Viljeföring och Guds vilja

_{av Martinus}

Tre former av ödelagd viljeföring

Vad är viljeföring? - Viljeföring är den kraft med vilken väsendet skall gardera sig mot allt livsnedbrytande. Viljeföring är en mycket egendomlig faktor i det levande väsendet. Den kan vara en kastboll för begär, men begären kan också vara en kastboll för viljeföringen. Om vi iakttar en alkoholist, en morfinist, en tobaksrökare eller en människa som har förfallit till njutningen av andra stimulerande medel, ser vi att dessa människors vilja är en kastboll för begär. Och då dessa njutningar är mycket skadliga för den mänskliga organismen, kommer de oundvikligen att bryta ner ifrågavarande människors organismer och därmed deras fulla upplevelse av livet. I samma grad som en människas organism och därmed hennes sinnesförmågor har brutits ner, och hennes livsupplevelseförmåga därmed är nedbruten, börjar hon bli onormal. Hennes andliga förmågor, vetande och kunnande blir vacklande för att till sist helt göra sitt upphov till ett hjälplöst väsen, som liksom en sinnessvag individ måste försörjas av andra människor, av släkt och vänner eller av samhället. Detta hjälplösa tillstånd är alltså en direkt följd av att väsendet har låtit sina begär växa över viljan, så att denna just har blivit en kastboll för dessa. Det medel eller den kraft med vilken väsendet skulle gardera sig mot all slags onormalitet, mot all nedbrytning av livsupplevelsen, har väsendet alltså satt ur funktion. Det står hjälplöst prisgivet åt andra väsens godtycke. Det är således en diametral motsats till det som är det levande väsendets mål, nämligen detta att framträda som “Guds avbild”, vilket åter vill säga väsendet som behärskar den fullkomliga livsupplevelsen.

Men det är inte bara begäret efter felaktiga fysiska njutningsmedel som kan bemäktiga sig ett väsens viljeföring. Begäret efter att armbåga sig fram på andras bekostnad, begäret efter att äga andras egendom, andras ställning, andras materiella värden, begäret efter berömmelse, andra människors beundran, kan också vara av så stark natur att väsendets viljeföring är förslavad under detta. Då viljeföringen ju är det enda medel med vilket väsendet kan hålla sig inom normaliteten, har väsendet här alltså även förlorat sin verkliga hälsa, den fulla normala livsupplevelseförmågan. Väsendet blir här till sist till det mentala subjekt som känns igen under begreppet “fanatiker”. Då en sådan fanatiker är i skriande kontrast till den sunda livsupplevelsen, kommer han också att hamna i hjälplöshet, prisgiven åt andra människors godtycke. Förutom dessa två slag av ödelagd viljeföring finns det ytterligare ett slag, nämligen det som uppstår i form av religiösa begär. Dessa kan också bli till njutningar av en sådan art att de helt bemäktigar sig väsendets viljeföring. Väsendet kräver straff eller till och med utrotning av alla annorlunda tänkande människor, ja, önskar rent av evig pina i helvetets lågor åt alla dem som vågar ha en annan religiös uppfattning. Att dessa väsen själva endast är förtappade själar, vilkas viljeföring har blivit en dödsbringande kastboll för eller slav under sataniska eller starkt livssaboterande begär anar de inte. De vandrar därför tryggt ännu längre ut mot avgrunden. Sådana väsen är andliga “subjekt”.

När politiker och ledare är förslavade under mentala laster och livssaboterande begär Om vi nu tänker oss en värld ledd och styrd av alkoholister eller andra av laster förslavade väsen, förstår vi att en sådan värld måste hamna i ofullkomlighet, sorg och lidande. Allt i denna värld måste vara i upplösning eller i förfall. Men tror någon att det är bättre i en värld som leds och styrs av väsen som är “subjekt” på andra livsviktiga områden som upprätthåller normaliteten? – Tror någon att det kan bli harmoni och fullkomlighet i en värld eller i ett samhälle, om flertalet saknar vilja när det rör sig om att tjäna sin nästa eller vara till glädje och välsignelse för omgivningen? – När sådana urspårade väsen eller subjekt är ledande politiker eller företagsledare, kommer ju den last som heter kärlekslösheten eller själviskheten att sitta i högsätet, och det företag eller den politik som sådana väsen med sin förslavade vilja befordrar är ju på förhand dömt att vara en dödssfär, en kräftsvulst eller något livsnedbrytande ont för dess omgivning. Och det blir ju heller inte bättre när väsen på samma sätt viljelöst styrs av begär efter att av andra människor bli ansedda som stora kapaciteter på det religiösa eller moraliska området och hotar med helvete, död och undergång för alla de väsen som vågar ha en annan mening om livet. Ett samhälle av sådana väsen, som omöjligt kan tolerera annorlunda tänkande väsen, är ju likaså i kraft av sina begär uteslutande dömt att inte kunna stimulera och tjäna sin omgivning (de annorlunda tänkande väsendena). De dräper med eld och svavel allt och alla i sin omgivning som inte accepterar deras uppfattning. Att sådana själsligen eller andligen förfallna individer, som är förslavade under den last att mot fakta vilja uppfatta sig själva som “frälsta” eller som Guds utvalda och de andra som förtappade får, djävulens barn osv, inte visar någon gudomlig eller normal “Guds avbild”, torde väl vara uppenbart för det ödmjuka väsendet, vilket alltså vill säga den på livsupplevelseområdet mer normala eller sansade människan.

