Kan man leva utan Gud?

_{av Martinus}

Gudomen är något som inte direkt kan uppfattas med de fysiska sinnena

Om Gudomen vore ett levande väsen på samma sätt som ens granne eller som vilket annat levande medväsen som helst i tillvaron och liksom dessa befann sig på en eller annan plats, då skulle man lika lätt kunna leva utan denna gudom som man kan leva oberoende av ett eller annat medväsen i Afrika, Australien, Amerika eller Asien. Gud skulle inte betyda mera för oss än det eller det lejonet, den eller den huvudjägaren eller pygmen i Afrikas inre, som vi aldrig någonsin har sett eller varit i beröring med. Men nu är det som döljer sig bakom begreppet "Gud" emellertid något helt annat än ett tids- och rumsdimensionellt väsen, bundet till en plats som man kan resa till eller finna på den eller den planeten eller i den eller den himlen. Gud är inte ett väsen, som befinner sig på en eller annan plats, liksom Gud heller inte är ett genom begränsning markerat väsen, som befinner sig i isolerad avskildhet från andra levande väsen. Man kan därför inte se, väga och mäta Gud såsom man kan se, väga och mäta en människa, ett djur, en växt eller en annan materiell företeelse. Gud kan således inte direkt iakttagas med de fysiska sinnena, syn, hörsel, lukt, smak eller känsel. Gudomen är därför något, som är oförnimbart enbart med de fysiska sinnena.

Tron på Gudomen eller en försyn är inte en produkt av intelligens eller intellektualitet

När det förut nämnda "något", som således är osynligt, ändå griper in i människans medvetande och binder millioner människor i en levande, orubblig tro på dess existens, avslöjar det därmed att Gud på ett helt annat sätt än genom de fysiska sinnena påverkar det levande väsendet. Denna påverkan märks genom en hos människan på hennes primitiva stadier ingrodd tendens att tro, att naturen med alla dess uttryck för rörelse dirigeras av något levande. Hon tror liksom djuret att varje rörelse är uttryck för liv. Ur denna tendens till att tro att allt är le­ vande har efterhand föreställningen om en försyn eller gudom uppstått. Naturen påverkar alltså de levande väsendena till att tro, att det existerar en försyn bakom naturens krafter. Denna tendens är inte en produkt av intelligens eller intellektualitet. Den framskridna, starkt intelligensbetonade, vetenskapligt inställda kulturmänniskan tror nämligen inte på en gudom. Och det är just detta som är or­ sak till att denna fråga överhuvudtaget kan förekomma.

Tron på en försyns eller en gudoms existens är inte ett mänskligt påfund utan en medfödd organisk talang

Då tron på en försyn således inte är en produkt av intelligens, kan den endast vara en i väsendet redan inneboende organisk talang. På samma sätt som det i varje frö är nedlagt grodden till en planta, varav fröet är en produkt, så finns också i varje väsen nedlagt tendensen till att tro eller förstå att allt är levande, dvs att det är ett levande väsen bakom varje rörelse. Med andra ord, i varje levande väsen finns nedlagt en talang, som i första instans gör att väsendet tror, att allt är levande och senare att detta levande är en försyn eller gudom. Att denna talang redan omedvetet finns hos djuret blir till ett faktum genom dess dödsskri. Vad är dödsskriet annat än en produkt av en talang, en tendens att ropa på hjälp, att vända sig mot en okänd försyn? Men när en varelse, oberoende av intellektualitet, kan uppnå en talang, som åstadkommer en stark förnimmelse av en försyns existens, måste denna försyn givetvis existera. Något som inte existerar kan omöjligt framkalla realistiska verkningar. Innan en talang uppstår, måste det existera något som är orsak till denna talang. Att vi har fått ögon att se med beror helt på ljuset, och utan ljudets existens skulle vi aldrig ha fått öron till att höra med. Alla våra egenskaper och talanger beror således på en i förväg existerande yttre orsak. När alla människor utan undantag på sina primitiva stadier behärskas av en tendens till att tro att det existerar en försyn bakom den fysiska världens företeelser, är denna tendens alltså något organiskt liksom synen och hörseln. Liksom synen och hörseln är ett orubbligt bevis på ljusets respektive ljudets existens, så är också tendensen att tro på en försyns existens ett bevis just på dess existens. Att den förståndsmässiga uppfattningen av denna försyns existens inte är fullkomlig utan uttrycker naivitet, sett ur en viss intellektuell synvinkel, ändrar inte principens faktiska existens.

