Det sanna gudsförhållandet 2 – ”Lönnkammaren”

_{Av Martinus}

1. Det sanna gudsförhållandet

Kära vänner! I kväll vill jag gärna berätta lite mer för er om det sanna gudsförhållandet. Det är ju ett ganska omfattande ämne, som inte kan belysas fullständigt uttömmande i några enstaka föredrag, och i dessa två föredrag kan jag också bara gå in på några viktiga delar av detta problem. I kväll vill jag gärna tala lite om den mer tekniska sidan av förhållandet mellan det levande väsendet och Gudomen.

Då det är mycket viktigt för varje människa att komma i kontakt med Gudomen, gäller det också att få en grundlig kunskap om och en förståelse av den tekniska sidan av förhållandet till Gud, ty utan den kommer det inte vara möjligt att nå fram till en verkligt fullkomlig korrespondens med honom. När vi nu arbetar så mycket med de andliga problemen, och jag sätter er in i en mängd olika kosmiska analyser, är det inte så mycket för att ge er ännu mer teoretisk kunskap om de ting som de kosmiska analyserna belyser, utan i högre grad för att ni med hjälp av denna kunskap ska kunna bli i stånd att rikta in ert medvetande på den verkligt fasta punkten i världsalltet. Först när ni har blivit ett geni i att rikta in ert medvetande mot världsalltets verkligt fasta punkt, har ni nått fram till det sanna gudsförhållandet. Så länge en människa inte har nått fram till det sanna gudsförhållandet – och det har hon inte så länge Gudomen inte har blivit ännu mer levande för henne än hennes medväsen – finns det oro, rastlöshet och otillfredsställelse i hennes sinne. I ena ögonblicket intresserar hon sig för en sak, men förkastar snart denna sak, därför att hon inte därigenom har fått frid och jämvikt i sinnet, i andra ögonblicket för något helt annat, och nu menar hon återigen att hon i det nya som hon har intresserat sig för, har funnit det riktiga, men efter en tid mister hon intresset också för detta, därför att det inte var det som hon sökte, och så söker hon på nytt.

Saken är den, att en människa i det långa loppet inte kan vara sig själv nog och därför vid en eller annan tidpunkt i sitt liv inte kan låta bli att söka efter en eller annan fast hållpunkt utanför sig själv – en högre makt som ordnar allt – därför att det i varje levande väsen, antingen det är ett väsen i mikrokosmos, mellankosmos eller makrokosmos, finns en inställning riktad mot Försynen. Denna inställning kan vara medveten eller omedveten, instinktmässig, känslomässig, intelligensmässig, latent eller kulminerande, allteftersom vilket stadium i spiralen det aktuella väsendet befinner sig på. Det är mycket viktigt att klargöra för sig själv att denna inställning aldrig saknas helt hos något som helst levande väsen, ty utan att man är klar över detta, får man ingen verklig förståelse för förhållandet mellan det levande väsendet och Gudomen. För den jordiska människans vidkommande gäller det att denna inställning på Försynen efter hand ska nå fram till att bli den fasta punkt varpå hon baserar sin tillvaro, så att denna kan bli så fullkomlig som möjligt, och likaledes att den jordiska människan kan bli fullständigt medveten i hela världsalltet och bli ”upphöjd till Gudomens egen utkikspunkt” och se fullkomligt klart medvetet att ”allt är mycket gott”.

2. Det intima gudsförhållandet i lönnkammaren

Genom mina analyser har ni visserligen fått veta att allt är mycket gott, men det är inte tillräckligt om ni inte får ut mer av det än den blotta kunskapen om det, och utifrån det sluter er till att det då inte finns någonting att be om. Då kommer denna kunskap snarare att avlägsna er från Gudomen, då har ni fått en felaktig inställning. Den djupaste förståelsen och verkliga upplevelsen av att ”allt är mycket gott” leder däremot fram till ett mer intimt förhållande till Gudomen, där bönen i ”lönnkammaren” kommer att spela en mycket betydande roll. Ni måste förstå att även om allt är mycket gott, är det ändå nödvändigt att be till Gud, ty detta att be till Gud omfattar mycket mer än bara detta att be om något. Ni ska helst nå fram till att utveckla ett medvetet, intimt förhållande till Gudomen, som ligger långt över även det mest intima och harmoniska materiella förhållandet till er allra bästa vän, era föräldrar, er äkta hälft, förlovade eller vem ni än håller mest av. Det är detta medvetna, intima förhållande till Gudomen som uttrycks med hjälp av ”lönnkammaren”.

Det har inte uttryckts så tydligt tidigare, men det är det som Jesus menar när han i bergspredikan säger: ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” ”Kammaren” eller ”lönnkammaren” är ett symboliskt uttryck. Man ska inte tro att det ska tas bokstavligt. Med detta menas inte endast en kammare med fyra väggar och en stängd dörr. När förhållandet till Gudomen här liknas vid en ”lönnkammare”, är det för att det handlar om en princip, en symbol för ett stort område. ”Lönnkammaren” är en princip som dels uttrycker att man, när man önskar be till Försynen om något, hellre bör be lugnt och tyst för sig själv, i ”lönndom”, än att ställa sig på gatan eller på ett torg, så som det är brukligt inom de olika religiösa rörelserna, ty en offentlig bön får lätt ett fariseiskt sken över sig, och dels uttrycker ”lönnkammarens” princip att man på detta sätt, genom att be tyst och stilla för sig själv, i ”lönndom”, säkrast uppnår en verkligt intim och personlig kontakt med Gudomen, så att det får karaktären av ett personligt, förtroligt samtal mellan en själv och Gudomen, utan att det finns någon ovidkommande som blandar sig i. Jag nämnde att ”lönnkammaren” var en princip, ty när man har kosmisk klarsyn, ser man allt som principer, substans, kraft etc. Allt som finns tillgängligt för förnimmelsen, kan man då uttrycka genom vilken beteckning man vill av de ovannämnda, eftersom alla dessa beteckningar är synonymer för samma sak.

3. Vägen till Gudomen

När det nu handlar om att komma in i en personlig, intim kontakt med Gudomen i ”lönnkammaren”, är det mycket viktigt att finna denna Gudom, ty utan att finna Gudomen når man inte fram till sitt rätta hem i tillvaron. Vägen till det rätta hemmet i tillvaron går genom spiralen. Tidigare har jag belyst detta som en vandring genom spiralens sex riken, vilka uttrycker olika tillstånd. Dessa olika tillstånd finner vi också demonstrerade i liknelsen om den förlorade sonen. I denna liknelse har vi också en bild av vägen till Gudomen.

