Genom skärselden

_{Av Martinus}

Det är mycket viktigt, att den jordiska människan efterhand övervinner fruktan för döden

Även om tron på en “skärseld”, där själen efter döden plågas och bränns i flammande lågor av djävlar och onda andar, är på kraftig tillbakagång bland vår tids människor, finns det emellertid ännu så mycket kvar av denna gamla tro i undermedvetandet, att den kan medverka till att skapa dödsångest och fruktan i människans sinne. Det är mycket viktigt, att den jordiska människan efterhand övervinner fruktan för döden, och därför är det nödvändigt att genomanalysera de tanketillstånd som kan medföra en sådan fruktan och försöka övervinna den med sin vilja och tankekraft.

Ingen medeltida föreställning om helvetets eller skärseldens fasa och pina övergår det helvete, den skärseld, som den moderna krigföringen för mänskligheten igenom

Vid en tidpunkt då mänskligheten under tusentals och åter tusentals år hade levt i kontakt med sin egen inre självbevarelsedrift började den andliga realitet, som senare fått namnet skärselden, att tändas som en helt späd och svag låga i den jordiska människans sinne. Den blev så småningom till en eld, som inte kunde släckas. Dess lågor blev starkare och starkare och brände sig in i väsendenas fysiska organismer och utbredde sig genom dem till människans hela fysiska värld. Kultur efter kultur har brunnit upp i dess lågor, och idag omspänner den hela jorden. Tron på skärselden kallas idag gammal övertro, och ändå är sanningen den, att mänskligheten i detta århundrade mer än någonsin tidigare tvingats fly för dess verkningar. Som flyktingarna på landsvägarna, jagade av dödsbringande flygplans bomber och kulspruteeld, har tusentals människor tvingats överge sina hem i bombdrabbade städer och efterlämna liken av släktingar och vänner. Ingen medeltida föreställning om helvetets eller skärseldens fasa och pina kan övergå det helvete, den skärseld eller den domedag, som den moderna krigföringen för mänskligheten igenom. Hustrur och mödrar våndas i förtvivlan och ropar: “Var är våra män, var är våra söner?” Och andra rop från andra hustrur och mödrar ljuder mot dem i denna ragnarök: “Era män och era söner har sänts ut för att mörda våra män och våra söner, och nu är de alla antingen dödade eller lemlästade”. Tusen-tals män har dött som okända soldater på slagfälten. Ingen hörde deras döds- suck, ingen kärleksfull hand slöt deras ögon, ingen grav utmärker platsen för deras organismers sista vilorum. Man behöver idag bara nämna ordet koncentrationsläger för att tanken på obeskrivliga fasor och mänskligt lidande skall uppstå i vårt sinne. Är inte detta ett helvete eller en skärseld, som skapats av mänskliga “djävlar” i den mest fruktansvärda, mest raffinerade form av sadism? Och i spåret av krigets världsbrand följer epidemier, inflation, varubrist, hunger, arbetslöshet, depression, för- tvivlan och hopplöshet. I sanning, “här utestängs allt hopp”, som det enligt de gamla sägnerna lär stå över “helvetets portar”.

Döden är befrielse från mörker och lidanden, den är ingången till de andliga världarnas strålande ljussfärer

Men det är ju inte allmänt brukligt, att man betraktar den här skildrade delen av mänsklighetens öde som helvete eller skärselden. Genom religionerna har människorna fått lära sig, att skärselden är något som kan upplevas “på andra sidan graven”, men då människorna inte har haft kunskap om vad döden och “de dödas rike” är, har de inte heller kunnat få någon verklig föreställning om vad helvetet och skärselden är. Det är visserligen sant, att en människa den första tiden, sedan hennes jag och medvetande befriats från den fysiska organismen, kan uppleva något som inte är så behagligt, och det är den upplevelsen man i allmänhet kallar skärselden. Men denna upplevelse sker faktiskt inte efter döden, eftersom den baseras på tankar som har med den fysiska världen att göra och inte med de andliga världarna, där livet efter döden försiggår.

Döden är en befrielse från mörker och lidanden, den är ingången till de andliga världarnas strålande ljussfärer, där materien lystrar till tankens bud och de levande väsendena i förhållande till sitt moraliska och intellektuella utvecklingssteg kommer på våglängd med dessa materier, som i själva verket är elektromagnetiska strålar och vågor. Men om skärselden inte upplevs efter döden, när upplevs den då? Den upplevs dels i den fysiska världen, som är “de dödas rike”, där människan tror på döden och utsänder dödsenergi, och eventuellt också i det första tillståndet efter det att människan lämnat sin fysiska kropp, men faktiskt ännu inte har “dött” från denna värld, eftersom hon alltjämt befinner sig i den fysiska tankesfär jag i mina analyser kallar mellantillståndet. Väsendet har i detta tillstånd ännu inte dött från den fysiska världen, det har lämnat sin fysiska kropp eller sitt hölje, men det måste lämna efter sig ännu ett hölje, innan det glider över gränsen till de sköna upplevelserna på andra sidan graven.

