Den individuella graden av livsbeskydd

_{Av Martinus}

1. Det obehagliga kan följa ett väsen genom flera inkarnationer

Till de största livsproblemen för den vanliga jordiska människan hör hennes beskydd av sitt dagliga liv, skapandet av värnet mot allt det obehagliga som hon här kan möta. Detta obehagliga kan nämligen vara så starkt att det kan plåga ett väsen genom flera liv eller existenser. Det kan alltså följa ett väsen genom flera inkarnationer. Väsendet kan i en sådan epok råka ut för att bli dräpt i flera av dessa sina liv eller inkarnationer, vilket alltså vill säga: att få sin fysiska organism ödelagd och således komma att mista den långt innan det annars var meningen. Likaså kan det också under denna epok få flera liv i sjukdom, nöd och elände. Det får således under denna epok ett verkligt olyckligt öde, vilket vill säga ett fullständigt olyckligt liv, ett liv i överdimensionerat mörker.

Ser vi på den dagliga allmänna mänskliga tillvaron, ser vi här i en övervägande grad olyckliga öden både här och där. Världen är full av sorger och bekymmer, lidande och smärta, mord och dråp, hat och tortyr. Det gäller inte bara främmande människor emellan, utan det gäller mycket ofta inom familjer. Här kan det också finnas hat och förföljelse mellan medlemmarna inbördes. Äkta makar kan vara i krig med varandra och ödelägger därmed inte endast sin egen lycka, utan saboterar i högre eller lägre grad de barns lycka, som de satt till världen och vars skyddsänglar de av naturen är utsedda att vara.

2. Människan är utrustad med en större fri vilja än djuret

Människorna är mycket mer olyckliga än djuren. Människorna dräper i utomordentligt stor utsträckning väsen av sin egen art. Djuren dräper inte sin egen art, de håller däremot samman och uppträder i flock för att på så sätt utöva ett gemensamt beskydd gentemot andra väsens förföljelse. Det är endast under brunst eller parningstid som hannar av samma art slåss. Förutom under denna period arbetar djuren i ett gott samarbete när det gäller beskyddet av artens fortbestånd.

Men människor dräper i omfattande utsträckning människor. Det beror på att människan är utrustad med en större fri vilja än djuret. Djuret leds i stor utsträckning av instinkten och kommer därför inte att urarta. För djuret är det en absolut livsbetingelse att det måste dräpa för att leva. Det är det däremot inte för människan. Men hon dräper ändå i långt större omfattning än djuret. Det är därför som människans djuriska sida kallas det onda, och det att manifestera denna djuriska sida i den dagliga tillvaron sedan länge uttryckts som ”att synda”. Men detta att manifestera en dräpande natur där det inte är en livsbetingelse, skapar fiendskap. Fiendskap kräver hämnd, hämnd är vedergällning och därför föder fiendskap fruktan. Fruktan föder bekämpning av fruktan.

Men bekämpandet av fruktan för fiendskap, hämnd eller vedergällning kräver mordvapen, då man inte ser någon annan utväg än att nedkämpa fienden eller sin förföljare, oavsett hur mycket man själv har skuld i att denna fiendskap har uppstått.

3. Människorna är i dag inspärrade i en kosmisk återvändsgränd

Människorna har därigenom fört sina liv in i en kosmisk återvändsgränd, där det är helt omöjligt att komma vidare och de blir därigenom till sist ett mycket lätt byte för sina förföljare och hämnare. De kan i varje fall inte fly. De är spärrade på alla sidor. Endast genom fiendens läger finns det en möjlighet till flykt, men här är fienden eller hämnaren på sin vakt.