Under intelligensens första stadier blir människorna vantroende och gudlösa

Att förstå hur denna försyn ser ut eller hur dess existens formar sig kräver utvecklingen av en helt annan talang, nämligen intelligensen. Och det är just denna talangs utvecklingsepok, som mänskligheten befinner sig i. Medan den första talangen, den som frambringar förmågan att tro, är ett resultat av instinkt och känsla utan intelligensmässig eller logisk stabilitet, blir intelligensen till slut den egenskap, genom vilken den saknade, logiska stabiliteten eller absoluta kunskapen om Gudomen uppstår. Denna egenskap tvingar människan till att söka efter en utredning eller förklaring. Då den i första hand endast arbetar med hjälp av de fysiska sinnena, kan den endast åstadkomma materiella kunskaper. Den kommer därför mer och mer att knyta människan till materien, stoffet eller det som kan vägas och mätas. Därigenom uppstår tvivlet, som gör människorna vantroende eller gudlösa. Den för människorna bort från allt det absoluta i tillvaron. De börjar tro att allt har tillfälliga orsaker, och de tror att människan är det högsta uttryck för liv som finns.

Gudlösheten har fört människorna in i det helvete man kallar "allas krig mot alla"

Genom de talanger som människorna fått genom den materialistiska vetenskapen har de blivit herrar över millioner och åter millioner av materiens hästkrafter, men samtidigt har de förlorat förmågan att se en försyn eller logisk världsplan i naturen. Därför har människan blivit den mest dräpande varelse, som existerar. Krig och lemlästning, hat och förföljelse följer i hennes fotspår. Här vadar den för övrigt så högt utvecklade människan på ett mentalt gungfly och klamrar sig fast vid den döda materien, vid pengar, gods och guld. Förmågan att berika sig får vind i seglen. Att denna förmåga inte blir särskilt moralisk, dvs inte utvecklar någon speciell hänsyn till nästan, torde vara uppenbart. Det är ju för att beskydda sig mot sin nästa som man inte vågar släppa kampen om guld och ägodelar. Där människan tidigare genom tron sökte hjälp i form av bön till Försynen eller Gudomen, där försöker hon idag att gardera sig genom att skaffa sig rikedomar och att aldrig släppa något ifrån sig utom i de fall då detta är ett medel att tillägna sig ännu större rikedomar. Hon ger således inte gärna ut något för att hjälpa sin nästa utan i regel endast för att berika sig själv. Det är denna livsinställning, som lett till det nuvarande, länge bebådade tillståndet, nämligen "allas krig mot alla".

Inte ens de största och mest effektiva mordvapen kan ersätta människans intima inställning till en försyn eller Gudomen

I detta krig kommer alla materiella skyddsmedel: mordvapen, pengar, gods och guld, dessa ersättningsmedel för den förlorade tron på en försyn, dessa moderna avgudabilder, att ställas på prov. Inte ens atom- eller vätebomber kommer att visa sig vara tillräckliga ersättare för begreppet försyn eller gudom. Man får lära sig inse att ingen fred på jorden kan bli möjlig utan ett gudsbegrepp, en förståelse av att det finns en verklig gudom. Avgudar i form av mordvapen, pengar, gods och guld, social ställning etc. måste reduceras till något sekundärt i livet, medan förståelsen av den verkliga, levande Gudomen, behovet av en logisk världsstyrelse, uppfattningen att allt är liv och att allt uttrycker hårfin medvetenhets­ funktion, intelligensmässig skapelse osv måste bli till verkligt faktum eller en kontrollerbar vetenskap. Endast denna vetenskap kan befria människan från den hedendom, som baserar livet på materiella företeelser.

