ToppText

Enhetsfrakt 29 kr inom Sverige. Fraktfritt vid order på 1000 kr eller mer.

Vägen till freden

Av Martinus

Antipatin eller orsaken till den dräpande principens utlösning i jordmänniskans väsen

Så länge den jordiska människan ännu inte fullt ut är ett invigt eller färdigutvecklat väsen är det primära fundamentet för hennes handel och vandel i motsvarande grad tyngdenergi, inkapslad i ointellektuell känsla och ett svagt inslag av instinkt. Enligt Livets Bog är tyngdenergi detsamma som eld – och känsla detsamma som köld. I ett levande väsens organism är dessa kosmiska energier förenade i en balans mellan dessa två ytterligheter i form av samma organisms normaltemperatur. I det oinvigda väsendets mentalitet ger nämnda grundenergier sig till känna i form av varierande överbalans i den ena eller den andra av dessa energiers favör. Denna överbalans präglar då i den givna si­tuationen hela väsendets viljeutveckling och den därav följande manifestationen i tanke och handling. När tyngdenergin är i över­balans och därmed behärskar känsloenergin, präglas väsendets vilja av en mer eller mindre obehärskad antipati, som i sin tur allt efter tyngdenergins övervikt i förhållan­de till känslan tar sig uttryck i vrede, hetsig­het och de därav följande hämndeakterna, slagsmål, dråp och lemlästning. Det är detta tillstånd som ständigt existerar hos rovdjuret och sätter det i stånd att övermanna och dräpa sitt offer. Och det är samma tillstånd som hos den ofullkomliga människan skapar all fiendskap och i sin mest dominerande kulmination kommer till utlösning i form av mänsklighetens inbördes krig eller”allas krig mot alla”. All fiendskap, varje hämnde­akt, ja, allt vad som hos människan är en motsats till nästakärlekens stora bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv”, utlöses av tyngdenergins överbalans hos väsendena. Det är denna tyngdenergins överbalans eller överdimension i förhållande till känslan hos väsendet, som är den sanna och innersta or­saken till utlösningen av den dräpande prin­cipen i dess manifestation och uppträdande.

Mental frånstötning och tilldragning

När tyngdenergin däremot kommer i under­balans och känsloenergin är i överbalans el­ler framträder i överdimension i förhållande till tyngdenergin, råkar väsendet i en motsatt affekt. Medan överdimensionerad tyngd­energi skapade väsendets antipati, så skapar den överdimensionerade känsloenergin på motsvarande sätt väsendets sympati. Och den ofärdiga människans dagliga samliv med medväsen och omgivningar blir en variation eller skiftande utlösning av antipati och sympati. Antipati och sympati motsvarar respektive mental frånstötning och till­dragning.

Överdimensionerad känsla skapar förälskelse

Medan frånstötningen tar sig uttryck i bitter­het, vrede, förföljelse, baktaleri och på det hela taget allt som kan ödelägga och skada föremålet för ifrågavarande väsens antipati, åstadkommer tilldragningen däremot en överdriven sympati, ett slags kärlek, som i verkligheten inte är någon kärlek utan ett medel, en vanemässig metod, genom vilken man får vissa egoistiska begär uppfyllda. Denna oäkta sympati eller kärlek känns igen därpå att om de egoistiska begär, den inrik­tas på inte längre kan uppnås – t.ex. genom att denna sympati inte längre påverkar det väsen, den riktas mot, eftersom vederböran­de är mättad på sådan sympati och har fått dragning till andra väsen, andra intressen – då kommer sympatiets upphov plötsligt att ändra sin inställning till antipati och genom vrede och våldshandlingar söka uppnå vad han eller hon förut uppnådde med sin sym­pati. Det är samma princip vi ser kulminera vid ett väsens förälskelse i ett annat väsen. Denna förälskelse är också en överdriven sympati, utlöst och buren av begäret efter att äga objektet för förälskelsen, i samliv med vilket väsen upphovet till förälskelsen finner ett nästan livsbetingande behag. Om detta behag är ömsesidigt mellan parterna, upplever dessa därigenom parningsdriftens kulmination av välbehag eller livslycka. Men om detta välbehag dör bort hos den ena av parterna, i det detta väsen börjar finna större behag och därmed kommer att känna större sympati för ett annat väsen, kommer den ännu förälskade parten att börja ge ut­tryck för den antipati och vrede mot rivalen som vi kallar svartsjuka. Och mot objektet för sin förälskelse kommer samma väsen i värsta fall, eller om inte någon mildare form är tillräcklig, att bruka våld, ja, man har ju exempel på att en sådan svartsjuk älskare rentav har mördat objektet för sin förälskel­se. Men det är ju samma slags ”kärlek” vi bevittnar i det dagliga livets sympatier.