På så sätt är hela jordens mänsklighet i dag inspärrad i en kosmisk återvändsgränd. Oavsett i vilken riktning de fysiskt än vill gå, så möter de fienden, sina hämnare eller förföljare. De kan kanske slå sig igenom den ena gången efter den andra, men varje gång de sluppit undan fienden, antingen genom flykt eller seger, leder vägen bara fram mot en ny återvändsgränd. Härifrån kan de inte vända tillbaka utom genom att möta den förföljande fienden, som ju aldrig kan dräpas, men som gång på gång kommer att uppstå från de döda, oavsett hur många gånger man än dräper hans kropp.

Därför råkar människorna ut för mycket antipati och fiendskap som inte härstammar från deras nuvarande liv, men som de däremot har varit orsak till i tidigare liv. Mycket goda vänner och mycket hatfullt inställda fiender är mycket ofta gamla bekanta från tidigare liv, men man har naturligtvis inte något vaket dagsmedvetet minne om detta i det nuvarande livet. Sådana fiendskaper har man i verkligheten själv skapat i tidigare liv, och detta ger nu utslag som en förföljelse från dessa väsen som man hade något ouppklarat med i en svunnen tillvaro. Det framstår i dag som orättfärdighet.

Men det kan också hända att de väsen man har förföljt eller ofredat i en tidigare tillvaro, har blivit så utvecklade att de inte längre kan nära något hat eller agg. De kan därför inte längre vara medier för detta slags tankeklimat. Men då går hatets energivågor och antipatin över på andra väsen som med glädje och välbehag är inställda på hämnd och vedergällning som den enda verkliga moralen. Och på så sätt får man vedergällning från dessa väsen.

4. Varje människa har sin egen individuella grad av beskydd

Kan vi då komma till verklig klarhet om detta tillvägagångssätt, att försvara sig gentemot fienden, är det absolut riktiga? Allt tyder på att man därefter själv blir nedslagen eller förtryckt. Om någon kommer och begår en förbrytelse emot ens hustru och barn, kan man väl inte stå stilla och se på. Är det inte ens plikt att vara ett beskydd mot våld och överfall eller mot så kallade förbrytelser? Naturligtvis kan en vuxen människa inte stå stilla och se på när ett barn eller andra väsen, som inte har förmågan att försvara sig gentemot råa och djuriska människor eller människor med djävulsmedvetande, blir utsatt för en förbrytelse.

Men här finns det något som träder i kraft som människorna ännu inte känner till. Och det är den individuella graden av beskydd. Varje människa är omgiven av en viss grad av beskydd, och det finns en skala som visar en grad av beskydd, helt från noll till hundra procent. Det kommer kosmiskt sett att finnas människor som har upp till hundra procents grad av beskydd, och det finns människor som endast har 10 – 20 – 30 – 40 – 50 osv.

Här finns det något för framtidens psykiska vetenskap att utreda. Här ligger nämligen vägen till det verkliga beskyddet. Varje människa har alltså sin egen individuella grad av beskydd. Att skapa och utveckla denna grad av beskydd och föra den fram till hundra procents effektivitet, är en förmåga och ett privilegium som människan har i förhållande till djuret. Men vi vet från naturens skapelseprocess, att med varje förmåga den har givit det levande väsendet genom automatfunktionerna, följer det ett villkor. Denna förmåga ska utnyttjas, ja, den görs faktiskt till en livsbetingelse.

5. Människornas nya möjligheter har skapats för att utnyttjas

Men låt oss se på utvecklingen av denna grad av beskydd. Vi vet redan att naturens skapelseprocess genom automatfunktionerna har fört de levande väsendenas organismer fram från mineral- till växtriket och från växt- till djurriket och från djurriket till människoriket. Vi har sett hur den mänskliga organismen började som en svag kristalliseringstendens, bland annat genom skapelse av frostblommor. Vi ser dessa automatfunktioner föra ämnena vidare och det uppstod växtorganismer. Därefter utvecklades tendenserna till de organs fullkomlighet som medförde att organismen blev animalisk, och väsendet fick en mycket utvidgad livsupplevelse i förhållande till växten. Med djurorganismen och den livsform väsendet här kom in i, utvecklades djurorganismen till en människoorganism.