Jag nämnde tidigare att när man lär sig att ”allt är mycket gott”, kunde man låta sig förledas till att tro att det inte finns något att be om. Om detta kan sägas att det självklart vore mycket viktigt att lära sig hur man ska be om något, om livet endast handlade om att be om något, men det är lyckligtvis inte fallet. Tänk om vi i vår dagliga tillvaro aldrig kunde vara tillsammans utan att vi strax skulle be varandra om något, då skulle vi få en tämligen tråkig och disharmonisk tillvaro, men nu är det lyckligtvis också så att vi företar oss andra saker när vi är tillsammans. Vi utbyter tankar och berättar för varandra om våra upplevelser, tackar varandra för något som vi har gett varandra, samtalar med varandra, ger varandra något utan att vi har blivit ombedda till det, skapar trivsel och välbefinnande osv., och det är härligt att det är på det sättet.

Och samma sak borde i princip vara fallet när det gäller Gudomen. Liksom vi i vår dagliga tillvaro företar oss annat än att be varandra om något, borde vår bön i ”lönnkammaren” gärna också bestå av annat än att be Gud om hjälp i den ena eller den andra situationen där vi inte kan få hjälp av någon enda människa, till exempel tacka Gudomen för de många ting som vi dels får och dels upplever. Men om man verkligen är i den situationen att man behöver hjälp, gäller det att man inte bara använder Gudomen som ett slags nödhjälp och i vanliga fall är helt likgiltig. Använder man sig av möjligheten att be Gud om hjälp, ska det gärna vara något man gör dagligen, inte endast för att rädda sig själv ur en knipa, utan däremot för att till exempel be om kraft och styrka varje gång man ska uträtta något viktigt, så att resultatet blir det bästa möjliga och det mest kärleksfulla, inte minst för de andra. Således skulle det vara klokt om till exempel en föredragshållare bad en bön varje gång han ska hålla ett föredrag, en skådespelare precis innan han ska in på scenen, en affärsman innan han ska fatta ett viktigt beslut, och så vidare. Och slutligen hör det också till den verkliga bönen i ”lönnkammaren” att man varje kväll, innan man går och lägger sig, gör en personlig värdering av sitt handlingssätt under dagens lopp, så att man så snart som möjligt kan lägga den aktuella dagens manifestationer bakom sig och förstå essensen av dem, så att man inser vad man helst inte ska göra en annan gång.

4. Att uppleva Gudomen som en enhet och en mångfald

Man skulle gärna uppnå att Gudomen blev så levande för ens medvetande, att man når fram till att tala med honom ännu mer förtroligt än en man talar med sin nästa, ställa frågor till honom och få förklaringar på dessa; så är till exempel mitt förhållande till Gudomen. I verkligheten är förhållandet det att vi helst skulle uppnå ett tillstånd, där vi fullständigt medvetet talar med världsalltets Herre och förstår att alla våra medväsen är ett slags levande ”svar” från Gudomen, anpassade efter vårt medvetande och vår förmåga att förstå. Att förstå dessa ”svar” på rätt sätt är en njutning, som det absolut inte finns något som helst motstycke till. Att få uppleva denna njutning hela tiden, är den sanna meningen med era liv, det är det som alla levande väsen leds mot. När ni har nått fram till ett tillstånd där ni hela tiden upplever denna njutning, har ni det som vi betecknar som ”kosmiskt medvetande”. När ni har kommit till denna punkt och fått kosmiskt medvetande, har det skett en förvandling hos er från ert tidigare tillstånd, då har ni blivit ”ett med Fadern” eller Gudomen, då ser ni inte Gudomen endast som en mångfald, utan också som en enhet.

Nu är ni vana vid att se allt det som existerar, naturkrafter, klot, solar, stjärnor, vintergatssystem, människor, djur, växter, mineraler m.m., som en mångfald, och då ni genom mina analyser har lärt er att allt detta tillsammans är Gudomen, så betyder det att ni snarare ser Gudomen som en mångfald, men att se Gudomen som en mångfald leder inte till något intimt, sant gudsförhållande. Därför existerar det en annan princip i tillvaron, som leder fram till att se Gudomen som en enhet, och denna andra princip är det jag kallar ”lönnkammaren”. I ”lönnkammaren” är man i stånd att manifestera den högsta och mest intima formen av ”bön”. Bönen är inte något som ska bli omodernt en gång och därför försvinna. Tvärtom, den utvecklade människan kommer att nå fram till att använda bönen varje dag i en utsträckning som man i dag endast vagt kan föreställa sig. Bönen är ju en princip som finns nedlagd i varje levande väsen som en inställning mot Försynen.

5. Djurets ångestskrik är en första bön

Detta börjar bli särskilt synligt hos djuren. De djur som har nått så långt fram i utvecklingen att de kan utstöta ett skrik, gör detta när de befinner sig i dödsångest. Detta dödsångestskrik utstöter de, som jag tidigare har nämnt, först när allt hopp om räddning är ute. Dödsångestskriket är inte riktat mot jägaren eller förföljaren, det är riktat mot det okända. Djuret är inte medvetet om att det i det okända existerar en Försyn. När det skriker i dödsögonblicket beror det på att det hos djuret finns en talang eller ett vanemedvetande från den föregående spiralen att utstöta ett skrik, när allt hopp om räddning är ute. Naturmänniskan använder också bönens princip, bland annat i sina offer och övriga religiösa handlingar, till exempel för att blidka ”gudarna”, vars existens hon instinktmässigt anar. Den civiliserade människan använder också bönens princip så länge hon är troende, medan den mer materialistiskt inställda människan har kommit så långt bort från Gudomen, att hon till och med förnekar hans existens eller i bästa fall räknar honom som överflödig. Endast i de fall, där en sådan människa inte får en alltför plötslig död, kommer hon omedelbart före ”döden” åter att bli inställd på Försynen.

Således har vi nu sett att varken djuren eller de jordiska människorna helt avlägsnar sig från att vara inställda på Försynen, och då de ännu högre väsendena lever i en permanent korrespondens med Gudomen, står det klart att det inte finns något som helst levande väsen, som inte har en eller annan form av gudsförhållande, ”bön”, eller inställning på en Försyn, även om den jordiska människan rent tillfälligt kan komma i ett tillstånd, där denna princip inte i särskilt hög grad visar sig på ytan. Vi har sett att denna princip kan manifesteras under många olika former, inte bara som ett dödsångestskrik hos djuren, utan också som en strävan mot högre ideal, mot ljuset, hos männi­skorna.