Gud kan inte uppfattas eller iakttagas i tids- och rumsdimensionell form och skepnad

Hurdan är då denne Gud? Finns det något handgripligt i vårt dagliga liv, som man kan dra fram som ett orubbligt bevis eller uttryck för en gudoms existens? Då Gudomen som tidigare nämnts inte existerar som ett från alla andra levande väsen och ting isolerat eller avskilt väsen och alltså inte är bunden till någon viss tid, något rum eller någon plats, kan den således inte som andra levande väsen i tillvaron uppfattas i tids- och rumsdimensionell form och gestalt. Då vi själva manifesterar oss i en form, en skepnad eller organism, som befinner sig i ett avskilt förhållande till andra existerande organismer, och denna organism uppfattas i dagligt tal som identisk med vårt jag eller själv, kan vårt i skepnad manifesterade framträdande iakttas och anses höra hemma här eller där som präglat av den eller den färgen, det eller det måttet, den eller den vikten och den eller den åldern etc. Dessa uttryck betecknar i verkligheten alltså endast vårt jags tillfälliga förhållande till alla andra företeelser och väsen i tillvaron. Det är endast förbiglidande situationer, som vårt eviga jag bakom organismen, formen eller skepnaden upplever. Det är vårt kontrastförhållande eller vår avvikelse från de andra väsendena och tingen, vi upplever och uppfattar. Denna upplevelse eller insikt är detsamma som livets upplevelse. Men med hänsyn till Gudomen som levande väsen kan vi inte på samma sätt komma till att se och uppleva denne som fristående från alla andra gestalter, därför att Gudomen utgör alla skepnader. Alla gestalter, organismer eller levande väsen är delar av Gudomens organism. Naturens krafter eller allt som tillsammans utgör det vi kallar världsalltet eller universum är således hela Gudomens organism, hela Gudomens skepnad, alla Gudomens manifestationer, skapelser och upplevelser av livet. Universum är alltså Guds kropp, Guds organism. Universum är ett levande väsen. Det är detta, som ligger till grund för det gamla uttrycket: "I Honom lever vi, rör oss och är till".

Universum är inte en livlös koloss utan en organism för ett levande väsen

Nu tycker man kanske till en början, att en sådan uppfattning är ganska dåraktig. Hur skulle universum kunna vara ett levande väsen? Ja, man kan mycket väl ha den uppfattningen, att allt vad som finns av krafter, rörelser och skapelseprocesser är döda sådana, utlösta av en tillfällighet, men då måste de levande väsendena i universum vara begravda i ett lik. Universum måste då vara en död eller livlös koloss. Passar en sådan uppfattning då in i det dagliga livets fakta? Om universum verkligen var en livlös koloss, skulle allt vara fullständig stillhet inom dess område. Men allt är i stället fyllt av rörelse. Absolut stillhet finns inte inom området för det manifesterade universum. Då dessa krafter i allra högsta grad ger uttryck för logisk skapelse, eftersom det inte förekommer någon helt färdig process i naturen, som inte visar sig vara till nytta för de levande varelserna, avslöjar processerna att det är en mening med dem. Men när det är en plan eller en mening bakom skapelseprocesserna, måste det vara något som har denna mening. En mening är en önskan och en önskan kan inte existera annat än som en utlösning från ett levande väsen. Då detta levande väsen således har naturen, universum eller världsalltet till levande organism eller kropp, är det givet att denna tanke, kunskap eller uppfattning i första hand för den jordiska människan - denna i förhållande till ett sådant jättelikt uttryck för liv stoftlika, mikroskopiska varelse - är så otroligt fantastisk, att den rentav verkar naiv och därmed oacceptabel för henne.

