ToppText

Enhetsfrakt 29 kr inom Sverige. Fraktfritt vid order på 1000 kr eller mer.

Människan och hennes öde

av Martinus

Lidandets mysterium

Mänskligheten lever i en ocean av svårigheter såsom kriser, krig, sjukdomar, laster och utsvävningar. Om vi inte hade annat att jämföra tillvaron med, skulle man tycka att det var den mest strålande bild på orättvisa. Vi ser hur en del väsen kommer till världen och får ett öde där de hela livet igenom måste vara sjuka, vara invalider eller ha andra svårigheter, liksom vi också ser att andra föds in i mycket underbara och behagliga tillvaroformer. Denna situation med alla dessa lidanden har varit en stor gåta för människorna.

I den kristna världen har man försökt förklara dessa lidanden med att de var en följd av de synder som människorna hade begått. Lidandena var ett straff. Det fanns en förbannelse över människorna på grund av deras synder. Vi vet också att Gud sade till Adam: “I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd”. Jorden skulle vara förbannad, därför att han syndade. Nu är det så drastiskt formulerat, därför att det är anpassat till en mentalitet utan djup insikt i vad som i själva verket försiggår.

Naturens fullkomlighet

Om vi följer naturens skapelseprocesser från början till slut, ser vi att den aldrig skapar ett färdigt resultat som inte är till glädje och välsignelse för de levande väsendena. Då vore det ju märkligt om människorna skulle ha ett så ofullkomligt öde. Betraktar vi vår egen organism, ser vi att den är oerhört fullkomligt utrustad. Vi har ögon att se med, vi har öron att höra med, vi kan tala. Vi har en organism med alla de många organ som samverkar till fördel för helheten, och genom vilka vi kan uppleva livet. Det finns inte något ologiskt i vår organisms uppbyggnad, allt är logiskt uppbyggt. Om ögonen satt baktill, eller luktsinnet var i närheten av kloaken osv., skulle det vara ofullkomligt, men så är det inte. Till och med i varenda liten mikroskopisk del är tingen absolut fullkomliga.

Tron på arvsynden och nåden

Som barn fick vi lära oss att lidandet är ett straff, och att vi är förbannade och födda med synd. Vi kan bli frälsta endast genom att be om förlåtelse, som vi kan få av nåd genom Jesu korsfästelse. Men det håller inte stånd emot intellektualitetens klara syn, ty det kan aldrig någonsin vara riktigt att en oskyldig människa skall kunna lida för andra.

Det finns över huvud taget inga människor som kan lida för andra. Det skulle vara en underlig rättspraxis att följa i det moderna rättsväsendet. Om en man t.ex. dömdes till så och så många års fängelse, skulle det ju vara märkligt om det kom en annan man och sa: “Kan jag ta straffet i stället för honom?” “Ja, visst får ni det!” Då blir rövaren eller banditen fri, och den andra får uppleva straffet. Det finns ingen som helst mening i det. Därför har många människor blivit vantrogna. De mer intellektuellt inställda människorna tror inte på nåden, arvsynden, straffet osv. Däremot har de själva börjat att försöka finna lösningen. Men därtill krävs det högre förmågor, så hela lösningen har de inte kunnat finna.

Vad vi kan lära genom att iakttaga livet

Den moderna vetenskapen har kommit mycket långt med mått- och viktfacit, men den kan endast iakttaga nedifrån, från det fysiska området, som är den minsta delen av tillvaron. Den långt större delen är den osynliga eller andliga delen, och det är den som ger lösningen. När det i den fysiska naturen finns områden där det till synes visar sig inte vara till glädje och välsignelse, måste det vara tecken på att de inte är färdiga. Därigenom kan man komma till klarhet över att den jordiska mänskligheten inte är färdig, den är långtifrån färdig. Detta betyder inte att den är “syndig”, ty det finns inte någon som helst “synd”, däremot finns det ofullkomlighet och stor okunnighet. Människorna vet inte alltid vad de gör, och det är också helt naturligt, ty hela den fysiska tillvaron är uteslutande avsedd för att människorna skall kunna experimentera. De kan göra vad de vill.