Det är likaledes i de flesta fall endast me­toder, genom vilka man har eller kan skönja kommande fördelar. Sådana sympatier är alltså i verkligheten endast ett utslag av sam­ma princip som förälskelsen. Det är bara den skillnaden att vid en vanlig förälskelse önskar man paras med ett annat väsen, me­dan man vid den allmänna sympatiutlösning­en till andra väsen i det dagliga livet önskar ”paras” med (bli ägare till) saker och ting, som kan betyda stora, fördelaktiga, materi­ella förmåner eller fördelar. I verkligheten är all denna egoistiska sympati detsamma som ”fjäsk”. Vill inte de flesta människor gärna utöva hela sin charm och göra mycket för ett väsen som har en betydande ställ­ning, och som man vet har makt att hjälpa en fram till en bättre ställning, en större position i samhället eller till uppfyllelsen av andra av ens önskedrömmar? Låt bara en man komma in i en stor affär, iklädd en tarvlig kostym, så att personalen tror att han endast är en nolla socialt eller samhällsmässigt sett! Han kommer då nog av betjäning­ens eller personalens kalla och motsträviga inställning mot honom att inse, att här kan han inte vänta sig någon sympati, ja, kanske inte ens vanlig hövlighet. Här möter han ba­ra mental köld. Låt samme man en timme senare elegant och klädd efter senaste och dyraste mode köra fram till affärens ingång i en av de modernaste och dyrbaraste lyxbilarna med privatchaufför. Då är det inte längre de mera underordnade expediterna som tar emot. Nej, här är det avdelnings­chefer och underdirektörer, som visar upp sin största charm och välvilja för att behaga ”den store mannen”. Att komma i gunst hos honom kan kanske betyda mycket i ens kar­riär och position. Alltså visar man inför den store mannen en mental inställning, som i princip är densamma som den man visar ge­nom en förälskelse, vilken i verkligheten i sin innersta analys endast utgör en högre form av ”inställsamhet”. För ”den store mannen” lägger man alltså i dagen ett myck­et energiskt, inställsamt kryperi. Man hop­pas därmed att en eller annan av ens önskedrömmar genom honom kan bringas i uppfyllelse. Men om nu den ”förnäme man­nen” mycket gärna tar emot dessa väsens stora välvillighet men inte ger så mycket som ett enda litet vänligt tack eller en lite mer handgriplig uppskattning i gengäld, vad sker då? Jo, då har förälskelsen snart gått samma väg som all inställsamhet, den har övergått till antipati, utlösande allsköns in­vektiv, som i värsta fall är av en sådan na­tur, att de är mer eller mindre olämpliga att återges här. Det bör dock anmärkas, att det bland en sådan personal naturligtvis kan fin­nas personer, som utgör undantag från re­geln och sålunda är mera mogna, mera and­ligt vuxna och därför börjar få samma sym­pati, ja stundom en större sympati för den fattige än för den rike mannen. Men det är inte utifrån undantagen, man skapar en ana­lys; den måste skapas utifrån det allmängilti­ga.

Den djuriska människan eller lösningen på sfinxensgåta

Vi ser således att egoismen här är till fin­nandes i alla dessa former av sympatier. Denna form av sympatiutlösning har således inte något med den verkliga, osjälviska och intellektuella sympatin att göra, som är det­samma som absolut kärlek. Den är däremot endast ett led i det omogna väsendets själv­bevarelsedrift. Det är sådana själviska eller egoistiska drifter, som kännetecknar rent djurmedvetande, medan alla de osjälviska drifterna kännetecknar den renodlade män­niskan. Det vill alltså säga, att det område som i människans mentalitet befordrar ego­ism eller själviskhet är djuriskt, och det om­råde i mentaliteten som befordrar osjälvisk­het är mänskligt. Liksom den jordiska män­niskan kroppsligt sett är ett ”däggdjur”, så är hon också på grund av det i hennes men­talitet framträdande djuriska området ett djur ifråga om medvetandet. Den oinvigda människan är således i någon mån ”djur” och i någon mån ”människa”. Hennes mani­festation eller väsen måste därför också i motsvarande grad vara djuriskt och mänsk­ligt. Det är detta som är lösningen på sfinx­ens gåta.