Levande väsen består av levande väsen

Om världsalltet verkligen utgör ett sådant levande jätteväsen, vad kan då detta betyda för den jordiska människan, som trots all sin begåvning i förhållande här­ till endast är en stoftlik, mikroskopisk eller ännu mindre varelse? Kan det vara logiskt att anta att hon i sin bön kan hänvända sig till och bli förstådd av detta jätteväsen? Denna ofantliga varelse sitter väl inte och lyssnar till varje enskild individs bön för att kunna hjälpa henne? Och även om den gjorde detta, hur skulle den då kunna uppfatta de milliontals böner, som ständigt stiger mot den från alla religiöst troende människor världen över? Ja, här måste jag på nytt fästa er uppmärksamhet på att detta jättelika väsen inte är en från alla bedjande eller inte bedjande avskild, isolerad varelse, som befinner sig på något särskilt ställe. Alla dessa levande väsen utgör tillsammans däremot en viss del av detta väsen. Och vi får då en bild, som svarar till den struktur, vi i så stor utsträckning kan se, nämligen den att det levande väsendet består av levande väsen. (Här hänvisas till symbolen över livsenhetsprincipen - nr 7.)

Hur det blir mening i den stora skapelseprocess, vi kallar naturen Vi kan inte komma ifrån det faktum, att vår egen organism är uppbyggd av myriader små, mikroskopiska levande väsen, som i vårt blod, vår muskulatur, våra körtlar, ja, kort sagt i allt det material, vår organism består av, upplever sin dagliga förnimmelse av liv och tillvaro. Det är just alla dessa myriader små mikrovarelsers sammanlagda liv, som gör vår organism levande, som gör att vi kan förnimma smärta eller välbehag i den, kan förnimma sjukdom och hälsa. Alla de rörelsearter. som finns i vår organism, såsom blodomlopp, andedräkt, matsmältning, körtelfunktioner etc, är således "naturkrafter" för dessa små väsen. Det är deras värld med dess klimat, temperatur, näringsförhållanden och livsbetingelser. Genom att anta, att det vi kallar naturkrafter, såsom oceaner, klimatförhållanden, storm och stiltje, regn och solsken, dag och natt, sommar och vinter etc., på samma sätt är ett i förhållande till oss själva jättelikt väsens kropps- eller organismfunktioner, blir det mening i all den kraft- och skapelseutformning, vi ser omkring oss, utan vilken det skulle vara fullständigt omöjligt för oss att upp­ leva livet i den fysiska världen. Då blir naturen inte till en jättelik kombination av tillfälliga, döda krafter och vårt världsallt inte till ett kolossalt lik. Vår uppfattning av livet blir då inte en tillbedjan av denna döda koloss utan en kunskap om ett levande väsen, som inte finns på någon plats, som varken är uppe eller nere, framför eller bakom oss utan endast existerar, så att i detta levande väsen lever, ror vi oss och är till, helt oberoende av var på jordklotet eller i universum vi befinner oss.

Hur det blir till faktum att allt är levande

Om vi iakttar vår egen organism, ser vi som redan nämnt, att den består av levande mikroväsen. Dessa mikroväsen befinner sig i en för dem avpassad liten makroorganism, genom vilken de kan uppleva det liv som passar dem. Dessa ultramikroskopiska väsen har i sin tur en liten organism, som också består av le­ vande väsen osv nedåt i det oändliga. Att tro att människorna utgör en avslutning på denna struktur eller princip att levande väsen lever inuti levande väsen, så att vi skulle existera utan att vara levande väsen i ett större väsen, kan aldrig någonsin vara med sanningen överensstämmande. Däremot kommer den uppfattningen, att vi - på samma sätt som våra mikroväsen existerar inom oss existerar inom ett större väsen, att bli underbyggd och bekräftad som ett faktum överallt i naturen eller livet. Därmed blir det begripligt varför den skapelse, som försiggår utanför oss i naturen, utvisar samma logik, samma mening eller samma ändamål som den skapelse, som försiggår inne i vår organism. Och därmed blir det också till ett faktum att allt är levande.