Här uppstod en milstolpe i själva väsendets livsupplevelsetillstånd. Med organismens utveckling från växt- till djurorganism och därefter till människoorganism utvidgades väsendets möjligheter. Med varje ny möjlighet som gavs väsendet, följde betingelsen att det skulle utnyttja den. Där väsendet således fick förmåga att själv klara de dagliga livsproblemen, upphör naturens medverkan. Väsendet blev mer och mer frigjort från naturens automatfunktioner eller själva instinkten. Det blev vaket dagsmedvetet på områden där det förr leddes av instinkt. Växten kunde få näring av jorden och av solen. Men med det vakna dagsmedvetandet och den utvecklade fysiska organismen fick det förmåga att själv söka sin föda. Och då denna föda till stor del var andra levande väsens organismer, blev det en livsbetingelse för det att kunna övervinna dessa andra djur.

Denna inställning och grund för att upprätthålla livet, medförde att väsendets organism formades i den riktningen. Den fick kraft och styrka, väldiga lemmar med klor och skarpa tänder. För de eftertraktade djuren blev det också ett livsvillkor att skapa ett försvar mot dessa deras livsförföljare. Vissa blev kvicka och listiga, vissa blev i stånd att springa ifrån sina fiender, andra blev kamouflerade som omgivningen de levde i och kunde därmed inte ses av sina förföljare. Andra djurs organismer försågs med piggar och benplattor som de kunde skydda sig under, medan åter andra kunde spy ut förskräckligt stinkande vätskor. På så sätt fick djuren en förmåga att beskydda sig. I samma grad som de förstod eller blev vana vid att utnyttja detta beskydd, i samma grad var de alltså beskyddade mot sina fiender.

6. Människan är skapad för tänkandets och intellektualitetens tillvaro

Med hänsyn till människan, ser vi att hon inte utvecklade sig i riktning mot att få stora lemmar eller stora tänder. Vi ser att den mänskliga organismen blir mer och mer förfinad. Det råa gorillalika eller aplikt muskulösa i organismen har försvunnit från merparten av de mänskliga kropparna. Hon är alltså skapad för en annan tillvaro. Denna andra tillvaro är tänkandets och intellektualitetens tillvaro. Här är det inte slagsmål och dråp som gäller, just för att det inte längre är någon livsbetingelse. Den mänskliga organismens normala föda är vegetabiliska produkter. Det är därför en ökande livsbetingelse för väsendet att komma fram till att leva av denna föda.

Hon har fått en förmåga att utnyttja miljoner och åter miljoner av naturens hästkrafter och låta dessa arbeta för sig. Denna förmåga är då också en livsbetingelse som hon ska utnyttja till hundra procent.

Med dessa intellektuella förmågor är väsendet i stånd att vara till glädje och välsignelse för fler väsen än sig själv och sin avkomma. Denna förmåga har det alltså i förhållande till djuret, och denna förmåga är det också en livsbetingelse för väsendet att främja. Där det inte gör detta, uppfyller det inte sin livsbetingelse utan underminerar den. Det har alla möjliga betingelser att kunna leva utan att dräpa, för det lever inte mer under dräpande livsbetingelser. Med fullt utnyttjande av sin intellektualitet kan väsendet skapa så mycket välsignelse att det blir livgivande, lysande och värmande för sin omgivning.

7. Människan kan utveckla sin egen individuella grad av beskydd

Ja, men när hon har fått sådana förmågor, blir det här också en livsbetingelse att hon ska använda dem. Där hon inte är till glädje och välsignelse för levande väsen, överträder hon sin egen livslag. Där utnyttjar hon inte sin gudomliga gåva. Där saboterar hon sitt eget liv. Där hon således börjar att utveckla sig till att leva för andra, utvecklar hon alltså sin egen individuella grad av beskydd. Där hon inte mördar, blir hon inte själv mördad. Där hon själv ger liv och glädje, där blir hon själv tilldelad liv och glädje.

