Den helige ande

_{av Martinus}

1. Den helige andes betydelse för allt levande

I allmänhet uppfattas uttrycket ”den helige ande” som ett abstrakt begrepp, varför det av många människor både känns overkligt och som ett resultat av ett slags övertro i likhet med många andra religiösa föreställningar. Det kan därför vara av betydelse för den andligt intresserade människan att komma till klarhet om vad det verkligen är, som döljer sig bakom detta begrepp. Saken är nämligen den att den kraft, som uttrycket ”den helige ande” döljer, betyder oerhört mycket för alla levande väsen, för alla existerande livsformer. Utan ”den helige ande”, detta det allra högsta uttrycket för kraft, skulle ingen skog någonsin kunna grönska, ingen äng täckas av vårens blomster och inget väsen någonsin uppleva fullkomlig hälsa eller totalt välbefinnande. Ja, så betydelsefull är denna kraft, att utan den skulle vårt klot aldrig någonsin ha omformats från en glödande eldkula till den underbara boplats för människor, som den är i dag. Och utan denna kraft skulle människan aldrig ha kommit i besittning av den fullkomliga organism som hon har i dag, detta gudomliga redskap genom vilket hon vid en viss tidpunkt i sin utveckling skall komma att uppleva att bli ”ett med Gud”, bli ett väsen som ”Guds avbild”. Ja, utan ”den helige andes” existens skulle det över huvud taget inte existera någon som helst form av medvetande eller upplevelse av liv.

2. Den helige ande är inte blott ett abstrakt begrepp, utan själva Guds ande

Då uttrycket ”den helige ande” i själva verket är detsamma som Guds ande eller medvetande, är det inte utan anledning Bibeln börjar skapelseberättelsen med orden ”Guds ande svävade över vattnet”. Nu har tiden emellertid kommit, då begreppet ”den helige ande” inte skall fortsätta att vara blott ett abstrakt begrepp. Orsaken till detta är, att där denna kraft, som döljer sig bakom detta begrepp, inte uppenbaras i sin verkliga natur i form av en klar och realistisk kunskap, tillgänglig för varje utvecklad människa, kommer mänskligheten aldrig att bli fri från krigens bördor och elände. Den kommer då aldrig att kunna undvara lasarett och sjukhus, kryckor eller konstgjorda lemmar. Svält, träldom och förtryck kommer då alltjämt att behärska stora domäner inom den jordmänskliga kulturen, och den så efterlängtade begärliga varaktiga freden förblir en utopi.

Vad är då ”den helige ande”? Ja, vad är ”ande” på det hela taget? Ande är liv, och liv är det som gör en organism levande. När anden eller livet helt lämnar en organism, blir organismen till ett lik. Vi säger då om det väsen, som förr uppenbarade sig genom organismen, att det har ”gått bort”. Den organism, som tidigare var ett levande uttryck för liv och ande, ligger nu där stilla och går sin upplösning till mötes. Undersöker vi emellertid denna döda organism, kommer vi i de flesta fall att se att den ännu innehåller alla de organ som förr betingade dess framträdande som levande. Den hjärna, det hjärta, de lungor och njurar, körtlar, tarmar osv som förr existerade, finns fortfarande, det saknas absolut inte något synligt, något fysiskt. Däremot saknas nu det som tidigare gjorde organismen levande. Att detta inte skulle vara någonting, därför att det är osynligt, är en alltför absurd tankegång i röntgen- och radiovågornas tidsålder, för att man skall kunna ta denna tanke på allvar.

3. Det är det andliga som gör organismen levande

Det är i dag ett orubbligt vetenskapligt faktum, att det utöver den fasta, flytande och gasformiga materien existerar en fjärde form av materia, nämligen den strålformiga. Och ingen människa kan bestrida det faktum, att skillnaden mellan ett lik och ett levande väsen inte bestäms av något fysiskt synligt, utan av detta som tidigare visade sig som önskan, vilja, handling, kort sagt som sätt att vara, nu har försvunnit. Kvar är endast redskapet för dessa funktioner. Det som har försvunnit, är således det primära hos det levande väsendet som organismen tidigare utgjorde. Men då det som yttrade sig som önskan, vilja och begär, var det viktigaste hos organismen, blir det också ett faktum att det är detta som var det primära och inte själva organismen, som alldeles tydligt endast var ett redskap för dessa yttringar. Det var dessa krafter som fick organismen att röra sig och handla, och inte tvärtom.

4. Det osynliga ”något” är kraften bakom all manifestation

Och på samma sätt som med den jordiska människan är det också med djuren, ja, med allt det vi kallar levande. När det ”något”, som uttrycker livet, går ut ur en växt eller ett djur, så vissnar eller dör organismen. När alla till synes döda eller vissna växter och träd om våren på nytt grönskar och blommar, är det uttryck för att samma osynliga ”något”, som året dessförinnan lämnade dessa, på nytt har vänt tillbaka. Det är detta osynliga ”något” vi kallar livet eller det levande, och det är, som vi vet, absolut inte detaljlöst, även om vi inte kan känna och ta på dessa detaljer på samma sätt som vi kan uppfatta, väga och mäta den fysiska organismens detaljer, dess organ, lemmar och hjärna.