När vi iakttar människorna och förhållandena i världen är det inte svårt att se, att de i utomordentligt hög grad styrs av fysiskt och andligt förfallna individer eller mentala “drinkare”. “Försupenheten” griper omkring sig alltmer och är en stor faktor i mänsklighetens dagliga liv. Nykterheten och sundheten är ännu inte människornas starka sida. I förhållande till livsupplevelselagarna är människorna fulla väsen, som raglar omkring och yrar för att inte säga har delirium. Nu säger man kanske att jag är hård, att jag är en fanatiker, men det är inte riktigt. Jag har endast påvisat att en onormalitet för att inte säga en last eller utsvävning, som människorna begår dagligen på det fysiska planet beträffande njutandet av giftiga produkter, är mycket mer utbredd än människorna i allmänhet tänker sig eller anar. Att det är på det sättet bekräftar ju livet självt. Jag behöver bara peka på den situation som världen för närvarande befinner sig i. Det har nu snart beskrivits intill trivialitet, så jag behöver inte här upprepa och hänvisa till livet i ruinerna runt om i de europeiska städerna och länderna, till alla de restriktioner och förbud som människorna på alla håll och kanter är invävda i. När jordens människor i en värld, vilken såsom vistelseplats är ett paradis, lever svältande och frysande, mördande och dräpande, rånande och plundrande, ljugande och bedragande, dör av överansträngning, svält, fattigdom och elände, såväl som av frosseri, vällevnad och lättja, kan de omöjligt uppfattas som färdiga eller fullkomligt sunda väsen. Vilken skillnad är det i princip, om individen raglar omkring full eller har delirium på grund av alkohol, eller raglar omkring på grund av att han mentalt eller tankemässigt är full eller har delirium? – Har inte intellektualiteten i båda fallen kommit ur kurs? – Och är inte orsaken till misären densamma, nämligen begärens förslavande av viljan?

Begärledd vilja och viljelett begär

Den jordiska människans sanna analys framträder här tydligt. Och de som blundar för den begår samma fel som strutsen, som bara sticker huvudet i sanden och därmed tror att den gömmer sig för sina fiender. Liksom strutsen inte kan dölja sig eller avvärja faran bara genom att sticka huvudet i sanden, så kan inte heller den jordiska människan avvärja faran som följer av hennes ofärdiga eller ofullkomliga levnadssätt. Jordmänniskans nuvarande stora lösning är denna att komma att kartlägga sig själv. Och hon kommer då att se att hon är ett djur, som håller på att vakna upp till en helt annan sfär än den i djurriket, ja, hon har till och med börjat kalla sig en “människa”. Men inom sig har hon den djuriska traditionen att vara underkastad begärledd vilja. Denna viljeföring är ju den ideala just i djurriket, här finns det nämligen ingenting som heter kärlekslagen. Här skulle det vara direkt dödande. Djuret har inom sig precis de begär som det skall ha, för att det ska kunna befordra sin vilja till de för detta väsenstillstånd livsviktiga företeelserna. Hos djuret är vilja en bisak. Begäret är huvudsaken. Men hos människan är denna livsform en olycka. Härigenom visar det sig alltså att människan är ett annat väsen. Hon blir olycklig av att leva under de djuriska traditionerna. Människan är däremot utrustad med en vilja. Och där denna vilja inte behärskar de djuriska begären, brister “människan”, och djuret kommer fram. För att bevara “människan” i djuret måste viljan hos “människan” alltså övervinna de djuriska begären. Hos människan måste viljan bli huvudsaken och begären bisaken.

Manuskriptet avslutas med dessa ord skrivet för hand:

Utveckling av nästakärleken och detta: “Ske icke min vilja, utan Din”. Guds vilja.