Och här ser vi att människorna var för sig står på ett särskilt individuellt stadium i denna beskyddstendens i förhållande till andra väsen. I samma grad som hon uppfyller de mänskliga lagarna, blir hennes mänskliga tillvaro beskyddad. I samma grad som hon ännu ”beskyddar” genom de djuriska, dräpande medlen och tankearterna, i samma grad saboterar hon sin mänskliga livsupplevelse. Där hon använder sin intellektualitet riktigt vad gäller föda och dryck, där utvidgar hon sin grad av beskydd. Där vi med vår intellektualitet skapar olyckliga vanor, supande och tobaksrökning och andra situationer, där vi inte använder vår intellektualitet, där leder det till organismens undergång.

Medan djuret endast går de vägar som är en livsbetingelse för det, så går människan på otroligt många vägar som leder till större eller mindre avgrunder i det dagliga livet. Varje dag faller några människor ner i dödsbringande avgrunder, eftersom de tror att det är en livsbetingelse att de måste dräpa för att leva. Att dräpa är inte endast att mörda med vapen, det är också att ljuga, att bedra, att baktala, att skapa ondskefulla förhållanden och att endast leva för sig själv. All egoistisk tillvaro är livssaboterande för människan.

Men i samma grad som människan kan komma bort från att dräpa, antingen med vapen eller med sin tunga gentemot sin nästa, och i samma grad som hon kan låta bli att dräpa livet i sin egen organism genom dödsbringande vanor, böjelser eller urspårningar, i samma grad är hon beskyddad. Man kan alltså vara så fullkomlig i att leva utan att dräpa andra väsen, att man så att säga har hundra procents beskydd. Då kommer man aldrig att råka ut för situationen att ens fru eller barn blir överfallna av våldsmän eller krigare. Man kommer aldrig råka ut för den situation att andra människor kommer att lida, på grund av att man är passiv gentemot allt dräpande eller lemlästande försvar.

8. Det beskydd man ger andra, är ett beskydd av en själv

Vår grad av beskydd bestämmer absolut allt vad som kan drabba oss i dag. Den bestämmer vårt öde. Därför blir det riktigt när Kristus rekommenderar att man ska älska sin nästa som sig själv. Det är alla lagars innebörd och uppfyllelse, och den måste då skapa den absolut hundraprocentiga graden av beskydd. Varje gång Ni förlåter er nästa, varje gång Ni stiftar fred, varje gång Ni finner Er i en förnärmelse eller tränar Er till att aldrig kunna bli förnärmad, då stabiliserar Ni er grad av beskydd. Utvecklingen av graden av beskydd är lika viktig för väsendets dagliga liv, hälsa och välmående, livslust och glädje av att vara till, som sund mat och dryck. Känner Ni er inte beskyddad, är Ni rädd, så se då till att äntligen få fart på skapelsen av denna. Det ligger ju i Er egen makt. Det beskydd Ni ger andra, är beskydd av Er själv. Det finns absolut inte något som helst annat beskydd.

Den som inte ger sitt liv och sin tillvaro för andra väsen ska komma att mista det. Men den som ger sitt liv till glädje och välsignelse för andra väsen, ska komma att äga det. Att äga sitt liv är att vara osårbar, att vara immun inför allt som kallas det onda. Det är att vara ett med Gud. Saligt är det alltså att hellre ge än att ta, och ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för att rädda eller lyckliggöra andra.

Manuskript till föredrag 27 i serien: ”Världsbilden och de stora livsproblemen”. Föredraget hölls på Martinus Institut den 4 april 1954. Renskrift och styckerubriker av Anne Wedege. Godkänd av rådet 16 mars 2023. Artikeln har inte tidigare varit införd i Kosmos. Översättning: Lars Malmgren 2023. Artikel ID: M0824.

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}