Det existerar en ömsesidig korrespondens mellan mikroväsendena och jaget i en organism Efterhand som vi förstår, att alla levande väsen är mikroväsen i en gigantisk organism för ett levande väsen, som i sin tur i sitt högsta framträdande utgör universum eller världsallt för oss, blir det lätta­ re för oss att förstå eller fatta ett verkligt gudsbegrepp. Vi vet från vår egen organism att vi existerar i den som ett jag, som bjuder och befaller, som styr och leder den. Att det också måste vara ett jag i mikroväsendenas organismer, som styr och leder dessa, blir ju självklart, eftersom ett jags närvaro i en organism är ett huvudvillkor för att den skall utgöra ett levande väsen. Att alla organismens reaktioner normalt uppfattas av detta jag är för länge sedan ett känt faktum. Vårt jag märker blixtsnabbt i form av smärta om vår organism på en eller annan punkt blivit skadad, och vårt jag uppfattar också förnimmelsen av välbehag när organismen påföres något sunt och behagligt. Vid förnimmelsen av smärta söker jaget råda bot på denna, liksom det naturligtvis också söker åstadkomma de förhållanden som kan ge organismen välbehag. Smärta och välbehag är mikroväsendenas samlade reaktioner på det allmänna tillstånd som härskar i organismen, vilken ju är deras livsområde eller universum. Dessa reaktioner går till organismens jag, som normalt reagerar därpå till fördel för organismen. På så sätt existerar alltså en växelverkan eller korrespondens mellan mikroväsendena i organismen och dess Jag.

Hur Försynen existerar som en levande verklighet

Då ett normalt väsens jag försöker råda bot på mikroväsendenas lidanden eller smärtförnimmelser, därför att dessa också är jagets smärta, blir jaget således en "försyn" för mikroväsendena i sin organism. Och varje sådan organisms jag blir alltså en beskyddande försyn för dessa mikroväsen. Och inget levande väsen kan således existera utan att ha en försyn eller ett sådant beskyddande jag. Därför blir de kända orden: "Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig", till en levande, orubblig sanning.

Den perspektiviska skillnaden i makroväsendets och mikroväsendets iakttagelse

Hur kan nu gudsuppfattningen bli ett personligt förhållande mellan en enskild individ och Gudomen? Vad kan det tjäna till att en enskild person ber eller hänvänder sig till makrojaget eller det väsen, vars organism utgör det universum, den bor i, och framlägger sina för detta väsen till synes oförnimbara eller ofattbara små sorger och bekymmer? Hur skulle detta jätteväsen kunna förbarma sig över varje enskilt litet mikroväsens individuella intresseområde? Vi kan ju inte själva personligt tala med ett av våra egna mikroväsen eller med en cell i vår egen organism. Nej, det är sant. Samtal eller medveten växelverkan mellan ett makroväsen och ett av dess mikroväsen, vilket är detsamma som ett samtal eller en växelverkan mellan Gudomen och en gudason, kan inte försiggå helt på samma sätt som när två människor talar med varandra. De sistnämnda utgör i sig själva två väsen av samma slag. De har samma slags sinnesorgan, de upplever tid och rum i ett perspektiv där de har möjlighet att förstå varandras begär och önskningar, varandras liv och levnadssätt, och kan således i bästa fall i en skön harmoni uppleva livet på samma våglängd. Det är en sådan ömsesidig upplevelse av samma livsperspektiv eller syn på tillvaron, som i sin allra högsta renodlade form bildar fundamentet för det vi kallar kärlek. Men förhållandet mellan ett levande väsen och Gudomen är i sin yttre struktur helt annorlunda. Här är det som nämnts ett mikroväsen och ett makroväsen, som växelverkar. Då dessa två slags väsen har var sina individuella sinnesorgan, som är så olika som två sinnesorgan överhuvudtaget kan vara, är det perspektiv i tid och rum, som de två väsendena upplever, i motsvarande mån olika. I mikroväsendets perspektiv är makroväsendet så oerhört stort, att det inte kan överblickas. Och i makroväsendets perspektiv är mikroväsendet så försvinnande litet, att det heller inte tycks kunna uppfattas.