Vad som borde vara varje regerings och varje politiskt partis största uppgift

Borde det inte vara varje regerings eller myndighets såväl som varje politiskt partis största uppgift att befordra en vetenskap, som gör det till en självklarhet för varje väsen vilka omätliga privata och offentliga värden det skulle åstadkomma att få den övertron avlägsnad hos den annars så intel­lektuellt eller materiellt-vetenskapligt utvecklade människan, att andra väsen är hen­nes fiender och att hon måste bekämpa dessa väsen med vapen, mord, dråp och ödeläggelse? Genom avlägsnandet av denna över­tro kommer man att inse att det enda onda som existerar finns inom varje enskild, oin­vigd människas eget mentala område. Ge­nom detta onda blir människan sin egen dödsfiende. I absolut mening har människan inte något som helst fientligt område i hela det stora universum. Allt är till för att tjäna det levande väsendet. I verkligheten finns det absolut ingen annan väg till den av hela mänskligheten så starkt eftersträvade varak­tiga freden på jorden än just genom veten­skapen om det djuriska hos människan och det härav följande befordrandet av detta dju­riska områdes undergång i ens eget inre, i ens egen mentalitet, i ens egen hjärna, hjär­ta, kött och blod. Orsaken till all upplevelse av vår ofrid finns absolut endast i vårt eget inre. Endast där finns orsaken till dessa vä­sens upplevelse av ofrid. Vi kan därför ald­rig i någon som helst situation bekämpa kri­get och därmed skapa fred i vårt eget sinne genom att förfölja och nedkämpa andra vä­sen.

Det tjugonde århundradets största och mest bloddrypande övertro

Det är denna det tjugonde århundradets största och mest bloddrypande övertro, som idag skapar atombomberna, dessa medel till ett mångfaldigande av överträdelsen av livs­lagen eller det femte budet: Du skall icke dräpa! Tänk vad det kostar mänskligheten av möda och besvär, ökande skatter på olika områden, rent bortsett från alla dessa mil­jonmord och ödeläggelser av århundradens välsignelserika skapelser, som man därmed åstadkommer. Och är inte det största resul­tatet härav att miljoner av sunda, unga och livskraftiga människor görs till invalider, till haltande och kravlande, blinda och döva animaliska vrakspillror, men likväl levande nog eller med så mycken fattningsförmåga i behåll, att de kan uppleva förnedringen, un­dergången eller det helvete som oundgäng­ligen kommer envar mandråpare, mördare och sabotör till del. Denna förskräckliga övertro att det är nästan, att det är andra människor, nationer och folk som är skuld till vårt öde och vår olycka, och att vi därför endast kan rädda oss genom att ödelägga dem, är en skriande dödsdom över oss själva, vars praktiserande aldrig i någon som helst situation skall skapa fred eller lycka för oss utan oundgängligen för oss rätt in i undergång och sabotage av vår egen hälsa och välfärd, för oss in i invaliditet och kulminationen av såväl fysiskt som psykiskt lidande. Ett sådant tillstånd leder i sin tur till livsleda, ja, rentav till fruktan för att le­va och för oss i värsta fall slutligen fram till självmord.

Det är livsfarligt att människorna använder sin makt över naturens miljoner hästkrafter till att sabotera nästans liv och egendom

Det är således viktigare, ja, är en absolut livsbetingelse att man lär sig att bli lika full­komlig i att praktisera den rätta inställningen och uppträdandet i det dagliga livet, som man nu tror att det är ett livsvillkor att bli skicklig i att kunna använda de moderna hel­vetesmaskinerna och med hjälp av dessa med otrolig träffsäkerhet kunna träffa fien­den och ödelägga hans liv och livsvärden. Den så kallade mörka medeltidens övertro är således ett intet i jämförelse med den övertro som i det tjugonde århundradet behärskar en mänsklighet, som har gjort sig till herre över miljoner och åter miljoner av naturens hästkrafter, ja, rentav kan dirigera elementen till att arbeta för sig, en mänsk­lighet, som ser hundra tusenden av ljusår ut i världsrymden, ut i makrokosmos och lika­ledes vaket dagsmedvetet kan följa atomer­nas rörelser i mikrokosmos. Detta är inte blott tragiskt, det är livsfarligt. Att man med en så utvecklad överlägsenhet och med ett sådant herravälde över elementen menar att man med denna våldsamma makt skall ödelägga sin nästa, sina medmänniskor, ute­slutande därför att man behärskas av den inbillningen eller tron att han är vår fiende, är detsamma som att krossa allt vad som kan föra oss in i fredens eller den normala livs­lyckans tillstånd. Allt vad som hör hemma under begreppet krig man och man eller stater emellan, allt vad som heter militär upp­rustning, allt vad som går ut på att skapa ka­noner, bomber eller andra mordvapen, varje propaganda för krigsföring, är ett sabotage mot all verklig mänsklig lycka och existens och kan aldrig i någon som helst situation betecknas som en intellektuell handling, kosmiskt sett.