6. Det gudomliga ljuset i religionen

I vår barndoms kristendomsundervisning fick vi veta att Gud befallde: ”Varde ljus!” Vad var det för ett ljus? Det var inte solens ljus som skulle lysa upp all världens kontinenter. Det var ett mentalt ljus, det var Guds egen mentalitet. Det var detta att nå fram till att se och uppleva Gud som ett levande väsen, som man är i oavbruten korrespondens med, och som man får en förstahandskunskap om livet och världsalltet av. Det är det ljuset som vi alla strävar emot, och som djuret utstöter sitt ångestskrik mot. Detta ljus kan vi följa i dess utveckling fram genom religionerna. Ett av de första tillfällen som vi möter det i den kristna religionen är hos Kain och Abel, där de offrar till Gud. Berättelsen om deras offer till Gud är symbolisk. Genom att tända var sitt bål, var sin eld, försöker de rikta Försynens uppmärksamhet på sin existens och behaga denna Försyn. Röken från Abels bål steg rakt upp, då visste han att Gudomen gladde sig åt hans hänvändelse, medan däremot Kains rök gick längs med marken, varefter han inte tvivlade på att hans hänvändelse inte behagade Försynen. Och så är det också med människorna i dag. Några får liksom Kain ett skenbart negativt svar på sin hänvändelse, andra kommer liksom Abel att upptäcka att de blir bönhörda med detsamma.

Vi kan följa ljusets utveckling vidare och ser det åter i Jakobs dröm om himlastegen upp mot ljuset. Jakobs dröm är också symbolisk. Den uttrycker att det levande väsendets strävan går mot ett tillstånd, som är ljusare än det som det befinner sig i.

På så sätt går utvecklingen vidare ända fram till den moderna civilisationen. Vi kan betrakta en av den moderna civilisationens representanter, till exempel en soldat som befinner sig på slagfältet och just har gett en fiende dödsstöten, och nu kunde man ju tycka att han efter att ha övervunnit fienden skulle känna sig som en hjälte, men det är absolut inte alltid fallet, tvärtom befinner sig många soldater i ett tillstånd av förtvivlan över vad de har gjort.

Detta är också en form av ”bön”, av hänvändelse till Försynen eller en form för strävan mot ljuset. Men det är inte endast på slagfältet som människorna befinner sig i ett förtvivlat tillstånd, där all deras sorg, ångest och kvidande verkar som en form av ”bön” till Försynen. Även i många andra situationer ser vi att den moderna, utvecklade männi­skan, trots att hon har fått kunskap om många saker, ändå ofta befinner sig i ett tillstånd av nöd och förtvivlan. Saken är den, att även om man har fått kunskap om många olika saker, kommer man icke desto mindre fortfarande att kunna hamna i ett tillstånd av nöd och förtvivlan, så länge som man inte har funnit vägen till ljuset.

7. Vägen mot ljuset är vägen mot Gudomen

I vår barndoms kristendomsundervisning har vi ju lärt oss att vägen går mot ljuset. Samma sak gör sig gällande inom de andra stora religionerna, buddhismen och islam. Även där lär man ut att vägen går mot ljuset. Vägen mot ljuset har jag bland annat symboliserat med utvecklingsstegen för de olika typerna av väsen. Högst uppe på utvecklingsstegen befinner sig de väsen, varifrån till exempel världsåterlösarna kommer. De kommer bland annat från det riktiga människoriket. Världsåter­lösningen har bland annat till uppgift att göra väsendena medvetna i Gudomen. Men när man ska göra väsen medvetna i Gudomen, måste det ske med hjälp av energi. De energier som den jordiska människan mottar, är inte allesamman jordiska, fysiska energier. När den jordiska människan ska bli medveten i Gudomen, måste det vara med hjälp av en högre energi som strålar in över jorden från vintergatans cent­rum. Denna högre energi, som är detsamma som det ljus som vi har lärt oss att vägen går mot, blir i den jordiska zonen förorenad av väsendenas primitiva manifestationsförmåga. Men efter hand som utvecklingen går framåt, blir ljusstrålarna klarare och klarare. Väsendena kommer mer och mer över i ett tillstånd av kärlek och intellektualitet. Centrum i vandringen mot ljuset är en bestämd punkt, nämligen Gudomen. Hur Gudomen ser ut, har man under tidens gång skapat sig många olika föreställningar om, och man har skapat sig många bilder av honom som emellertid alla är ofullkomliga, då Gudomen är höjd över varje form av bildskapelse.

8. Ljuset och den dräpande principens ideal

Vägen eller vandringen mot ljuset kan också visas på ett annat sätt. Om vi undersöker tillståndet här på jorden och ser på förhållandena mellan nationerna, hur det är nu och hur det kommer att utveckla sig, har vi också här en bild av vägen mot ljuset. Den väldiga katastrof som vi nu upplever, är ett direkt resultat av att de olika nationernas regeringar har dyrkat ideal som absolut inte var ägnade för att skapa ett behagligt tillstånd för de andra nationerna. Några nationers regeringar ville ha kolonier och rikedomar från de som hade mer än de själva, och då dessa inte frivilligt ville ge ifrån sig sina kolonier och rikedomar, måste det leda till den världsbrand som härjar på jorden.

Betraktar vi de enskilda männi­skorna, ser vi att de också är inställda på olika riktningar och har olika ideal. Några är inställda på den dräpande principens ideal, koncentrerade i begreppet ”makt är rätt”, medan andra är inställda på det motsatta idealet. Men det finns också människor som har båda dessa ideal i sitt medvetande, på så sätt att den ena i perioder har övertaget. Dessa människor är ofta intresserade av en mängd materiella ting, men då det verkliga rättsbegreppet ännu inte är helt utvecklat hos dem, blir de ofta ett offer för äregirighet, maktsjuka och att armbåga sig fram före de andra. Men de tankearter som ligger till grund för dessa tillstånd, hör hemma i de lägre zonerna och orsakar oundvikligen lidanden, ångest och sorg. Samma sak gör sig gällande i de mentala tillstånd där den dräpande principen har övertaget, och människorna tycker att det är ”stort” att kunna hämnas, hata och tillintetgöra. Men oro och ångest är djupast sett de utlösande faktorerna för impulser eller ”böner” riktade mot den eviga Försynen. Som nämnts, är människorna med en del av sitt medvetande inställda på motsatsen till den dräpande principen. Att de också hyllar motsatsen till den dräpande principens ideal, nämligen nästakärlekens ideal, visar att de med en del av sitt medvetande är inställda på ljuset. ”Ljuset” är den nya världsimpulsen, genom vilken alla väsen ska nå fram till det tillstånd som jag kallar ”kosmiskt medvetande”. Ljuset är den ”säd, i vilken alla jordens släkter ska välsignas”. Därigenom ska alla nå fram till en levande korrespondens med Försynen. Men den jordiska människan är på sin vandring mot ljuset i allmänhet ännu inte särskilt inställd på Försynen. Hon ska lära sig genom att tillfredsställa sin längtan, vad den i verkligheten bar i sitt sköte. Man måste förstå att det är gudomligt och kärleksfullt att hon känner längtan och har intressen som orsakar mörker, ångest, sorg och förtvivlan, ty utan tillfredsställandet av denna längtan och dessa intressen, skulle det vara helt uteslutet att hon kunde nå fram till visdom. På detta stadium där den jordiska människan befinner sig, gäller det i allmänhet att ”den enes död är den andres bröd”. Det är på detta stadium som människans längtan går i riktning mot att bli en väldig materiell matador. Ni måste förstå att jag inte säger allt detta för att kritisera, utan för att visa vad som i verkligheten försiggår i livet.

