Gudomen och livsmodet - 2

_{Av Martinus}

1. Människan lever i en permanent fruktan

Det absoluta villkoret för ett fullkomligt hälsosamt och lyckligt liv för en människa är de två princi-perna Gudomen och livsmodet. Hos djuret existerar dessa två principer inkapslade i den realitet vi kallar instinkten och betingar här i djurets medvetande, om än omedvetet, både livsmod och hälsa. Djuret känner inte till någonting om onaturlig fruktan, vilket vill säga fruktan på områden där det i verkligheten inte alls föreligger någon fara. Djuret blir bara förskräckt i en farlig situation och reage-rar automatiskt i kraft av sin instinkt till gagn för ett undflyende av faran. Och när faran är ö-verstånden, går djuret inte och grubblar i ångest och bävan för att denna fara återigen ska uppstå. Det förlorar inte sitt livsmod och går i väg och begår självmord. Helt annorlunda är det för männi-skans vidkommande. Hon bär i mycket hög utsträckning på en permanent fruktan för både det ena och det andra. Och som regel är det i verkligheten endast inbillade faror, som i verkligheten inte alls existerar eller någonsin kommer att existera. Hon är rädd för morgondagen, hon är rädd för att hon inte kan klara sig ekonomiskt, ja, denna rädsla kan till och med i synnerhet vara närvarande hos de väsen som har ett överflöd av jordiskt gods och guld. De är rädda för att makan eller maken inte är trogen, de är rädda för att det ska komma för mycket regn, och de är rädda för att det ska bli för mycket torka. De är rädda för vad folk ska säga, de är rädda för att bli baktalade etc. Ja, de är rädda för nästan alla livets situationer. Ja, finns det inte i vår tid en permanent fruktan över hela världen för ett kommande krig? Är det inte fruktan för människor som får människorna att spekulera i hur man bäst kan förkovra sig i att förgöra människor?

2. Den fullkomliga människan känner inte någon fruktan

Den jordiska människan saknar livsmod. Men detta att sakna livsmod är detsamma som att sakna ett stort bärande psykiskt organ. Detta är dessutom så mycket viktigare eftersom det är detta organ som ska hålla väsendets psyke friskt och normalt, och därmed vara ett avgörande fundament för samma väsens normala och friska upplevelse på det fysiska planet. När väsendet saknar ett eller annat fram-trädande fysiskt organ, vad gör det då? Om det saknar till exempel en fot, går det med hjälp av kryckor och på samma sätt när det saknas ett så viktigt organ som livsmodet, som är långt viktigare än en fot. Då försöker väsendet också råda bot på detta genom att använda kryckor. De kryckor människan ersätter sitt livsmod med är mordvapen. Den verkligt fullkomliga människan förskansar sig absolut inte bakom mordvapen. Hon är så överlägsen andra väsens påfund av förföljelse, bakta-leri eller sabotage av ens tillvaro, att hon här absolut inte känner någon fruktan. Det är detta hennes mod, som har gett henne en orubblig seger över miljontals människor genom århundradena. Vad anser man till exempel om Kristus? Om han inte frimodigt hade gått fram till sina förföljare och an-gripare i Getsemane trädgård och överlämnat sig till dem, utan i stället hade hittat ett sätt genom vilken han kunde ha saboterat deras plan eller på något annat sätt, kanske genom ett litet krig mellan dem och hans anhängare, tror man då, att han i dag hade framstått som en andens furste eller ko-nung med sina miljoner tillbedjare och beundrare världen över? Om han hade kunnat ta fram en lista på förluster, i vilken översteprästerna och deras hantlangare kunde skrivas in som stupade, tror man då, att han kunde ha blivit en representant för det himmelrike eller den humana världskultur som är bestämd att bli jordens och mänsklighetens kommande öde? Jag kan endast se att han hade blivit en värdig representant för den nordiska gudaläran, att han skulle vara föremål för en stor mottagning i Valhall hos det här regerande dräpande gudasällskapet med Oden och Tor i spetsen. Han hade alltså ett så starkt mänskligt livsmod att han absolut inte behövde stabilisera sitt psyke med kryckor. Han var helt överlägsen alla djuriska förehavanden. Ja, inte ens en korsfästelse kunde avskräcka honom från att vara människa. Och därför segrade han överlägset över alla djuriska planer.