Gud sade till Kain: “Gör du gott, då kan du se frimodigt upp, gör du ont, då lurar synden vid dörren”. Detta betyder ju att “om du gör gott”, så kommer allt att vara lyckligt och underbart för dig, men “om du gör ont” då kommer ofullkomligheten, sjukdomarna och det onda att finnas omkring dig. Människorna kan alltså göra vad de vill. Därför är det mycket viktigt att det inpräntas i människorna vad de skall göra och vad de inte skall göra. Det kan inte inpräntas av någon annan människa, men däremot är hela den fysiska världen baserad på att ge människorna resultatet av deras eget handlingssätt.

Varje ämne har sin särskilda struktur och reaktionsförmåga, salt har sin, socker har sin osv. Materien har sina reaktioner, som kräver särskilda villkor för att en skapelse skall bli fullkomlig. Om dessa betingelser inte är uppfyllda, sker katastrofen. Om man vill bygga upp något, måste man känna till ämnena, för att det skall bli logiskt. Vad innebär det att det är logiskt? Det innebär att det är uppbyggt på ett sådant sätt att det i sitt slutfacit är till glädje och välsignelse för levande väsen. På detta sätt skall saker och ting byggas upp, oavsett om det är ett hus, en maskin eller ett sätt att vara. Det är inte något man behöver tro på, det kan iakttagas.

Utvecklingsstegen och ödeslagen

Människorna har utvecklats från djuren, och vi kan se att de lägst stående människorna inte är så långt från de högst utvecklade djuren, och vi kan se att dessa människor inte på långt när har den intellektuella insikt, den skaparförmåga och den begåvning som den moderna kulturmänniskan har. Den enskilda människan befinner sig på någon plats i en skapelse. En del står vid födelsen på en plats som andra för länge sedan har passerat. Några dör på ett stadium på vilket andra föds. Vi ser att de högt utvecklade har gjort framsteg i tidigare liv, som andra mindre utvecklade kanske först i dag är i färd med att påbörja. Vi ser att människorna inte står på samma stadium, det finns många olika utvecklingsstadier, ja, rent av en hel serie eller skala av mer och mer fullkomliga steg. Hur skulle dessa steg kunna uppstå om väsendena inte förbättrades från det ena livet till det andra? Det nuvarande jordiska livet är resultatet av tidigare liv, liksom det är fundamentet för vårt öde i kommande liv. Det är en evig orubblig lag: “Det vi sår, kommer vi att skörda”.

Reinkarnationen och talangkärneprincipen

Denna utvecklingsstege visar oss att livet inte slutar vid det vi kallar “döden”, men att det fortsätter och att väsendena föds igen. Om det inte var på det sättet, skulle väsendena heller inte kunna födas med särskilda anlag, med t.ex. konstnärliga förmågor, och det skulle alls inte ha någon betydelse att människan utvecklades i konstnärlig begåvning. Vad tjänar det till att en människa hela livet igenom tränar upp sig, övar dag och natt för att bli skickligare i en särskild konstart, om hon skall dö? Däremot är det strålande att människan kan födas med de förmågor hon har utvecklat och kan börja vid det stadium hon hade uppnått i föregående liv. Reinkarnationen eller hela denna kedja av jordeliv kommer att visa, att det verkligen finns rättvisa.