9. Världskrig i den inre världen och världskrig i den yttre världen

Manifestationen av alla dessa ideal är i verkligheten ett uttryck för ödesvågor som sänds ut, och den väldiga världsbrand som vi nu upplever, är djupast sett verkan av dessa ödesvågor som vänder tillbaka. Vi har ju lärt oss, att ”som man sår, ska man skörda”. För jordklotets vidkommande är dessa tillbakavändande ödesvågor nu under full utveckling. Det har aldrig förr på jorden funnits en sådan kolossal utveckling av den dräpande principen, och det kommer aldrig någonsin att komma tillbaka. Om vi betraktar de enskilda människorna, gäller samma sak. Också här kommer ödesvågorna tillbaka, och det kommer att orsaka att de kommer att uppleva ett ”världskrig” i sitt inre. När ödesvågorna kommer tillbaka i en överväldigande mängd, kommer dessa människor som har sänt ut dem att uppleva ett tillstånd av oro och ångest. Det uppstår mörker och kaos i medvetandet, som exakt motsvarar det som jag berättade om soldaten på slagfältet, vars hela sinnestillstånd var ett slags rop till Försynen om hjälp. Efter att han hade upplevt detta mörker och kaos i medvetandet tillräckligt många gånger, så att detta att dräpa en annan människa nästan var utlevt, kom han att längta mer och mer efter Försynen, efter att komma i beröring med andra krafter som kunde leda till att han kunde få ordning i sitt medvetande. När han har fått ordning i sitt medvetande, kommer han efter hand mer och mer att manifestera nästakärlek, han går över till att leva för att tjäna och inte för att låta sig tjänas. Då blir det harmoni i hans medvetande. Det infinner sig en fullständig jämvikt i medvetandet, på så sätt att alla hans medvetandecentrum blir inställda på Gudomen. Han blir andlig forskare, och hela hans organism blir ett redskap för manifestation av kärlek.

För jordklotets vidkommande gäller samma sak. När den väldiga världsbranden har rasat ut, kommer alla jordens nationer att komma i harmoni. Alla nationer kommer att få en likvärdig del av alla de olika värden som finns på jordklotet. De kommer alla att bli inställda på fred och harmoni. Alla regeringar kommer att bli underställda en gemensam regering för hela jordklotet, och vid den tiden kommer det riktiga människoriket att vara ett faktum på jorden. Då har jorden blivit ”en hjord med en herde”. För den enskilda människan kommer det som sagt att innebära att hon får alla sina medvetandecentrum inställda på Gudomen. Då kommer hon att förstå att alla levande väsen tillsammans är Gudomen, och att alla de väsen som hon är omgiven av – oavsett om det är väsen som är emot henne, är obehagliga mot henne, förnärmar och baktalar henne, eller om det är väsen som är kärleksfulla mot henne och förstående inför henne – alla är ett uttryck för något som Gudomen vill lära henne. Då kommer hon förstå att inte endast hon själv, utan alla väsen hela tiden oupphörligen är utsatta för Gudomens påverkan. När den enskilda människan förstår det, då finns det inte längre plats för indignation mot någon eller något, oavsett hur de än uppträder, det kan högst bli tal om att hon vänder den högra kinden till. Det är samma sak som att använda förståndet. Då går hon sin väg och har inte något umgänge med dem som har försökt att förnärma och irritera henne. Det är ett uttryck för kultur att låta ”den andra gå till höger, när man själv går till vänster”. På det sättet får människan fred i medvetandet och en levande förståelse av att allt som hon upplever som obehag, är Guds bearbetning av henne. Så länge hon inte har fått en levande förståelse av detta och inte har medvetandet helt koncentrerat på allt det goda, det ljusa och det fullkomliga i livet, så är det klart att det måste bli oro och tumult, krigstillstånd och sjukdom i medvetandet. När den enskilda människan har fått sina medvetandecentrum inställda på Gudomen, på ljuset, då har hon tillryggalagt vandringen mot ljuset.

10. Hur vandringen mot ljuset förnims invändigt

Nu har jag berättat för er om vandringen mot ljuset, och nu vill jag visa er hur denna vandring förnims invändigt. Vandringen mot ljuset är samma sak som vandringen mot en direkt inställning på Gudomen. När man är direkt inställd på Gudomen, då förnimmer man hela världsalltet, alla levande väsen som ett enda väsen, då blir hela tillvaron en enda korrespondens med ett enda väsen, Gudomen. Hela tillvaron blir en enda stor ”bön” till Gudomen i ”lönnkammaren”. Det blir en enda stor koncentration av hela vår energiutveckling. Oavsett vad vi gör mot vår nästa, blir det något vi gör mot Gudomen. Men precis som vi inte kan göra något som helst mot vår nästa, mot Gudomen, utan att använda våra sinnesorgan, på samma sätt kan Gudomen inte heller göra något mot oss utan att använda sinnesorgan. Ska Gudomen förnimma oss, måste det ske genom sinnesorgan. Vem är då Gudomens sinnesorgan? Det är alla de levande väsen som existerar. När Gudomen ”talar” till oss genom ett av de levande väsendena som är hans förnimmelseredskap, utstrålar han energi. Denna energi går inte ut i tomma rymden. Den möter en energivåg utsänd från ett annat väsen, och där de möts, uppstår det skapelse. Detsamma är fallet med den enskilda människan. Ingen människa kan tala, äta, höra eller se utan att utstråla energi. Ingen människa kan leva utan att utstråla energi. Antingen hon andas, rör sig, tänker, talar, äter, dricker eller vad hon nu företar sig, utstrålar hon en eller annan form av energi. Men all denna energiutveckling skulle ingenting betyda, om den inte var en reaktion på en annan energiutstrålning som kommer från världsalltets centrum. Där det enskilda levande väsendets energier möter energierna från Gudomen, där uppstår det skapelse, där uppstår det en reaktion mellan Gudomens kraft och det enskilda levande väsendets kraft. När ni hör något och upptar det med era sinnen, har det skett en reaktion mellan den energi som ni utsänder med hjälp av era sinnen, och den energi som det aktuella väsendet, som berättar något för er, utsänder.