Att förlora den fysiska organismen är endast inledningen till dödsprocessen, därefter kommer åtskiljandet från den fysiska tankesfären

Det kan hända, att man i spiritistiska kretsar kommer i förbindelse med olyckliga andar och rentav kan ha en uppgift att hjälpa dessa människor, som visserligen inte längre har någon fysisk kropp, men som ännu inte har dött från den fysiska världens föreställningar. Att förlora den fysiska organismen är blott inledningen till dödsprocessen, därefter kommer åtskiljandet från den fysiska tankesfären. Den fysiska tillvaron skulle ju inte vara en upplevelsesfär, om det inte bakom den fanns en tankesfär genom vilken skapelse och upplevelse ägde rum. Upplevelserna i den fysiska världen går genom den fysiska organismens sinnesorgan och skapar intryck och erfarenhetsbilder i vår tankesfär. Så länge vi lever i den fysiska världen, kan vi ge uttryck åt allt detta genom språket. Språket uttrycker detaljerna från den tankesfär som ligger bakom den fysiska organismen. Tanken är något invändigt, och det språk den iklädes är något utvändigt. Om vi plötsligt blev stumma, skulle vi ha stora svårigheter att komma i kontakt med våra fysiska medväsen, inte minst om vi inte heller vore i stånd att skriva till dem. Men även om vi plötsligt förlorade förmågan att ge våra tankar ett yttre uttryck, skulle ju inte detta betyda, att vi därmed förlorade förmågan att tänka. Vi skulle alltjämt ha kvar vår tankesfär. Vi kan i detta ögonblick sluta ögonen och i vårt inre framkalla bilder av gröna skogar, av en himmel med förbidragande moln, av gator och hus, människor och djur, behagliga och obehagliga händelser.

Det som det levande väsendet i den fysiska världen kände som en inre tankevärld upplever det i den andliga sfären som en omgivande värld av levande bilder

En människa kan plötsligt gripas av dåligt samvete, därför att hon kommer att tänka på en särskild händelse, en annan kan fyllas av vrede eller bitterhet, därför att hon kommer att tänka på någon hon inte kan förlåta osv. Allt detta kan ske under bråkdelar av sekunder, utan att människan behöver ge uttryck åt det i ljud eller skrift. Hon lever då helt i sin tankevärld, som hon också gör sedan hon lämnat sin fysiska organism, blott med den skillnaden, att då åtskiljandet mellan själ och kropp har ägt rum, har väsendet ingen möjlighet att ge uttryck åt sina tankar i den fysiska världen. För den människa, vars fysiska kropp blivit ett lik, gäller alltså, att hon alltjämt kan tänka, men förbindelsen med instrumenttavlan eller tranformatorstationen, vilket vill säga hjärnan och centrala nervsystemet i den fysiska organismen, har brutits. Det medvetande som gav uttryck åt både vrede och kärlek, bitterhet och tacksamhet, sorg och glädje genom en fysisk organism, existerar alltjämt, och det består av elektriska våglängder, men elektromotorn eller den fysiska kroppen har gått sönder. Det som, medan väsendet levde i den fysiska världen, kändes som en inre tankevärld, blir nu en omgivande värld av levande bilder för väsendet. Därför har det stor betydelse, vilka tankar en människa har, då hon lämnar sin fysiska kropp, eftersom denna tankevärld blir hennes första upplevelsesfär. Denna tankesfär kan man kalla hennes fysiska själ, men denna fysiska själ skall inte fortsätta att omge väsendet. Då ett fysiskt foster befinner sig i moderlivet, är det omgivet av en fosterhinna eller ett fosterhölje, men det är det ju inte längre sedan det blivit fött. På samma sätt kan man säga, att det väsen, som lämnat sin fysiska kropp och nu skall födas till den andliga världen, före denna födelse är omgivet av en andlig fosterhinna, sin egen fysiska tankevärld, som det efter en tid befrias från, och först då har väsendet “dött” från den fysiska världen.

Då man föds till den andliga världen, finns det skyddsandar, som liksom kärleksfulla föräldrar hjälper en till rätta

Då man föds till den fysiska världen, har man i allmänhet ett föräldrapar, som är ens fysiska skyddsandar, man har förlossningsläkare, och man får senare lärare och hjälpare, som bistår en med råd och dåd, så att man lär känna de fysiska förhållandena i den fysiska världen och bättre kan klara sig själv. Samma principer gäller också, då man skall födas till den andliga världen. Där finns också födslohjälpare, som är skyddsandar, vilka är som kärleksfulla föräldrar för en, och det finns lärare och vänner som hjälper en till rätta med många ting. I den fysiska världen skall vi lära oss gå, att hålla balansen i en upprätt fysisk kropp, som vänder fötterna mot jordens centrum, och vi skall lära oss orientera oss. Vid födelsen till den andliga världen är det naturligtvis också en tillvänjningsprocess som måste genomgås. Där skall vi lära oss, att vi inte längre behöver gå på ett fast underlag. Detta betyder emellertid inte, att vi får änglavingar, detta är en jordisk uppfattning, en produkt av den fysiska själen. I de andliga världarna är det ingenting under oss som är en fast punkt, utan något “i oss”, vårt eget jag. Vårt jag med sin skaparförmåga och sitt medvetande är ett elektriskt kraftfält, och det kan - i förhållande till vad det är på våglängd med - uppleva de andliga sfärerna och de väsen som lever där. Under den första tiden, sedan förbindelsen med den fysiska kroppen brutits, upplever väsendet dock en förnimmelse av att gå på något fast - liksom vi kan uppleva det i drömmar, men det får hjälp av skyddsandarna att vänja sig vid den betydligt större rörelsefriheten på det andliga planet. Där behöver man bara tänka för att röra omgivningen mot sig, i motsats till den fysiska världen, där man mödosamt måste röra sin fysiska kropp mot den omgivning man vill komma i kontakt med.