Lagen för tillvaron

Så länge människorna inte är fullkomliga, kan de inte uppfylla lagen för livet: “Du skall älska din nästa som dig själv”. Målet för utvecklingen är att nå fram till att kunna älska sin nästa som sig själv. Men det är helt uteslutet för den ofärdiga människan, eftersom hon organiskt är byggd för en helt annan form av sympatiutlösning, som först skall ha sin kulmination och levas ut. Därefter får människan en ny form av sympatiska anlag, genom vilka hon får förmåga att älska alla. Det är inte en förälskelse, det är inte en produkt av hormoner och förstärkta sekret, utan ett verkligt själsligt tillstånd som uppstår, så att man kan älska sin nästa som sig själv.

Världssituationen

I dag är det många som älskar sig själva så högt att de inte älskar just något annat, och det är det som gör att världen kommer in i krig och alla de många olyckliga tillstånden. Jorden har för länge sedan blivit färdig, den har alla möjliga förutsättningar att kunna vara den mest strålande och lysande planet att leva på. Dess klimatförhållanden och ljusförhållanden är något av det mest strålande i solsystemet. Ingen skulle behöva svälta och frysa. Ingen skulle behöva vara fattig och sjuk. Men det är ju nödvändigt att det är som det faktiskt är. Detta ligger i människornas ofärdiga tillstånd och inte i klotets. Människorna äger eller har fått denna planet, men de slåss inbördes om den. Det är precis som när man kastar in kött i en bur med rovdjur. De starkaste tar de största bitarna, medan andra kanske inte får någonting alls. Vi ser sålunda att en del människor är mycket fattiga och utan mat och kläder, medan andra är miljardärer, har enorma rikedomar, ja, tusentals gånger mer än de i ett liv skall använda för att leva.

Detta är inte något man kan kritisera, det är en naturlig följd av det steg som människorna står på. Det är mycket viktigt att upptäcka, att det över huvud taget inte finns något skäl att kritisera andra människor eller att vara bitter, vred och missunnsam. Det är alla dessa företeelser som skapar olyckorna och lidandena. Det ankommer på människorna själva att ändra denna situation i framtiden.

Religion, naturvetenskap och andlig vetenskap

Men det finns gränser för hur mycket människan kan ändra sig. Först gäller det att komma till insikt om vad det är som skall ändras. Nu är människorna mycket inställda på att det behövs vetenskap när de skall skapa på det materiella planet. Varför skall det vara vetenskapligt? Det skall det, därför att det skall bli logiskt. När man vetenskapligt har iakttagit tingen och känner till dem, vet man hur de reagerar och hur de skall kombineras och sammansättas. Därför är det också ett villkor att de människor, som i särskild grad skall skapa för den övriga mänskligheten, ingenjörer, arkitekter, konstnärer osv., har flera års utbildning. Det är nödvändigt därför att de skall lära sig att skapa logiskt. Detta är ett absolut faktum på det materiella planet. Men vi skapar också på andra områden. Vi skapar med vår tanke, vi skapar förhållanden till andra människor, till djuren och till oss själva. Detta är också en skapelse som skall vara logisk. Det skall vara logik i de själsliga skapelserna såväl som i de fysiska skapelserna.

Religionerna har framhållit att man skall vara god och kärleksfull, så löser sig saker och ting. Det är ju riktigt, men problemet är att religionerna inte kan ge den moderna tänkande människan logiska förklaringar. I dag har mänskligheten förmåga att kunna fatta och förstå mycket mer än tidigare, och därför ges mänskligheten nu också en vetenskap om det själsliga, en vetenskap om sättet att vara.

De tre stora områden där människan skapar öde

Det finns alltså tre stora områden, på vilka det mänskliga ödet blir till. Dessa stora områden är människornas förhållande till sina medmänniskor, till djuren och till sin egen organism. På dessa tre områden skapar människorna sitt öde, och därför är det mycket viktigt att börja studera dessa områden. Nu finns den andliga vetenskapen, som kan vägleda dem och där de kan se och göra iakttagelser på dessa områden, och se hur dessa många olyckliga tillstånd uppstår.