11. Den fullständiga korrespondensen med Gudomen

När ni lyssnar på mig, är det en fullständig korrespondens. Ni analyserar det jag berättar för er, och sätter in det i ert medvetande, och därefter riktar ni kanske era tankar ut i rummet, mot andra väsen, och också där uppstår det en reaktion, det uppstår skapelse. I hela den samlade reaktionen mot omgivningen är man i stånd till att fortsätta omskapa sin organism, så att den blir finare och finare och mer och mer lämplig för en fullständig korrespondens med Gudomen. Hela tiden sker det en reaktion, ett samarbete mellan ens egna energier och omgivningens, Gudomens, energier. Allt det som människan kan frambringa, är ett resultat av detta samarbete. Alla de stolar som ni sitter på, kunde snickaren inte har skapat utan trä. Ni kan inte bygga upp någon organism utan att äta och dricka, ty skapelsen av era organismer sker inte endast med hjälp av krafter inifrån ert jag, det måste också till något från er omgivning, från världsalltet, från Gudomen. Ni måste få allting utifrån. När ni ska andas, måste ni ha luft utifrån, när ni ska äta och dricka, måste ni ha födoämnen, när ni ska höra, måste ni fånga upp några ljudsvängningar utifrån, antingen det nu är andra människors tal, fåglarnas sång, eller dylikt. Ska ni tänka, blir det också på grundval av något som ni har fått utifrån, något som ni har läst eller hört. Således kan ni inte leva ett enda ögonblick utan att en eller annan form av energi tillförs er utifrån. Det måste hela tiden uppstå en reaktion mellan Försynens energi, som tillförs er utifrån, och den energi som strålar ut från ert jag.

Det är viktigt att ni förstår, att vi inte kan finnas till en enda sekund utan att arbeta tillsammans med de krafter som ställs till vårt förfogande. Det är inte ett uttryck för ”döda” krafter, även om många av de krafter som ställs till människans förfogande, till exempel naturkrafterna, i allmänhet uppfattas som ”döda” krafter. De är tvärtom ett uttryck för den högsta planmässighet, de har var för sig en helt bestämd form för reaktion, de är förnuftigt och logiskt organiserade och tillrättalagda, så att vi, när vi är tillräckligt utvecklade, kan se att de är uttryck för en hänvändelse från Gudomen till oss. När vi upplever något, kan vi se att det är en hänvändelse från ett annat väsen, och på samma sätt vore det önskvärt att vi såg allt det som sker, antingen det nu är en sträng kyla, eller om det är obehagligheter och baktaleri från andra människor, elementens raseri, världskrig, arbetslöshet, sjukdom etc., som en hänvändelse från Gudomen till oss.

Och när jag nu berättar alla dessa saker för er, är det för att ni kan bli medvetna i denna hänvändelse och nå fram till det sanna gudsförhållandet. Det är nödvändigt att bli medveten om alla dessa ting som jag berättar för er – jag gör det inte endast för att ge er kunskap och vetande om dessa ting så att ni kan briljera med dem, utan snarare för att ni med hjälp av denna kunskap kan få uppleva en verkligt harmonisk tillvaro och vara i kontakt med livets lagar. Det är inte ett uttryck för ett verkligt harmoniskt liv att bara teoretiskt känna till att man lever efter döden. Ni har i verkligheten ingen kunskap om vad ni egentligen har fötts till, och vad som är er ödesbestämmelse. Ni har ingen verklig kunskap om vad ni upplevde under de första åren av ert liv, och om ni vet det nu, är det något som ni har hört av era föräldrar, men när ni får kosmiskt medvetande, kan ni realistiskt uppleva att man lever efter döden, och uppleva vad ni i verkligheten har fötts till, vad som är er ödesbestämmelse, m.m. Då får ni en verkligt gudomlig upplevelse, då kan ni uppleva och erfara dessa ting direkt från Gudomen, då kan ni få svar direkt på allt som ni frågar Gudomen om. Det låter fantastiskt för er, men det är icke desto mindre fullkomligt riktigt. Då har ni fullbordat vandringen mot ljuset, då har ni kommit i kontakt med Gudomen, då blir hela er tillvaro en enda stor korrespondens med Gudomen, då talar ni med Gudomen som en man talar med sin nästa, då blir hela ert sätt att vara en enda stor ”bön” i ”lönnkammaren”.

12. Stadier i vandringen mot ljuset

Nu vill jag berätta lite om de olika stadierna i vandringen mot ljuset, så som den formar sig för det levande väsendet, ända ner från djuret och fram till den riktiga människan som har fått kosmiskt medvetande.

Det första stadiet i denna vandring är djurets stadium. Om vi undersöker djurets medvetande, kommer vi att se att det inte finns någon jämvikt mellan känsla och intelligens. Djuret har en överväldigande känsla i förhållande till den ringa intelligens som det råder över. Djuret lever nästan uteslutande på instinkt och vanemedvetande från en tidigare spiral. Det är detta vanemedvetande som får det att utstöta ett ångestskrik när det hamnar i livsfara. Djuret utstöter rent vanemässigt och automatiskt sitt dödsångestskrik, när allt hopp om räddning är ute. Detta dödsångestskrik är inte riktat mot det djur eller den jägare som förföljer det, utan det är riktat mot det okända. Djuret har ingen dagsmedveten kunskap om att det i det okända existerar en försyn. Djurets dödsångestskrik är den första späda formen för ”bön” eller gudsförhållande. Härmed har det kommit en liten bit på vägen i vandringen mot ljuset.