Vad som saboterar allt beskydd mot kriget och dess verkningar

Ovanstående ger alltså uttryck för ett hand­lingssätt, som absolut endast kan äga rum inom ovetenhetens och övertrons kulminer­ande domän. Att avgöra ett mellanhavande mellan två parter med krig är en ointellektu­ell handling och har därför endast sitt berät­tigande inom djurets domän. Det är denna ointellektuella eller djuriska mentalitet, som håller hela mänskligheten av idag bunden till mörkrets och dödens regioner eller ”allas krig mot alla”. Det är denna samma djuriska inställning, som skapar det absoluta obe­skyddet mot krigets verkningar och olyckor världen över. Människorna törs inte tro på den sanna kristendomen eller budet att man skall vända den högra kinden till när man blir slagen på den vänstra. ”Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla som taga till svärd, skola förgöras genom svärd.” Så länge män­niskorna ännu tvivlar på nästakärleken, som är bestämd att vara det primära i männi­skans liv, kommer de att sjunka allt djupare ner i dödens och olyckornas dräpande och smärtframkallande moras och gyttjeregio­ner. De gör sig själva till ett kolossalt brännbart vedfång på krigets bål.

Den traditionella invändningen mot antikrigsinställningen

Nu kommer man som regel med den tradi­tionella gamla invändningen att man ju inte kan stå stilla och se på när eventuella främmande soldater skändar och utövar våld på ens hustru och andra kvinnor, liksom man heller inte passivt kan betrakta hur rövare och banditer med brutalitet och våld mot vuxna och barn härjar och plundrar, skändar och lemlästar runt omkring sig. Om alla här vänder den högra kinden till, hur tror man då att det kommer att gå? Ja, det är just denna fruktan som näres inte endast av privata personer utan också i allra högsta grad av staterna eller folken inbördes. De mobiliserar och upprustar alla av fruktan för överfall från andra folk och stater. De enor­ma, dyrbara krigsanläggningarna, de geniala mordmaskinerna, atombomberna och andra på bekostnad av staternas ekonomi och nor­mala välstånd uppbyggda mordapparaterna är alla resultat av fruktan. Frågan blir då i hur stor utsträckning denna fruktan är berättigad. Det är inte någon allmän för­måga hos jordmänniskan att kunna se in i framtiden. Hon kan i själva verket inte ens med säkerhet se framför sig sitt öde i mor­gon, ja hon kan inte ens förutse sin nästa timma, liksom hon naturligtvis ännu mindre kan förutse sin nästas öde eller de väsens öde, som nästan fruktar för. Hur kan man då med rätta påstå, att den eller den männi­skan måste vara rustad till tänderna för att själv kunna undgå överfall eller för att kun­na beskydda eventuella anhöriga, hustru och barn? Det blir helt omöjligt för en kosmiskt oinvigd människa att kunna förutsäga något absolut säkert härom. Allt blir här bara hy­poteser och förmodanden. Det kan till och med vara en utomordentligt stor möjlighet för att just dessa nämnda anförvanter alls in­te har något mörkt och mordiskt öde att vänta, i det att de genom sitt liv och hand­lande för länge sedan fått upparbetat eller utvecklat en aura, som gör dem immuna mot varje livssaboterande öde. Att tvinga dessa varelser att bära mordvapen och med hot om straff och dödsdom tvinga dem att dräpa och mörda sin nästa, som de i förväg på grund av sin utvecklade aura redan är be­skyddade mot, är inte blott skriande orättvist och meningslöst utan är också i verkligheten detsamma som att ”synda mot den helige an­de”. Om denna synd heter det att den icke skall förlåtas. När stater eller myndigheter utan minsta personliga hänsyn till den en­skilda individens psyke, dess livsuppfattning och moraliska väsen tvingar alla till att bli soldater, till att bli krigare, till att bli mördare och sabotörer, gör de sig alltså skyldiga till ett handlingssätt, vars verkning­ar inte kan ”förlåtas”, vilket alltså vill säga, inte kan avvärjas. Man tvingar därmed människor, som i själva verket för länge­sedan har utvecklat sig bort från krigets domän, väsen som inte mer kan dräpa och mörda, hämnas och hata, och som därför var för sig utgör ett fredens område, till att bli krigare och till att befordra ofred, död och undergång. Därmed saboterar stat och myndigheter det fredens område som redan har format sig eller har blivit till inom sta­ten, i stället för att stödja, måna om och vårda detta sitt enda verkliga och sanna hu­mana kulturområde. Så länge staterna och myndigheterna utan någon som helst psyko­logisk hänsyn till den enskilde individen tvingar alla till att bli krigare, sabotörer och dråpare, för de krig och sabotage mot sin egen fredsdomän. Därmed blir de en fiende mot sig själva, som är ännu värre än den ”fiende”, de med krig vill bekämpa. Men hur kan stater och myndigheter, som inte blott är i blodigt krig med sin nästa (andra stater), utan också i krig med sig själva inomlands (militärtvånget över de männi­skor, som av hjärtat är humanister och fredsmänniskor), bli experter i att skapa fred? Hur rätt har inte Bibeln? Synden mot den helige ande kan inte förlåtas. Kriget mot nästan och kriget mot en själv är ett sabo­tage mot Guds ande. Här kan endast helve­tets dödsdans äga rum. Här är hemorten för gråt och tandagnisslan.