Varför en personlig korrespondens mellan ett levande väsen och Gudomen tycks omöjlig

Genom den vanliga fysiska mänskliga iakttagelsen tycks en medvetenhetsmässig korrespondens eller växelverkan med några för parterna ömsesidigt fattbara tankar vara fullständigt omöjlig. Men detta beror uteslutande på en för den mogna människans vidkommande bristande förmåga att se in i djupet av sin dagliga horisont eller upplevelse av livet. Av denna upplevelse ser den omogna människan absolut endast ytan. Ja, hon ser inte att hon själv lever i ett makroväsen och att skapelseprocesserna i hennes omgivande natur är detta väsens inre organfunktioner. Likaså är hennes uppfattning av alla andra väsen i naturen och livet, här inberäknat också människorna, oerhört bristfällig eller ofullkomlig. Hon ser alla dessa levande väsen, sig själv inberäknad, vandra runt och leva sitt liv i något, hon kallar "naturen". Det ofullkomliga i denna uppfattning är att hon inte förstår denna natur. Hon tror att den är en värld utan medvetande, ett kosmiskt lik, som helt är överlämnat åt tillfälligheternas spel, trots att det hela visar en logisk ledning, som är så fullkomlig, att inte ett enda litet ting kan gå till spillo i denna skapelseprocess. Allt upptas i ett kretslopp där det blir till nytta, allt kommer på sin rätta plats, så att varje naturprocess eller skapelse, som får lov att löpa kretsloppet ut, blir till välsignelse, till glädje och nytta för levande väsen. Att det är ett tänkande, styrande och beskyddande jag bakom dessa naturkrafter, som är organfunktioner i en organism på samma sätt som våra egna inre kroppsfunktioner och på samma sätt som dessa blir styrda, ledda och uppfattade av ett beskyddande jag, är ännu mystik för allmänheten, om nu tanken härpå överhuvudtaget har uppstått i deras medvetande.

Hur Gudomen har byggt upp och raserat mänsklighetens kulturer

Då all skapelse i vår omgivande natur ombesörjes av synliga och osynliga levande väsen, blir de makroväsendets organ för denna skapelse. Makroväsendets jag har då överblicken och kontakten med dessa sina skaparorgan i sin egen organism. Detta stora jag eller Gudomen är således bakom alla sina mikroväsens liv och dispositioner. Bakom varje människa finns det alltså också ett makrojag, då vi med vår organism enligt vad som tidigare nämnts också befinner oss i en makroorganism, liksom våra mikroväsen också befinner sig i vår organism. Så snart det sker något obehagligt någonstans i vår kropp, reagerar vi, dvs vårt själv eller jag, för detta på så sätt att vi försöker råda bot på det obehagliga. Om det är nödvändigt, söker vi läkare och lägger in oss på sjukhus för att bli friska. Det vi märker som obehag, t.ex. smärta, är detsamma som de i det sjuka området levande mikroväsendenas olyckliga fysiska och psykiska tillstånd. Det är energierna i deras smärta, sorg och lidande, vi upplever som en smärtförnimmelse.

Genom att vi eller vårt jag på grund av denna smärtförnimmelse blir uppmärksamma på sjukdomen uppstår önskningar eller begär efter att hjälpa den sjuka delen. Energierna i denna tankevåg träffar de sjuka mikroväsendena och bildar i dem hälsokrafter, både kroppsliga och andliga eller psykiska. Detsamma gör sig naturligtvis gällande när det är tal om människor som lider. Dessa är som tidigare nämnts underställda ett makroväsens jag. Detta jag märker på samma sätt dessa väsens lidande och sänder en ström av kosmiska krafter till den lidande delen. Dessa krafter blir här omsatta, dels till fysiska och dels till mentala krafter, dvs de blir ombildade till tankar, till visdom och vägledning. Det är från sådana kosmiska tankevågor, som världsfrälsarna, profeterna och andra intuitiva människor fått sina andliga krafter. På samma sätt har makrojaget eller Gudomen varit med om att bygga upp och rasera kulturer för mänskligheten, allt eftersom det passat in i dess utvecklingsbana. Och på samma sätt är det som makrojaget kan hjälpa det enskilda mikroväsendet, eller Gudomen individuellt kan hjälpa den enskilda människan.