13. Naturmänniskans och den troende människans stadier

Efter hand blir djuret mer och mer medvetet i sina ångestskrik och får sin intelligens utvecklad, och då är det inte längre ett djur utan en naturmänniska. Därmed har vi nått till nästa stadium. Hos naturmänniskan finns det lite mer intelligens än hos djuret, men det finns fortfarande inte någon balans mellan känsla och intelligens. Känslan är fortfarande dominerande i förhållande till intelligensen. Detta innebär att väsendet på detta stadium är ett troende väsen. Det tror fullt och fast på att det existerar en försyn, men det har ingen realistisk kunskap om detta. Samma sak gäller för den civiliserade männi­skan som går i kyrkan. Också hos henne är det fortfarande känslan och vaneinstinktfunktionen som har övertaget. Hon styrs inte i särskilt hög grad av intelligensen, när det handlar om andliga områden. En människa kan mycket väl vara framstående inom den materiella forskningen och ändå vara en troende, kristen människa, som inte kan använda sin intelligens på det andliga området. På detta stadium börjar Gudomen att uppfattas som ett levande väsen, men man har absolut ingen kunskap om det. I den situationen befinner sig en mängd moderna människor, som ännu lever under en form av tro.

14. Det gudlösa stadiet, där intelligensen har övertaget

På nästa stadium kommer vi till ett väsen som har fått sin intelligens så pass mycket utvecklad, att intelligensen har övertaget. Också här är det ett tillstånd av ojämvikt. Väsendet börjar nu reglera de olika medvetandetillstånden med hjälp av intelligensen, precis som hon börjar styra sin vilja med hjälp av den. Hon börjar göra erfarenheter på en mängd områden – materiellt vetenskapliga områden eller affärsområden. Hon använder sitt förstånd överallt där hon kommer åt, och där hon inte kan använda förståndet, tror hon absolut inte på något som helst. Då hon har för lite känsla i förhållande till intelligensen, kan hon inte komma i beröring med de andliga områdena och få högre känsloerfarenheter, och då hon inte kan använda intelligensen på dessa områden, dör medvetandet om Guds existens för en tid helt bort från hennes sinne. Därigenom kommer hon in i ett medvetandetillstånd där hon direkt förnekar att det finns någon Gud eller i lyckligaste fall anser honom vara överflödig, vilket i verkligheten vill säga att hon inte tror att det finns någon Gud. På det här stadiet är det inte tal om att väsendet vänder sig till Försynen. På det här stadiet känner hon inte till något om ”bönen i lönnkammaren”. Hon anser något sådant vara för omodernt och ser ner på de människor som sysselsätter sig med sådant. Men det var ju just detta stadium som väsendena skulle nå fram till. Detta stadium skapar den yttersta kontrasten till ljuset, och utan att man har upplevt den yttersta kontrasten till ljuset, kommer man aldrig någonsin att verkligen värdesätta ljuset, värdesätta det sanna gudsförhållandet.

15. Den materialistiska världsbilden

Därför finns det ingen anledning att klandra dessa människor för att de har kommit så långt bort som möjligt från Gudomen och faktiskt tillber ”döden”. I detta tillstånd tror de inte att det är möjligt att nå fram till sanningen, med mindre än att man använder de traditionella ”vetenskapliga” forskningsmetoderna, som består i att väga, mäta och registrera. Alla andra sätt att närma sig sanningen på anser de vara naiva och ovetenskapliga, men det beror ju endast på att alla andra forskningsområden, till exempel livsyttringsforskningen, övergår deras förstånd. Och då det inte låter sig göras att använda mått- och viktforskning på det religiösa området, bedömer de också realiteter som tillhör detta område såsom varande övertro och fantasi. Sådana männi­skor, som är anhängare av den materialistiska världsbilden, kan inte, när de blir gamla, lugnt betrakta döden som en ”vän”, som ett utbyte av organismer, därför att de menar att det vore ett uttryck för naivitet att tro på ett liv efter döden, då ett sådant efter deras förmenande inte existerar. Emellertid kan man här notera att vanemedvetandet om att det existerar såväl en Gud som ett liv efter ”döden” inte låter sig utplånas helt, det kan högst falla i sömn under en tid.

16. Gudsförhållandet hos den döende materialisten

När en människa som är anhängare av den materialistiska världsbilden ligger för döden, vaknar åter hennes vanemedvetande om Guds existens, då börjar hon åter förnimma att det finns en Gud och att hon ska leva vidare efter ”döden”, och denna förnimmelse lugnar henne, men detta inträffar bara om hon tillbringar en längre tid i sjuksängen, men däremot inte om hon drabbas av en plötslig död genom en olyckshändelse eller liknande. Så länge en människa som dyrkar den materialistiska världsbilden är sund och frisk, bekämpar hon varje form av andlighet och betraktar den materialistiska världsbilden som den enda väg till sanningen som är värdig den moderna människan. Men i detta tillstånd, där hon fullständigt har lämnat tron på Gud och de högsta idealen och i stället har skapat sig ideal inom de materiella områdena, som ofta hör hemma under den dräpande principen, går det inte att undvika att detta väsen får ett motsvarande mörkt öde i form av svåra sjukdomar, ekonomiska svårigheter, ja, kanske till och med ekonomisk ruin, arbetslöshet, nöd och elände, ja, på det hela taget alla former av svårigheter som gör sig gällande här på jorden. Jag måste här för fullständighetens skull inskjuta att ett sådant väsen gott kan uppleva några enskilda liv där hon är en stor och mäktig materiell matador och lever i rikedom och välbehag, men de ödesvågor som hon har sänt ut genom att dyrka ideal som tillhör den dräpande principen, kommer oundvikligen förorsaka att hon får ett olyckligt öde och hamnar i ett tillstånd som motsvarar soldatens på slagfältet, som jag berättade för er om. Detta tillstånd av förtvivlan, ångest och själsliga kval är i verkligheten ett slags rop till Gud om hjälp, och från det ögonblicket en människa har hamnat i det tillståndet, börjar hon mer och mer kunna använda sin intelligens på de andliga områdena.

17. Livsyttringsfacit och Guds existens som ett medvetet faktum

Då kan hon inte längre tro på att det bara existerar mått- och viktfacit. Då börjar hon få kunskap om att det existerar ett annat slags facit, nämligen livsyttringsfacit. Härmed har hon börjat utforska de ockulta områdena, och därmed gör hon en hel mängd nya erfarenheter som mer och mer låter Gudomen bli till ett verkligt medvetet faktum för henne. Dessa erfarenheter kommer att medföra att hennes intelligens kommer i jämnhöjd med hennes känsla, som ju har utvecklats genom alla de lidanden som dyrkandet av idealen inom den dräpande principens områden har gett henne. När intelligensen har kommit upp i nivå med känslan, har det blivit en balans mellan dem, och i detta jämviktstillstånd har hennes medfödda vanemedvetande om Gudomens existens fullt ut tagits i bruk. Nu undersöker hon alla sina erfarenheter med hjälp av intelligensen och blir efter hand fullständigt klar över att Gudomen finns till. Här har hon nått fram till ett tillstånd där hon har en dagsmedveten kunskap om Gudomens existens. Detta tillstånd kallar jag det kosmiskt medvetna tillståndet. När väsendet har nått fram till detta tillstånd, kommer hon att vara i stånd att uppleva Gudomen hela tiden, och då inträffar den upplevelsen som jag kallar ”den stora födelsen”.