Förhållandet till medmänniskorna

Det första stora området är förhållandet till medmänniskorna. Hur är människornas förhållande nu i dag till sina medmänniskor? Ja, det är något bättre än på den tiden då den nordiska gudaläran var gällande religion, då man skulle döda eller själv dödas. Men å den andra sidan ser vi att människorna är mycket mer begåvade i att kunna döda och mörda, än de någonsin tidigare har varit. De har ett så fantastiskt kunnande på den dräpande principens område, att om det inte fanns högre krafter som bromsade dem skulle de snart spränga jordklotet i luften. Men det kommer de alltså inte att kunna göra. Det finns en styrelse som är högre än människorna, en världsstyrelse som övervakar mänsklighetens utveckling, och som inte tillåter människorna att gå längre än de skall för att precis få de erfarenheter som de skall ha.

I människornas förhållande till andra människor kan vi tydligt se, att det förekommer mycket som inte är så bra. Det är inte bra att ljuga, bedra och missunna andra människor eller att bli bitter och vred. Det är riktigt att dessa andra människor kanske kan vara obehagliga, de kan kanske ha förtalat någon eller på andra sätt ha irriterat någon. Men om man blir irriterad av andra människor, så är det en energireaktion som uppstår precis som en energireaktion i materien. Det är av dessa reaktioner som man skall bygga upp sitt sätt att vara.

Ni förstår, att dessa andra människor, som baktalar och är irriterande och på andra sätt kanske inte är riktigt snälla mot en, de vet inte vad de gör. Det är ett resultat av deras ofärdiga tillstånd. Om vi inte visste det skulle vi bli arga och hämnas, eller på något annat sätt slå ner dem och göra dem stridsodugliga. Men då har vi ju inte kommit längre, då är vi inte bättre än dem.

“Det fattades bara, att man skall finna sig i detta”, hör man så ofta, men det är det dummaste uttryck som över huvud taget finns. Man skall finna sig i det! Det låter kanske också tokigt, men det skall man, därför att det är ens öde som kommer tillbaka.

Det finns över huvud taget inte någonting som kan drabba oss utan att det är något som vi själva har sänt ut tidigare. Mycket kommer tillbaka från tidigare liv, men då säger människorna: “Hur skall man förstå att det är något man själv har gjort, när man inte kan minnas det”? Men det kommer alls inte an på att minnas. De lidanden man har utlöst för andra, kommer tillbaka och skapar en ny förmåga hos en själv. De tränar upp oss att förstå lidanden och att förnimma andras lidanden.

Utvecklingen av denna humana förmåga gör att människorna kommer att älska sin nästa som sig själva. Denna förmåga uppstår genom de örfilar vi får av andra människor. Det är inte de andra som är den första orsaken till örfilarna, det är vi själva. Det är gudomligt att när vi utför en handling får vi den tillbaka med verkningar. Kommer det salt i vårt kaffe blir det salt och inte sött. Det tjänar ingenting till att vi blir rasande över att det inte blir sött. Ämnena verkar som de skall. Och det är ju något gudomligt med det.

Genom att uppleva verkningarna av sina handlingar mot andra väsen får människorna denna känsla för vad de skall göra och vad de inte skall göra. Men det finns ett stort område där de ännu inte vet vad de skall göra för att vara logiska och fullkomliga. Det är där experimenten sker. Det är där människorna mördar, dödar, pinar, plågar och förtalar varandra. De tror att de handlar riktigt genom att följa principen “öga för öga och tand för tand”, men de kommer att upptäcka, att på detta sätt blir de aldrig färdiga. Om lidandena och bakslagen inte alstrade denna humana förmåga, skulle de aldrig bli färdiga. Man kan inte avskaffa krig med krig. Man kan inte avlägsna ogräs genom att så ogräs. Det är ju helt uteslutet. Man kan inte så krig och skörda fred. Man kan inte så korn och skörda vete. Man måste få det man sår. Om man vill ha fred, måste man så fred. På detta sätt kan man se att den situation som människorna befinner sig i är gudomlig, även om den är smärtsam och full av lidanden.