Livet är alltså inte blott en enhetlig kraft, som strömmar in i organismerna och gör dem levande. Denna kraft är organiserad och indelad i särskilda från varandra avvikande ”våglängder”. Det är denna organisering av ande som betingar att några organismer blir till människoorganismer, andra till djur och andra åter till växter. Att denna kraft också är närvarande i mineralmateriens värld, nämns blott för fullständighetens skull.

5. Den andliga världen blir ett faktum

När denna ofantliga mängd fysiska olikheter, som redan är ordnade och bestäms av den osynliga kraft eller materia som inkarnerar i organismerna, veterligen existerar som ett för alla alldeles uppenbart faktum, blir det också ett faktum, att denna osynliga kraft i motsvarande grad i förväg måste ha bearbetats av organ eller organismer, som inte är av fysisk karaktär. Hur skulle de annars kunna ge utslag i alla de olika fysiska verkningar som vi är vittne till, och som får den fysiska materien att framträda i den mångfald organismer som vi överallt är omgivna av? De osynliga organen eller organismerna, genom vilka den lika osynliga anden skapar och inkarnerar i de fysiska organismerna, är således uttryck för att det existerar en värld utanför den fysiska, en värld som endast kan betecknas såsom varande av andlig natur.

6. Döden är endast det levande väsendets avskiljande från en fysisk organism

Då denna andliga värld kan inkarnera i eller överskygga den fysiska, och inte omvänt, så finner vi här det levande väsendets verkliga värld eller hemort. Här är en värld, som är bortom döden. Döden är endast uttryck för att det levande väsendet skiljs från en fysisk organism. Den är aldrig i något som helst fall eller situation uttryck för en förintelse eller ett totalt upphörande. Det levande väsendet är ett andligt väsen och hemmahörande i en andlig värld. Att detta är ett orubbligt faktum ses lätt därav, att allt det vi kallar vårt medvetande, våra erfarenheter och upplevelser, endast kan upplevas i form av ”tankar”, som helt är av psykisk natur. Om de var fysiska, behövde vi inte översätta dem till fysiskt tal eller skrift eller på annat sätt indirekt överföra dem till fysisk materia. Vore de fysiska skulle var och en kunna se dem, och då behövde vi inte berätta eller skriva ned dem.

7. Ande kan framträda både som hat och kärlek eller okunnighet och kunskap

För att göra våra önskningar och begär, vår längtan, kunskap och avsikt begriplig för vår omgivning, måste vi överföra detta vårt inre dolda psykiska tillstånd antingen till tal, skrift eller ljud. Härav ser vi att det levande i världsalltet, i mineraler, växter, djur och människor är ande. Ande är i sin tur medvetande, och medvetande är tankar. Tankar är kunskap, föreställningar, begär, hat, bitterhet och vrede, liksom de är sympati, förståelse och kärlek. Ande framträder alltså som två stora motsatser: hat och kärlek. Dessa visar sig återigen som två andra stora motsatser: okunnighet och kunskap. Och därmed har vi kommit fram till huvudproblemet i denna artikel: ”Den helige ande”.

8. Hur människorna lär sig att känna skillnad på gott och ont

Naturligtvis är all ande i sin djupaste analys helig. När det är fråga om den samlade manifestationen av universums ande, kommer denna andes slutfacit att visa sig vara fullkomligt, därav de eviga orden: ”Och Gud såg på allt som han gjorde, och se, det var mycket gott”, vilket vill säga: till glädje och välsignelse för allt och alla. Men för den jordiska människan förekommer det likväl ande, som inte är helig, vilket alltså vill säga: inte är till glädje och välsignelse för allt och alla. Tvärtom visar sig denna ande, dessa tankar, vara orsak till förbannelse och smärta för de levande väsendena. Den ande, som direkt skapar förbannelse, smärta eller lidande, skapar ödeläggelse av andra människors lycka och tillvaro, kan inte betecknas som helig. Och det är denna ande som för närvarande marterar det jordiska människosamhället.

Alltför många människor tror att de kan skapa glädje och välsignelse åt sig själva genom att mångfaldiga överträdelsen av det femte budet: ”Du skall icke dräpa”. Därigenom blir de uttryck för den princip, som i form av frost och kyla får växt- och djurlivet att stagnera på vintern. Dessa människors ande är således dödsbringande, och deras sätt att vara kan inte i mänsklig mening kallas helig. Den är endast helig inom universums ledning i form av detta, att utan det levande väsendets tillgång till att utlösa död och förbannelse skulle det aldrig komma att förstå skillnaden mellan gott och ont, skillnaden på vad som är till välsignelse och vad som är till förbannelse.