18. Väsen på det fysiska planet och i den första sfären samt väsen på de högre planen

I de situationer som jag nu kommer att berätta för er om, har vi att göra med väsen såväl på det fysiska planet som väsen i den första sfären och väsen på de högre planen, det vill säga det riktiga människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen osv. Den första sfären utgörs av den del av det riktiga människoriket som gränsar omedelbart till det fysiska planet. Det är hit till denna första sfär som bland annat människorna kommer när de ”dör”. Men här måste ni göra klart för er att när det är tal om andliga plan eller sfärer så får ni inte tro att de finns på en eller annan särskild plats. De andliga ”planen eller sfärerna” är i verkligheten djupast sett uttryck för tillstånd och finns överallt.

Den första sfären har vi mycket att göra med, ty här finns det en härskara av väsen som har till uppgift att hjälpa bland annat de jordiska människorna att komma i förbindelse med Gudomen, det vill säga att främja uppfyllandet av de ”böner” som bes i ”lönnkammaren”. Liksom vi för det mesta inte kan hjälpa våra medmänniskor utan att de ber oss om detta på ett eller annat sätt, och vi heller inte kan uppfatta deras hänvändelse till oss utan att vi använder våra sinnen, så kan heller inte Gudomen uppfatta våra böner utan att använda sinnesredskap, och till dessa sinnesredskap hör bland annat de psykiska väsendena i den första sfären. Våra böner blir ”uppfångade” av dessa psykiska väsen, som har till uppgift att göra allt som är möjligt i vår bönhörelses favör, det vill säga allt som inte kolliderar med vår ödesbestämmelse.

19. Människans ödesbestämmelse

Med hänsyn till vår ödesbestämmelse ska det sägas att vi alla har ett visst mål som vi ska nå i varje liv. Innan vi fick en ny fysisk organism, bestämdes det i den andliga världen vilken summa av upplevelser och vilket mål vi skulle nå i denna inkarnation – inte på ett jordiskt vis med anteckningar i böcker och protokoll, utan i stället bestämdes det helt automatiskt bland annat utifrån vårt öde i den föregående inkarnationen, utifrån själva världsplanen och utifrån våra talangkärnors kvalitet och sammansättning. Vi ska således enligt vårt öde nå en bestämd summa av upplevelser i varje inkarnation, och dessa upplevelser ska vi till varje pris genomgå. När våra egna ödesvågor vänder tillbaka från världsalltet och når vårt medvetande, upplever vi det som ett ljust eller mörkt öde, alltefter vilken sorts ödesvågor som vi har sänt ut. När man från den andliga världen till exempel kan se att en rad mörka ödesvågor oundvikligen kommer att återvända till oss, och att det inte finns något att göra därför att det är erfarenheter som vi nödvändigtvis måste ha, ja, då är det ingen idé att vi till exempel ber om att få den ena eller den andra direktörsposten eller om att vi ska vinna högsta vins­ten i lotteriet, när detta skulle kollidera med vår ödesbestämmelse. Det kan visserligen inte undgås att sådana böner, som dem jag nämnde här, uppfångas av de psykiska väsen vars uppgift det är att tjäna de jordiska människorna, men vid sådana tillfällen kommer de psykiska väsendena inte att vara i stånd att hjälpa. På det hela taget kan man säga att väsendena på det psykiska planet, varifrån man kan se ödesvågorna, hjälper så gott de kan, men där de kan se att ett eller annat väsen ska igenom den ena eller den andra upplevelsen, och att det därför skulle vara ett olyckligt ingrepp i hans (hennes) öde att då vara till hjälp, och därmed i strid med livets lagar, där kan de inte ens med bästa vilja hjälpa.

20. Kontakten med den andliga världen genom användandet av bönen i ”lönnkammaren”

I den första av de speciella situationer som kan uppstå på det fysiska planet, där det vore ändamålsenligt att använda ”lönnkammarens” princip, rör sig om en människa som har hamnat i en obehaglig situation, hon har till exempel hamnat i ekonomiska svårigheter. Hon vänder sig till den ene efter den andra av sina medmänniskor, men alla hennes vädjanden visar sig vara fruktlösa, alla vänder henne ryggen och hon finner till slut ingen utväg. I en sådan situation skulle det vara ändamålsenligt att be till Gudomen i ”lönnkammaren”. Denna människa sänder då en bön eller en impuls till det okända, och denna impuls fångas upp av ett psykiskt väsen, och genast kommer detta väsen att vara orienterat om var det kan gripa in, och det kommer då att sända en impuls till ett annat väsen på det fysiska planet, och denna impuls kommer att leda till att detta andra väsen vänder sig till honom (henne), som hade råkat i ekonomiska svårigheter, och han (hon) blir hjälpt. Det behöver absolut inte vara någon som hon kände i förväg, som nu kommer och hjälper till. Hjälpen kan mycket väl komma från en helt främmande människa. Människor förs samman då och då, till synes slumpartat och till synes utan någons inblandning, men då det inte existerar några tillfälligheter, och ”något” inte kan uppstå ur ”ingenting”, är den logiska och verkliga förklaringen också den, att människor vid sådana tillfällen har sammanförts i kraft av ”något”, nämligen i kraft av andliga väsens ingripande.

21. Den tankemässiga kontakten med de döda

I nästa situation rör det sig om en ung människa, vars älskade är död. Här går tankarna helt naturligt till den älskade bortgångna personen. Dessa kärleksfulla tankar kan inte undgå att bli uppfångade av ett väsen på det andliga planet. Det finns överhuvudtaget ingen form av medvetandemanifestation som kan undgå att uppfångas av de väsen på det psykiska planet som har till uppgift att tjäna väsen på det fysiska planet. Vi kan över huvud taget inte vara så tysta att det inte händer någonting i vårt medvetande, och detta kan inte undgås att ”höras”. Dessa kärleksfulla tankar går vidare till ett psykiskt väsen som är specialist på att motta kärleks­impulser, och i den mån detta väsen inte är i stånd att komma i förbindelse med den bortgångna, sänder det tankarna vidare till ett annat psykiskt väsen som är i stånd till detta, och detta väsen sätter sig då i förbindelse med den bortgångne som den unga männi­skan på det fysiska planet tänkte kärleksfullt på. Då har kärleksimpulsen nått sitt mål, på så sätt att den döda blir påverkad av några kärleksimpulser.