Döden som en befrielse

Men det gudomliga med detta är också att vi har en organism genom vilken vi kan ta lidandena. Den är inte vårt verkliga väsen, den är inte vi själva, den är en tillbyggnad till vår verkliga, andliga struktur. Denna fysiska tillbyggnad i form av vår organism är dels avsedd för att vara ett redskap som vi kan använda när vi skall manifestera i den fysiska materien, dels vara ett slags “overall”, som kan bli fläckig eller oanvändbar, och som vi, genom den process vi kallar “döden”, kan befrias från. Vid döden befriar sig den “verkliga” människan från smärtorna, lidandena och denna utslitna kropp. Det ser inte alls så illa ut sett från den andliga eller kosmiska sidan som från den fysiska. Alla som dör på slagfälten, alla som dör plötsligt genom olyckshändelser, lider inte något mer. Men de som blir invalider och lever resten av livet, får däremot ett visst lidande, men det är som sagt något som hör med till deras öde.

Den humana förmågan och förhållandena i framtiden

Dessa lidanden fullkomliggör alltså deras humana förmåga, som är så oändligt viktig. Den kommer att få människorna att förstå varandra och förena dem till ett folk, som skall äga hela världen, så att det inte behöver vara alla dessa mycket starkt begränsade, isolerade nationer med tull, pass, restriktioner, valutasvårigheter, egendomsförhållanden osv. Allt detta kommer att försvinna. Det är alltsammans något som visar att människorna befinner sig på ett visst ofärdigt stadium.

I dag måste alla tjäna pengar för att kunna rädda sig genom livet, ja, det har blivit så besvärligt att det hämmar dem i en vidare utveckling. Många människor arbetar varje dag som i en trampkvarn, därför att deras arbete är ett nödvändigt ont. Det är inte en hobby. Men en gång kommer människorna att nå så långt i fullkomlighet och kärlek till varandra, att var och en kommer på sin rätta plats och kommer att arbeta med sin hobby. Det skulle utmärkt väl kunna göras i dag, om människorna kunde förstå det. Men de är inte på långt när tillräckligt utvecklade och kan inte se det. Det tar sin tid. Det är inte något man kan bygga upp genom att göra en ny politik. Det är inte något som kan forceras.

Världsbilden är en hjälp för att själv iakttaga

Det är inte en ny politik och heller inte en ny religion som jag vill göra. Det är endast min uppgift att berätta vad det är man blir vittne till och visa hur man kan se det, så att man själv kan tänka mina tankar. Genom att jag förklarar hela världsplanen och livets mening och formulerar det i en vetenskap får människorna ett stöd, till dess att de med egna erfarenheter kan bekräfta det. Erfarenheter är vad som behövs. En religion som inte stämmer med erfarenheterna, kan människorna inte acceptera.

Den individuella graden av beskydd

I samma grad som man inte beskyddar andra levande väsen, är man själv utan beskydd. Alla människor har en grad av beskydd eller en standard för sitt öde. En del människor kan omöjligt råka ut för de eller de olyckorna i dag, som andra drabbas av genast. En del människor kan i dag omöjligt falla ned med ett flygplan, medan andra kan störta. Vi har alla var och en vår egen individuella, särskilda grad av beskydd, och den är baserad på samma standard som den vi själva beskyddar andra med.

 

Förhållandet till djuren

Det andra stora området är människornas förhållande till djuren. Människorna har från sitt vilda tillstånd vant sig vid att mörda, döda och äta djuren, fastän Gud sade till Adam, att han skulle leva av markens örter. Men olika händelser i världen har gjort att människorna har kommit att äta animalisk föda. Denna animaliska föda är inte människoföda. Men det är inte något man plötsligt kan upphöra med, och jag kritiserar inte alla de människor som äter animalisk föda, det skall man inte tro. Jag berättar bara hur det kommer att avskaffas, hur man kommer att växa ifrån det, och vad som då sker. Så länge man är med om att djuren dödas och man äter deras organismer, då är ens beskydd förminskat. Denna förminskning kan bidraga till att man lättare råkar ut för olyckor, lemlästning och lidanden, än man annars skulle göra.