Jordmänniskan har kommit bort från den gudomliga viljeföringen

Guds vilja har i allmänhet inte någon särskilt god klang. Bland många som har växt ifrån sin barnatro blir den mycket föraktad som ett ganska naivt struntprat. Hos den moderna vetenskapen har den heller inte fått något fotfäste ännu, men det beror ju på den omständigheten att denna vetenskap endast är i sin allra första späda början och ännu endast är baserad på vad som kan vägas och mätas med fysiska apparater. Vilja är inte något fysiskt, det är ju endast något mentalt och därmed själsligt eller andligt, vilket med ett modernt uttryck åter betecknas som något psykiskt. Men allt som är psykiskt, är för både vetenskap och allmänhet mystik. Men då Guds vilja utlöser sig som naturens krafter, är den inte något som utan vidare kan ignoreras. Och under den ganska korta lilla tidsrymd i jordens historia då det har existerat något som heter människa, är det endast här under det allra sista årtusendet som människan helt har blivit gudsförnekare och därför inte gör några ansträngningar för att komma till klarhet över denna vilja. Och vad har blivit följden? – En mycket mörk, trist och mordisk världssituation, som lämnar jordmänniskan mitt i en värld som i sin struktur nu är så långt framme i utveckling att den är helt paradisisk både klimat- och näringsmässigt. Vad mer kan människorna begära? – Ingen behöver bo på jordens ogästvänliga och kalla isområden eller i ekvatorns överhettade sandöknar. Det finns tillräckligt med områden, kontinenter och sfärer i jordens mest behagliga klimatmässiga förhållanden, så att alla kan bo i en evig vår eller en evig sommar allt efter behag. Men i stället svälter och fryser människorna, förutom att de mördar och lemlästar varandra i en omfattning som aldrig förr och som inte sker inom någon annan väsensart i naturen. Samtidigt kan de inte bygga sjukhus eller utvidga dessas kapacitet så mycket att det täcker behovet. Alla som skall läggas in där måste utstå en olidlig väntetid. Men det är inte bara rent fysiskt som människorna är sjuka. Det har även blivit skralt med deras själsliga hälsa i en omfattning som det heller inte finns maken till hos andra väsen i naturen. Är det inte så att miljoner människor måste leva sina liv i överfyllda sinnessjukhus? Varför? Varför? Det måste ju vara något galet med människorna. Djuren lever annorlunda alldeles lyckliga. Kan något väsen vara mer jublande över livet än den lilla lärkan, och är inte skogens vilda djur, hjorten, lejonet och tigern etc rent av majestätiska i sina rörelser? – Men människan vandrar omkring stundom puckelryggig, blind, lam, haltande och linkande, frysande, gråtande, jämrande, skrikande, ropande på hat och hämnd mot sin nästa. Och vem kan egentligen svära sig helt fri här? – Endast en alldeles försvinnande liten procent som har genomgått den kosmiska invigningen, har nått fram till förståelsen och upplevelsen av att vara ett med den gudomliga viljan. Hela den övriga delen av mänsklighetens miljoner är i större eller mindre grad i konflikt med den gudomliga viljan, vilket i sin tur vill säga livslagarna. Dessa härskaror utgör Bibelns förlorade son som äter med svinen. De utgör allesammans kosmiskt “döda” väsen. Deras livszon är livets enda dödssfär. Att befordra död, att tro på att döden är utplåning av livet, att tro på att man en gång har blivit till, är detsamma som att ha förlorat den fullständiga kontakten med sitt verkliga liv som är detsamma som evigheten. Det är den död som har utlovats Adam och Eva som ett resultat av syndafallet. Det är den enda sfär som kan betecknas som “helvete”. Det stora problemet för den tänkande jordiska människan är: Varför detta mörker? – Hur kan Gud vara uttryck för kärlek, när han i sin allmakt tillåter existensen av ett sådant mörker? - Inför denna fråga finns det endast ett enda absolut svar, nämligen livets eget tal. Och hit har den kritiskt inställda jordiska människan kommit, att hon inte kan “omvändas” av någon auktoritet, religion, sekt eller politik. Det framskridna intelligent utvecklade, vetenskapligt inställda väsendet kan omöjligt föras tillbaka till den gudomliga viljan med sakrament, dophandlingar eller trosartiklar. Det finns endast en väg. Lyssna till livet. Vad säger då livet? - Det uttrycker med en överväldigande betagande makt en enda stor berättelse om ljus och mörker och dessa två företeelsers plats och betydelse i tillvaron.

Manuskriptet avslutas med dessa ord skrivet för hand:

Kretsloppen:

Dygnskretsloppet = 25.550 gånger under ett jordeliv på 70 år

Årskretsloppet = 70 gånger under ett jordeliv på 70 år

Jordelivskretsloppet = 1 gång under ett jordeliv på 70 år

Spiralkretsloppet = ingen siffra

***

Den här artikeln består av två ofullständiga manuskript som båda saknar avslutning, först “Viljeföring” som är avslutningsföredraget för sommarsäsongen i Klint söndag den 10 augusti 1947, därefter vintersäsongens första föredrag på Institutet söndag den 14 september 1947, “Guds vilja”, på vilket Martinus har antecknat: “Komplement till föredraget Viljeföring”. I artikeln hänvisas till världskriget som just då var överståndet. Styckerubriker av Ole Therkelsen. Godkänd av rådet den 4/4 2004. Artikeln har ej tidigare varit införd i Kosmos. Översättning: Mona Rehn. Artikel-ID: M2559 (Kosmos 2005-2)

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}