Vägen till freden

Vägen till freden går endast genom förståel­sen av att urvalet av soldater, vilket vill säga urvalet av krigare, endast får ske bland dem som i hjärtat verkligen är krigare. Att tvinga individer, som av hjärtat är humanister och inte kan nännas att dräpa eller lemlästa le­vande väsen, till att bli krigare är alltså det­samma som att sabotera och ödelägga den redan skapade freden. Freden blir endast till i nästakärlekens jordmån. Om man inte passar och vårdar denna jordmån, skall man inte tro att man här kan frambringa fredens livgivande frukter.

Inom alla stater och folk finns det ett om­råde av väsen, som ännu är födda krigare, vilket vill säga väsen som tror att allt skall avgöras med makt. På rättens och humanite­tens område är de ännu i stor utsträckning analfabeter. Det är dessa väsen som är kri­gets och ofredens jordmån. Det är dessa väsen, som är de rättmätiga fienderna till andra staters krigare. Så länge en stat måste ha militär och skall mönstra soldater, måste den psykologiskt kunna skilja krigarna från humanisterna, så att den kan utvälja krigar­na till soldater och friskriva humanisterna, som ju inte har den minsta skuld i krigets existens. Staterna har ju alls inte råd att mis­ta sina humanister, eftersom ingen fred kan skapas annat än genom födda humanister. Att låta humanisterna eller fredsexperterna kämpa på slagfälten tillsammans med krigar­na är ju detsamma som att kasta ut barnet med badvattnet. Därmed saboteras alla be­tingelser eller möjligheter att skapa fred. Den enda vägen till beskydd mot det onda, mot andras överfall, våld och brutalitet, är inte dödsbringande sabotage, mord och dråp utan däremot detta att befria sig själv från allt av det slaget som finns i ens eget inre, ty det djuriska och dräpande i människans inre är källan till hennes eventuella krig mot nästan och de skador och mörka öden, detta medför.

Men mot denna återvändande verkan av mörk manifestation gentemot nästan finns det inget beskydd, likgiltigt hur mycket mi­litär eller hur många divisioner eller arméer av soldater, poliser eller rättsväsen, man än tror sig kunna finna skydd bakom. Ödet drabbar människan ofelbart, lika väl i stilla omgivningar som mitt i krigets dödsdans. Lagen går i uppfyllelse. Den som dräper andra med svärd, han skall själv bli dräpt med svärd. Vägen till freden går således uteslutande genom detta att ge vår nästa den fred och välsignelse, som vi själva önskar leva i.

Översättare: AW

Första gången publicerad i Kosmos nr 5 och 6 1952. Denna version är från Kosmos 1991/2. Artikel-id: 2457-K.