När förbannelse, död och undergång kan äga rum bland de levande väsendena, så är detta, sett i ett kosmiskt perspektiv från Guds egen utsiktspunkt, en absolut nödvändighet för att människan i kraft av sin egen fria vilja skall komma till vetskap om hur hon bäst kan tillägna sig ett sätt att vara, som absolut endast kan skapa glädje och välsignelse för andra levande väsen. Utan denna fria tillgång till att skapa mentalt mörker, skapa lidande och död, skulle det levande väsendet aldrig genom eget vetande och förstånd, genom egna erfarenheter kunna arbeta sig fram till ett sätt att vara, där det till hundra procent framträder som ett väsen ”som Guds avbild”. Om det var så att det levande väsendet inte hade någon som helst möjlighet att skapa mörker, utan helt automatiskt var ett gott och kärleksfullt väsen, ja, då hade det ju inget medvetande. Då var det blott ett slags maskin. Att kärlek inte enbart är något gott, utan är det största goda, har man endast tillgång till att uppleva genom det realistiska mötet med dess motsats. Kosmiskt sett är all ande således helig.

9. Gudomen formar människan ”till sin avbild”

Men nu är det alltså människans förhållande till ”den helige ande”. Människan är på ett utvecklingsstadium där Gudomen är i färd med att forma henne till ”sin avbild”, vilket vill säga: hon får lära känna allt det onda, det mörka, genom att hon av egen fri vilja utövar mörkrets gärningar. Då hon genom detta sitt handlingssätt handlar emot lagen om nästakärleken, utlöser hon oundgängligen krafter som vänder sig emot henne själv i form av ett olyckligt öde.

Olyckliga öden uppstår således där det levande väsendet är till olycka, till förbannelse, smärta och lidande för sin omgivning. Inom detta mentala område är det således inte den helige andes princip väsendet manifesterar, utan den mentala vinterns princip. Men vinterns princip är dödsbringande. Genom att utlösa denna princip i liv efter liv och skörda verkningarna av detta i form av ett olyckligt öde, kommer det levande väsendet oundgängligen att upptäcka orsaken till sitt olyckliga tillstånd och börja göra sin ande helig, vilket alltså vill säga: bringa den i kontakt med universums kärlekskrafter.

När vi genom naturen har tillgång till att uppleva skillnaden mellan vinter och sommar, natt och dag, så är det just för att se skillnaden på dessa två slags manifestationer, på de dödsbringande och de livgivande, på de som skapar undergång och de som skapar välsignelse, glädje och lycka för de levande väsendena.

10. Människan måste lära sig att göra sin ande helig

En människa som hatar och förföljer, en människa som genom sin bitterhet, vrede och besvikelse hämmar andra människors glädje och lycka och får dem att känna sig olyckliga, är alltför mycket i kontakt med vinterns princip och måste oundvikligen skörda verkningarna av detta. Hon manifesterar inte den ande, som får vårens underbara liv att bryta fram i sin nästas mentalitet, den ande som tänder ljuset i den hopplöst sjukes ögon och får leendet att bryta fram i den sörjandes ansikte. Man måste således lära sig att göra sin ande helig. I samma grad som man förmår öva upp sig till att endast leva för att göra andra lyckliga och glada över livet, är man i kontakt med det sätt att vara som är sommarens princip, det sätt att vara som ger liv, det sätt att vara som låter ens ande vara helig på samma sätt som Guds ande är det.

Det är denna sin ande såsom varande ett med Guds ande, som betingar att man är ”som Guds avbild”. Genom att vara ”som Guds avbild” öppnas ens medvetande, och man får del i Guds medvetande, vilket är detsamma som att uppleva den stora invigningen eller ”den stora födelsen”. Från det ögonblick man har upplevt detta totalt och fått kosmiskt medvetande, har man blivit andligt suverän. Man har då universums högsta vetande i sitt eget inre och skall inte längre tillägna sig vetande genom andra. Man upplever då universums högsta vetande och visdom genom sina egna sinnen, och man ser då den helige ande lysa i alla levande väsen, helt oberoende av hur de så än måtte manifestera sig för ögonblicket. Är de banditer, rövare, mördare eller endast simpla baktalare, vet man att de bara håller på att lära sig hur man inte skall bära sig åt i det verkliga livet bortom all jordisk villfarelse och övertro, hur man inte skall leva om man vill vara ett med Gud.

Med denna, den högsta andliga upplevelsen bakom sig, har man för alltid trätt ut ur den mentala vinterns kyla och dödsbringande område och i stället trätt in i den kosmiska vårens värmande och livgivande tankeklimat. Den evige Faderns gudomliga ande genomströmmar nu ens medvetande, och ens vandring genom livet blir, tack vare honom, en oavbruten uppenbarelse av världsalltets eviga grundton: nästakärleken, som är ljuset i den evige anden över vattnet.

***

Från ett föredrag i Klint söndagen den 6 juni 1954. Bearbetat av Erik Gerner Larsson. Bearbetningen godkänd av Martinus. Översättning: Mona Rehn

Första gången infört i Kontaktbrev nr 21/1956. Artikel-id: M0585.

_{© Martinus Institut 1981 <ahref="http://www.martinus.dk">www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}