Genom bön till Gudomen träder skyddsandarna i funktion och suggererar bort den fysiska själens mörka tankesfärer

Den ovan omtalade fysiska själen, som omger en i mellantillståndet som ett slags fosterhinna, består alltså av tankar som är koncentrerade på den fysiska världen. Är de bittra och hatfyllda eller bekymrade och sorgtyngda eller fyllda av mycket dåligt samvete, är det klart att väsendet, omgivet av sådana tankebilder, som det skapat genom sina upplevelser i den fysiska världen, alltjämt befinner sig i det helvete eller den skärseld som den fysiska tankesfären kan utgöra. Väsendet har alltså inte “dött” ännu. Men detta fosterväsen behöver bara koncentrera sig i bön till Gudomen om hjälp, och genast är födslohjälparna beredda att hjälpa väsendet ut ur det mentala fängelse vari det är inneslutet. Detta sker genom suggestion, som utföres just på det sätt som lämpar sig för vederbörande jordmänniska. Det vill säga, att den är avpassad efter detta väsens miljö, utvecklingsstadium och hela tänkesätt. Skyddsandarna visar sig i den gestalt som är lämpligast för den som skall hjälpas. Det är för födslohjälparna endast en fråga om inställningen av deras tankars elektriska kraft, så lystrar den andliga materien till viljans och tankens bud.

Mellantillståndet behöver inte bli en skärseldsupplevelse

Så länge en människa ännu inte har kosmiskt medvetande, genomgår hon det omtalade fosterstadiet, innan hon föds till den andliga världen. Men att hon genomgår ett sådant stadium är ju inte liktydigt med att hon skall uppleva ett av jordiska tankar präglat skärseldstillstånd. För den människa, som, medan hon levde i den fysiska världen, försökte bringa ordning i de ting som hennes samvete bjöd henne att klara upp och som hade förmåga att förlåta andra och försökte göra det bästa möjliga av varje situation utan att bli bitter, hetsig eller vred, om det inte alltid gick som hon själv önskade, kommer mellantillståndet inte att bli någon skärseld. Då kommer det att bli en skön orienteringsperiod, där väsendet av kärleksfulla och omsorgsfulla vänner, som det tidigare känt i den fysiska världen, och av skyddsandar, som har särskild förmåga att leda och hjälpa, vänjes att uppleva livet en tid i en strålande ljusvärld, där det själv får bli skyddsande i förhållande till sina förmågor och kvalifikationer och senare forska, “resa” och uppleva de andliga världarnas tankesfärer, så gott det nu förmår med det lilla barnamedvetande som det i förhållande till dessa sfärers verkliga invånare måste sägas ha. Detta barnamedvetande är den själ som befriades från den fysiska själens fosterhinna, det är det mänskliga i människan, den känsla, intelligens och intuition, som utvecklats under livet i den fysiska världen.

Efterhand som jordmänniskans fysiska liv blir till större och större gagn för andra, blir hennes födelse till den andliga världen en lyckligare upplevelse

Det är naturligtvis inte meningen, att den jordiska människan skall fortsätta att blott vara barn i andligt avseende. Därför måste hon åter inkarnera i den fysiska världen, där hon möter motstånd och besvärligheter, som genom att övervinnas av väsendet ger det andlig växt och mognad. För varje gång en jordmänniska har levat ett fysiskt liv, varunder hon koncentrerat sig på att vara till gagn och glädje för andra med sin tilltagande skaparförmåga, blir hennes födelse till den andliga världen en lyckligare, ljusare och underbarare upplevelse, och då väsendet en gång här i den fysiska världen upplever det jag kallar “den stora födelsen”, är det inte längre omgivet av den fysiska själens mer eller mindre mörka tankemoln. Dess mänskliga själ har då blivit ett redskap för och ett återsken av de högre världarnas strålande ljusgloria. Människan inför, då hon en gång har nått ett sådant utvecklingssteg, Guds medvetande på det fysiska planet, och döden eller reinkarnationen kommer att ändra karaktär och glida över i andra och högre former.

***

Från ett föredrag på Martinus Institut söndagen den 29 oktober 1944. Bearbetat av Mogens Møller. Bearbetningen godkänd av Martinus.

Första gången infört i Kosmos nr 11/1972. Version från Kosmos 2004(11-12). Artikelkod: se 0484-K.

_{© Martinus Institut 1981 <ahref="http://www.martinus.dk">www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}