3. Fruktan växer med förmågan att skapa fler och fler geniala mordvapen

Men hur är det med den jordiska människan av i dag? Hur mycket av denna kristusmentalitet har hon i dag? Hon har uppenbarligen inget alls. Hon har inget av Kristus stora livsmod och måste där-för stimulera sitt psyke eller mentalitet med kryckor. Ja, har mänskligheten inte rentav blivit genier när det gäller att skapa sådana kryckor? Är inte en atombomb en kolossal krycka? Är inte alla de geniala mordinstrumenten som vi känner till i form av alla andra dräpande instrument: krigsfartyg, kanoner, torpeder, ubåtar och skjutvapen av allehanda slag etc. etc., kolossala kryckor? Kan alla dessa mordvapen, hela detta uppbåd av jordmänsklig mobilisering av djuriska försvars- och an-greppsmöjligheter, ge mänskligheten livsmod? Är människorna mindre rädda i dag än tidigare i historien, då de ännu bara var sovande väsen vad gäller det fysiska intellektuella vetandet och kun-nande, som man i dag har i överflöd? Jag kan endast se att fruktan växer i kapp med förmågan att skapa fler och fler geniala mordvapen eller möjligheter till ett mångfaldigande av dråpmanifestation-erna. Om människorna liksom Kristus la ner vapnen, tror man då inte att mänskligheten på samma sätt skulle uppstå segerrik ur graven i en strålande uppståndelse? Tror man inte att det är dithän som människan ska ledas? Det finns absolut ingen annan väg. Människorna kan varken försvara sig eller bli av med fruktan för livet så länge som de upprätthåller eller baserar sina liv på mordvapen och överlägsen brutal makt, och så länge som det inte alls finns något absolut opartiskt rättsbegrepp gäl-lande deras handlingar.

4. Fruktan skapar ohälsosamt blod

Människorna följer absolut inte i Jesus fotspår från Getsemane trädgård. De kan då heller inte för-vänta sig någon uppståndelse från det djuriska dräpande livet. Deras dagliga tillvaro måste då oundvikligen vara den djuriska djungelmentaliteten. Och här kan människan inte bli lycklig eller fri från fruktan. Här måste hon leva i allas krig mot alla. Människan är inte längre ett djur, och därför känner hon fruktan när hon ska vistas i ett djurrike. Hon är en människa i vardande och kommer endast finna lyckan, eller den för detta väsen normala tillvaron, i det riktiga människoriket, där hon är tillsammans med människor med ett mänskligt medvetande och inte med människor med en djungel- eller djurmentalitet. Och så länge som hon inte uppfyller eller är helt medveten om denna sin förutbestämmelse, då måste hon leva i fruktan. Fruktan är i verkligheten det som får människan att handla felaktigt, och de felaktiga handlingarna medför en felaktig livsupplevelse. Människan blir urspårad från kristusvägen. Och det är hennes vandring på denna urspårade väg som är hedendomens väg, som ständigt skapar fruktan. Fruktan skapar återigen ohälsosamt blod. Ohälso-samt blod medför en försvagning eller ett underminerande av motståndet mot sjukdomar och alle-handa osundhet i organismen. Och vad kan man göra med en trött och svulstangripen och överdrivet förkalkad organism? En sådan organism åstadkommer ett nytt område för fruktan, vilket i sin tur ger upphov till fruktan och på samma sätt framöver, tills väsendet faktiskt kvävs eller dör av fruktan.

5. Att vara ett med Gudomen

Mänskligheten undgår således inte att komma dithän att den måste vända tillbaka till kristusvägen. Men kristusvägen är gudsvägen. Gudsvägen är den heliga anden. Den heliga anden är det vetande om det eviga livet som ska häva mänskligheten ut ur den okunskap som i dag låter den kommande människan i Guds avbild försmäkta i allehanda urspårningar från det verkliga livet. Mänskligheten måste komma dithän att den och Fadern eller Gudomen är ett. Vad menas då med att vara ett med Gudomen? Det innebär att leva ett liv baserat på ett absolut verkligt vetande om själva världsbilden eller det eviga livet. Så länge människorna tror att livet endast är något timligt, måste fruktan exi-stera. När människorna börjar uppleva att deras liv är evigt, och att det i dem bor något av Gudo-men, då börjar fruktan försvinna. Med Gud inlemmad i alla våra handlingar och manifestationer, kommer fruktan att blekna bort från vår livsbana på samma sätt som nattens fuktiga dimmor måste fördunsta inför den frambrytande dagens klara solsken. Och vi upplever var och en i oss den eviga förnimmelsen: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör”.

Artikeln är en återgivning av ett manuskript som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag på Martinus Institut, söndag 30 mars 1952. Renskrift och mellanrubriker av Torben Hedegaard.

Artikeln är godkänd av rådet 9 december 2018. Artikel-id: M0533. Översättning: Lars Palerius. Första gången infört i Kosmos nr 2, 2019. Manuskriptet har också bearbetats av Mogens Møller med samma titel (M0530).

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}