Det är inte någon livsbetingelse att äta animalisk föda, tvärtom är det hälsosammare och långt bättre för intellektuella människor att leva av “markens örter”, som det står. Därför kommer människorna heller inte att kunna bli fria från sitt mörka öde så länge de är köttätare, så länge de mördar och dödar djuren, så länge de har dem i fångenskap och likaledes i dessa ohyggliga tillstånd, där man föder upp dem bara för att få deras pälsar. Man kan tydligt se att i en sådan mentalitet, som kan föda upp hundratals små djur bara för att flå dem, är det brist på human känsla.

Hur skall man få denna humana känsla? Det tjänar ingenting till att man säger till dem som dräper, mördar och går på jakt och sportfiske, att det här kommer de att få lida för och att det kommer tillbaka till dem själva. Här hjälper inga förklaringar, predikningar eller domedagstal. Det tjänar heller inte det minsta till att man blir bitter och arg på dem och kommer med ond kritik. Det är den humana förmågan som behövs.

Händelserna kommer tillbaka, de får själva de lidanden och smärtor de har påfört djuren. Det kommer tillbaka till dem själva i form av sjukdomar, olyckshändelser eller lidanden av ett eller annat slag. Så växer känslan, och de börjar förstå hur det är att vara sjuk, hur det är att få en krok ryckt ur kroppen, såsom fiskarna får. Då börjar människorna kunna förnimma sådana ting. Det finns människor som är nära att svimma av att vara vittne till detta, medan de som fiskar kan slita fisken halvt i stycken för att få ut kroken. Vi ser denna skillnad i den humana förmågan.

Jag framför som sagt inte detta för att kritisera, men för att visa vad som sker och vad vi är vittne till. Med lidandena och utvecklingen förbättras förmågan att iakttaga livet, och i samklang med ens egna lidandesupplevelser kan den andliga vetenskapen bli till stor hjälp.

Förhållandet till organismen

Det tredje stora området är människornas förhållande till sin egen organism. Man skulle kunna tro att de kunde älska sig själva, men det gör de inte alls. Tvärtom, många människor är förfärligt grymma mot den egna organismen, och det kommer de att få betala för. Organismen skulle vara ett redskap för människan. Den borde kunna hålla den beräknade tiden, ca sjuttio år, och till dess skulle människan helst också vara själsligt frisk. I dag skulle människan dessutom kunna bli äldre på grund av den högre utvecklingen.

Men denna högre utveckling har också lett människorna in i nya experiment, som djuren inte alls kommer in på. De intar en mängd ämnen som alls inte är föda och dryck. De fyller sig med alkohol, nikotin eller narkotika, som är underminerande för organismen, och som är ett förfärligt lidande för de små mikroväsen den består av. Senare kan det också uppstå andra förfärliga tillstånd; vi hör nu t.ex. talas om hur tobaksrökning efter flera år kan ge lungcancer.