När ett väsen ber till Gud

När vi ber till Gud hör Gudomen vår bön genom psykiska eller diskarnerade väsen, som i denna situation blir ett slags "skyddsänglar", och genom dessa sänder Gudomen svar tillbaka till oss. Det sker på så sätt att dessa psykiska väsen från sitt andliga plan inverkar på fysiska människor, som sedan ordnar hjälpen åt den bedjande. Denna hjälp blir inte alltid som den bedjande önskar, men detta hindrar inte att den alltid utan undantag till sist blir till hjälp för den bedjande gudasonen. Kan denne inte bli fri från sitt lidande, så får han dock alltid genom sin bön den energi och styrka som behövs för att han skall kunna gå igenom lidandet. (Här kan jag hänvisa till min bok Bönens mysterium.)

Den direkta personliga växelverkan och kontakten med Gudomen

I verkligheten korresponderar varje makroväsen direkt med sina mikroväsen. Då makroväsendet alltså i princip är Gudomen och mikroväsendena på samma sätt är de levande väsendena, korresponderar Gudomen således direkt med dem. Då de levande väsendena utgör hans sinnes- och manifestationsorgan, försiggår hans hänvändelse, hans kraftutlösning och skapande uteslutande genom de levande väsendena. Då alla levande väsen är hans sinnesorgan, och dessa i sin tur utgör en skala av alla existerande medvetenhetsarter från de primitiva till de högsta, kosmiskt intellektuella väsendena, kan Gudomen i verkligheten direkt överföra medvetande och därmed tanke från sig själv till vilket levande väsen som helst genom en passande individ. Om Gud vill överföra medvetenhetsimpulser till lejon, sker det genom lejon. Skall han överföra mental energi till tigrar eller andra djur, sker det för varje arts vidkommande ge­ nom en individ av samma art. Vill Gudomen överföra speciella tankar till en människa, sker det genom människor, som kan komma på våglängd med vederbörande. Vi ser således att en inbördes växelverkan av ord och handlingar mellan de levande väsendena inte endast utgör deras egen intressesfär utan också en angelägenhet mellan väsendena och Gudomen. Vårt förhållande till medväsendena och deras förhållande till oss utgör alltså vårt förhållande till Gudomen, oberoende av om vi vet det eller in­te. Vad vi än gör mot vår nästa gör vi mot Guds förnimmelse - och manifestationsredskap och därmed mot Gud själv. Vad vår nästa än gör mot oss, så är det på samma sätt Guds svar på vårt eget handlingssätt.

Om Gud inte vore närvarande i allt och alla

När hela vårt dagliga liv och förhållande till vår omgivning och medväsendena utgör vårt förhållande till Gud, så blir det enda nödvändiga för den icke färdiga människan naturligtvis att så snart som möjligt bli expert i att göra sitt handlingssätt till en hundraprocentig uppfyllelse av Guds vilja, vilket endast kan göras genom att älska sin nästa som sig själv. Det vi gör mot denna vår nästa, gör vi ju mot Gud. Men att vara i kontakt med Gud är alla lagars uppfyllelse. Bibelns ord: "Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder det haven I gjort mot mig", blir således här till verklighet. Som vi har sett, är Gud både inom och utanför oss, han är i vår nästa, han är överallt och i allt. Den snabbaste vägen till kosmiskt medvetande eller till det eviga ljuset är att lära känna honom i våra fiender.

Om Gud således inte vore närvarande i allt och alla, fanns det inget liv, ingen manifestation. Ingen varelse skulle någonsin ha kommit att existera som ett levande väsen. Livets upplevelse skulle vara en omöjlighet. Där livet idag blomstrar och sprider sitt solsken, skulle en evig tomhet råda, ett evigt absolut intet. Men nu är motsatsen fallet. Livet är ett faktum. Döden kan därför endast existera som en tänkt motsats till vårt eviga liv i Guds strålgloria.

***

Från Kosmos 1951. Publicerad Kosmos 8-1993. Översättare: Agne Windmark

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}