Bönens psykiska sida

_{Av Martinus}

1. Allt som förekommer är Guds väsen eller tillkännagivande

Livet blir till sist för den fullkomliga eller färdiga människan ett permanent samtal med Gudomen. Varje förhållande till vår nästa är inte endast ett förhållande mellan denna nästa och oss själva, utan är i sin huvudanalys ett förhållande mellan Gudomen och oss själva. Men den vanliga jordiska människan känner inte till livet på detta sätt. Hon tror att Gudomen är en person eller gestalt som sitter uppe i himlen och är ett väsen för sig självt, medan dess nästa eller dess medväsen är något helt annat, och naturen, jorden, stjärnorna eller universum är något tredje. Hon förstår inte att det i verkligheten endast finns hon själv och Gudomen. Hon förstår alls inte att allt som förekommer är Gudomens väsen, är Gudomens tillkännagivande. Om det inte var på det sättet, skulle Gudomen aldrig någonsin kunna bli en upplevelse. Den förlorade sonen skulle aldrig någonsin kunna återfinna sin fader, ja, skulle över huvud taget aldrig någonsin kunna förnimma livets upplevelse.

2. Genom ätandet av kunskapens träd förlorar väsendet medvetenheten om Gud

Att det evigt existerande levande väsendet sålunda har förlorat förståelsen av eller medvetenheten om Gudomen och därmed också om sin egen höga identitet som gudason, är alltså endast uttryck för den död som det skulle dö på grund av ätandet av kunskapens träd. Men sedan den jordiska människan med hjälp av reinkarnationen har passerat denna döda tillvaro, där hon tror sig vara ett med materien, ett med tiden och rummet, ett med mått och vikt, ett med början och slut, och där hon tror att hon ska dö eller upplösas till intet, ska hon åter uppstå till det verkliga livet, till kunskap om sin eviga existens i samvaro med Gudomen. Men att denna uppståndelse kan äga rum, beror på den omständigheten att väsendet aldrig någonsin helt kan komma bort från Gudomen.

3. Det instinktiva ropet till Gud om hjälp

Mitt i den döda materialistiska tillvaron kommer det alltid att brinna en liten flamma av det eviga livet. Denna lilla flamma är vanligtvis dold hos det starkt materialistiska och kärlekslösa väsendet. Det förnekar hårdnackat denna flammas existens, tills det kommer in i en eller annan överhängande livsfarlig situation, som inte klaras med pengar, position, makt eller flykt. I en sådan situation blossar den i väsendet boende lilla flamman upp så mycket att väsendet instinktivt ropar till himlen, ropar till den okända Försynen eller till den förnekade Fadern om hjälp. Eftersom detta rop börjar som djurets ångestskri och fortsätter att vara varje väsens sista hopp i alla dess mest hjälplösa, olyckliga eller livsfarliga situationer, blir det ett faktum att detta inte är något jordmänskligt påfund, utan i stället efterverkningar av väsendets medfödda, omedvetna kosmiska identitet. Att den mest kallhjärtade materialistiska ”fritänkaren” ropar till Gudomen när all annan hjälp är utesluten, visar ju att det mellan honom och Gudomen finns en psykisk förbindelse som inte kan avbrytas. Därmed kan hans uppfattning att det inte finns någon Gud eller Försyn alltså inte hålla stånd i de farofyllda situationerna. Man kan sålunda här lätt se att gudsförnekandet endast är en mänsklig inbillning och därför endast kan hålla som ett dominerande uttryckssätt i situationer där individen tror sig vara fri från all fara, tror sig garderad med hjälp av sina materiella förmågor, sin makt och position. Det kan inte såsom insikten om Gudomen bli levande, bli hopp, bli ljus, när mörkret inträder. Och allt som kan vara liv, när döden inträder, kan alltså överleva döden. Och så går det till att bönen, väsendets förbindelse med Gudomen, kan överleva allt.

Denna förbindelse med Gudomen genomgår en stor förvandling, allteftersom väsendet utvecklas. Först är det alltså ett dödsskri, sedan blir det en bön till Gudomen, först en bön om syndernas förlåtelse, sedan en korrespondens eller ett samtal med Gudomen. Bönens princip är alltså det eviga livets flamma i väsendets passage genom dödsriket.

4. Livet är ett samtal mellan Gudom och gudason

Men för att förstå bönen i den epok där den har blivit ett samtal med Gudomen, måste man lära sig förstå hur Gud manifesterar sig. Gudomen kan inte manifestera sig utan organ. Genom att lära känna Guds organ, lär man känna Guds kropps- och medvetandefunktioner. Genom denna kunskap blir livet genast annorlunda, genom att universum då blir en levande organism för Gudomen. I denna organism är alla organ bestämda att uttrycka den gudomliga viljan. Men mot vem uttrycker Gudomen då denna vilja? Ja, då det förutom Gudomen endast finns gudasonen, måste livet ju ofrånkomligt bli Gudomens uppenbarelse för denna son. Och eftersom det gentemot gudasonen, därför att allt är Guds organ: människor, djur, naturen, himlen, stjärnorna osv., sålunda också endast finns Gudomen, blir livet ett samtal mellan Gudomen och gudasonen.

_{Artikeln är en återgivning av Martinus manuskript till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal söndagen den 20/4 1947. Föredraget ledsagades av sju symboler som inte är förklarade i manuskriptet. Mellanrubriker av Ole Therkelsen. Godkänd av rådet den 27/10 2002. Artikeln publicerades första gången i Kosmos nr 4/2003. Artikel-id: M0096.  Översättning: Rolf Nordström}

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}