Människorna dricker ofta öl eller sprit när de umgås. Varför kan de inte umgås utan att de skall ha något som förstör kroppen? Många människor har fina bilar som de är mycket noga med; de putsas och poleras, de får den rätta bensinen och de får den rätta oljan. Men deras kropp, som är den finaste organism som över huvud taget finns, fyller de med en massa skräp som är fördärvande och ödeläggande, trots att kroppen ropar och skriker att det är fel. Till att börja med kan de märka att tobaken och alkoholen sliter och river i dem, men det övervinner de och därmed har de påbörjat en underminering av sin livslycka och livsupplevelse. Även en mycket intellektuell människa, som också mycket väl kan ha nått en viss grad av humanitet, kan bli drinkare och starkt försvagad. Man vänjer sig vid denna last, och den tar makten ifrån en, därför att det inkarnerar mer primitiva mikroväsen i organismen som kräver denna njutning. De kan inte uppfylla samma villkor som de normala mikroväsendena, och därför degenererar organismen. Men det värsta är att de organ med vilka man skall tänka, hjärna och nerver, blir ödelagda, och människan blir ett vrak. Om hon inte upphör utan fortsätter, slutar människan med att bli helt sinnesslö. Vi ser att det föds många sinnesslöa, men hur kan man mista eller förstöra alla sinnen? Det kan endast ske genom något ofullkomligt; genom det fullkomliga kan man inte förstöra det.

Sjukhusen byggs större och större, de kan inte rymma alla som blir sjuka. Vi ser många nervösa och sinnessjuka människor på sjukhus och nervkliniker. Vi ser att människorna till den grad struntar i detta sitt förnämsta redskap. Det är inte alls för att de är onda, utan därför att det har blivit en vana. Det har blivit modernt, det är något som andra gör, och då måste man följa med. Men det är ett dåraktigt tillstånd. Man måste lära sig att se vad som är det riktiga, vad man skall göra och vad man inte skall göra. Även om hela den övriga mänskligheten gör fel, behöver man inte själv göra fel.

Människorna skall inte fortsätta med att vara flockmänniskor, men på nuvarande stadium vill de likna varandra. När något blir mode skall man gå i den eller den dräkten eller ha den eller den frisyren och ha sådana stövlar eller sådana skor. Om den ene har helskägg så skall den andra också ha det, eller om en har mustasch så skall de andra också ha mustasch. Detta är inte något man kan kritisera, det är helt naturligt och självklart på detta stadium. Det är inte något särskilt, men det är inte det som är meningen. Vi är allesamman i djupet särskilt individuella, och när människan blir fullkomlig, blir ett geni, är hon en blomma i en fullständigt individuell färg.

Framtidens vetenskap visar vägen

Genom att lägga märke till dessa tre områden, kan människorna komma att förstå sig själva. Man måste säga till sig själv: Hur är jag mot mina medmänniskor? Vad gör jag mot djuren? Vad gör jag mot mig själv? Om människorna varje dag koncentrerar sig lite på dessa tre områden, har de liksom en väldig karta uppslagen framför sig, där de kan se den väg de skall gå och vad de skall göra. Det är det som är framtidens vetenskap. Den kommer att hjälpa människorna utomordentligt mycket för att komma att förstå, vad det är de skall göra.

Människorna måste själva vara inställda på att be om hjälp

Men denna framtidens vetenskap kan inte hjälpa människorna, innan de förstår eller förnimmer att de behöver hjälp. Här är det precis som när människorna är döda från den fysiska kroppen och har kommit in i skärselden på det andliga planet. Om de inte är ödmjuka och inte anser att de behöver hjälp, kan skyddsänglarna inte hjälpa dem, och då måste de bli kvar i denna obehagliga tillvaro i skärselden till dess att de ropar på hjälp. Att man inte kan hjälpa människor som har behov av hjälp, men inte är inställda på att ta emot den, ser man exempelvis av i hur hög grad allt det som skrivs och visas på film om tobakens skadeverkningar är förgäves. Detta nämner jag inte för att kritisera dem som röker, utan för att man skall kunna se att det inte påverkar dem. De förnimmer det inte, de förstår inte att en dag kan deras lungor vara förstörda.

På många andra områden förstår de heller inte vad som kan bli följderna av deras handlingar. När de säger ohyggliga eller mycket nedsättande saker, mycket dödsbringande och glädjedödande saker till andra människor, tänker de inte på att det är deras eget öde de håller på att bygga upp. Med sådana “tegelstenar” bygger de sitt öde och förstår inte att denna byggnad måste falla, därför att den är skriande ologiskt byggd.

Tolerans mot “minderåriga”

Om det finns människor som inte är goda mot oss och förtalar oss, är det nödvändigt att förstå att de mentalt sett är “spädbarn”. Man blir ju inte arg på ett litet barn i vaggan, som skriker därför att man går förbi. Man blir ju heller inte sur för att hundarna skäller. Det finns ett gammalt ordspråk som säger: “Låt hundarna skälla, karavanen drar förbi i alla fall”.

Om det är alltför våldsamt, finns det ju en myndighet som sörjer för att man inte rent av behöver bli ihjälslagen. Det finns många saker som skulle kunna förhindras så att det inte behövde bli så dramatiskt, men många har den uppfattningen: “Det fattades bara, att jag skall finna mig i detta”! Och har de fått sprit, är det ju mycket värre, ty då är de ju rena “Goliatar”.

Människan kan inte göra något åt vilket steg hon står på. Man kan inte begära att en människa som står på ett steg skall representera ett högre steg. Hon är tvungen att representera den ofullkomlighet, som steget har. Om det är någon som står under en, måste man finna sig i att de har de manér och de vanor som de har. Man måste lära sig att finna en form varigenom man kan komma i kontakt med dem. Människor som står över en har det alltid mycket bättre och trevligare, därför att de har ju nått längre fram i humanitet.

Bönen en gudomlig magi

I alla dessa många olyckliga ödestillstånd uppstår det en väldig längtan efter att komma in i en bättre tillvaro, och där har alla människor i faddergåva fått bönen, denna gudomliga magi. Bönen är nämligen en automatiskt inbyggd mekanism, som träder i funktion när man kommer i farofyllda situationer. När djuret kommer i livsfara skriker det, och när människan råkar ut för förfärliga katastrofer eller är i överhängande livsfara, träder denna automatik i funktion och hon riktar medvetandet till Försynen. Även hos mycket materialistiska människor, som inte räknar med Gud, träder denna automatik i funktion i vissa situationer.

Men det är inte meningen att den endast skall träda i funktion vid sådana särskilt våldsamma tillstånd. Det är en magi man kan använda i varje situation. Man kan be om att få hjälp när man behöver det. Jesus har sagt: “Det som ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han giva eder”. Vad vill det säga att be i “Jesu namn”? Det vill säga att be på det sätt som Jesus bad. Han bad alltså: “Fader, ske icke min vilja, utan din”.

När Guds vilja just är att vi skall förvandlas från djur till människa, är det klart att de realiteter, som skall förvandla oss, är Guds vilja, och dem skall vi inte be om att bli fria från. Men däremot kan vi genom att be få en väldig styrka att ta de lidanden och allt det vi skall igenom. Det gjorde Kristus också. Då han hade bett till Gud i Getsemane Örtagård kunde han ta korsfästelsen med största sinnesro, och han gjorde inte det minsta motstånd. Han hade mycket väl kunnat fly, men då hade hans mission misslyckats. På korset skulle han ju visa vad som är det stora målet. Han skulle visa att man kan finna sig även i den största smädelsen.

Hängande med hela sin tyngd med spikar genom köttet i ett förfärligt lidande kunde han på korset säga: “Fader, förlåt dem, ty de vet inte, vad de gör”. Det kunde han ta utan att bli förnärmad. De människor som inte är goda mot oss, “de vet inte, vad de gör”. Kristus visade på Golgatas kors att vägen går fram mot ljuset, genom att man förlåter sin nästa och lär sig att förstå hans ofullkomligheter, och genom att man i stället för att bli bitter och vred hjälper honom med sin egen kärlek.

Från ett föredrag som hölls 1959. Bearbetat av Ole Therkelsen.
Bearbetningen godkänd av rådet. Införd senast i Kosmos 3/1992.

Översättning: MR