22. Den mediumistiska kontakten med de döda

I nästa situation rör det sig om en avliden som tänker på någon på det fysiska planet. Det kan vara en mor eller far som har dött från ett barn, och nu gärna vill sända en kärleksfull tanke till det på det fysiska planet. Då sänder de impulser mot barnet som ett uttryck för att de gärna vill komma i kontakt med det. Det är den sortens företeelse som hindrar väsen som befinner sig i den första sfären att komma vidare, ty ett av syftena med deras uppehåll där är att de ska glömma allt det som ännu ”binder” dem till det fysiska planet. Men i den situation som jag talar om här, har den döda alltså sänt en impuls mot det fysiska planet, och det etableras en förbindelse. Det är inte alltid som denna förbindelse uppstår direkt mellan den döda och den som befinner sig på det fysiska planet. Om detta inte är möjligt, skapar de psykiska väsendena sådana situationer där en förbindelse kan komma till stånd, till exempel genom ett annat väsen på det fysiska planet, nämligen ett sådant väsen som vi kallar ett medium.

För att en mediumistisk förbindelse ska kunna komma till stånd genom ett annat väsen, krävs det att det ställs en fysisk organism till förfogande för det psykiska väsen som ska vidarebefordra den kärleksfulla tanke, som den döda önskar sända till sitt barn. Men för att en fysisk organism kan ställas till förfogande för ett psykiskt väsen, krävs det att det aktuella fysiska väsendet, som äger organismen, avlägsnar sitt medvetande från den, och då säger man att denna person ”faller i trans”. Det finns situationer där det kan vara av betydelse att det finns medier, men i allmänhet måste det sägas att detta att träna upp sig till att bli ett medium är mind­re lyckat, eftersom man här råkar ut för situationer och krafter som kan bli farliga för de som sysselsätter sig med mediumism. Om man tillber dessa krafter utan att noggrant känna till deras räckvidd, kan det ske de mest förfärliga ting. Saken är den att den första sfären, som tidigare nämnts, gränsar omedelbart till det fysiska planet. Som en följd av detta finns det i den första sfären en mängd väsen med samma ofullkomliga karaktärsdrag, till exempel äregirighet, illvilja och hämndlustnad, som här. Om de till exempel är äregiriga och gärna vill spela en viktig roll, kan de vid sådana tillfällen tycka att det är roligt att försöka inbilla väsen på det fysiska planet att de är den ena eller den andra viktiga avlidna personligheten. Detta är till exempel ofta fallet vid spiritistiska seanser, då de psykiska väsendena försöker inbilla deltagarna att de är Kristus, Buddha eller liknande. Och deltagarna i seansen är i regel fullständigt utlämnade åt det som sagts. Det är mycket viktigt att ha klart för sig att det är mycket farligt att sysselsätta sig med dessa ting utan en sakkunnig vägledning. Dessa ting borde i verkligheten endast äga rum i laboratorier under sakkunnig ledning av vetenskapsmän som har som mål med sitt arbete att finna den absoluta sanningen i det som de sysselsätter sig med. Nu försiggår dessa ting oftast i form av gudstjänster med psalmsång m.m., men det är ett primitivt stadium. I framtiden kommer man att ägna sig åt psykisk forskning i kosmisk-kemiska laboratorier, dit det endast blir tillträde för väsen som arbetar på ett sådant sätt att dessa ting kommer mänskligheten till godo.

23. Psykiska väsen förmedlar kontakten mellan det fysiska och det andliga planet

Men det kan alltså gå att få till stånd en förbindelse med väsen i det okända, och denna förbindelse kan inte komma till stånd annat än i kraft av de psykiska väsendenas förmedling, och det är dessa psykiska väsen som Jesus hänvisar till när han säger: ”Är inte alla dessa tjänande andar utsända till dem som skall ärva saligheten?” Det som vi kallar det okända, är således inte ett tomt rum. Det är klart att Gudomen måste ha något, med vars hjälp han kan förnimma, vilket direkt motsvarar att vi inte skulle kunna förnimma om vi inte hade en organism med olika förnimmelseredskap. Det kan således inte existera en förbindelse med Gudomen utom i kraft av förnimmelseredskap – Gudomens förnimmelseredskap och våra förnimmelseredskap. De psykiska väsen som möjliggör förbindelsen mellan väsen på de olika planen, till exempel mellan ett väsen på det fysiska planet och ett väsen i den första sfären, är i sin högsta analys Gudomens förnimmelseredskap. I den första sfären finns det både så kallade ”banditer, skurkar, änglar och helgon”, och i denna sfär ska allt det som hör till den dräpande principen, allt det som binder väsendena till det fysiska planet, suggereras bort från medvetandet, innan de kan överskrida tröskeln till nästa sfär.

I den följande sfären har allt det mörka suggererats bort från medvetandet. Här är det harmoni, fred och lycka. Här börjar den andliga världens verkliga liv. Den jordiska människan har vänt tillbaka till sitt egentliga hem. Utrensad från varje form av mentalt mörker upplever hon nu den skönhet, vars existens hon anade genom sin religiösa känsla. Hon är nu på Guds egen utsiktspunkt, och hennes liv förnims som en strålande upplevelse av ljus och skönhet, av intuition och salighet.

24. Gudomens organism och förnimmelseredskap

Förutom det som jag här i detta föredrag har berättat för er om ”lönnkammaren”, är det några andra saker ni bör vara klara över för att helt kunna förstå ”lönnkammarens” betydelse. Ni måste göra klart för er att gudasonen, det levande väsendet, ni, jag, eller vilket som helst väsen i mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos, alltid befinner sig mitt i Gudomen, och att Gudomen således är över er, under er, omkring er, i makrokosmos, mellankosmos, och i mikrokosmos, ja, överallt. Ja, ni kan inte peka på en enda liten punkt utanför er i hela världsalltet, som inte är Gudomen. Ni måste vidare förstå att alla spiralens riken, mineralriket, växtriket, djurriket, det riktiga människoriket, visdomsriket och den gudomliga världen, är representerade såväl i gudasonen som i Gudomen, på så sätt att båda innehåller områden, varigenom förbindelsen i ”lönnkammaren” kan komma till stånd. Således har vi till exempel ett område i oss, med vilket vi kan förnimma växter. Vår muskulatur, till exempel, är inget annat än en växtorganism på ett mer framskridet stadium. Med det område i oss som utgörs av tyngdenergin, den explosiva eller dräpande energin, förnimmer vi reaktioner som representerar ”djurriket” eller ”den dräpande principens zon”. På motsvarande sätt finns det områden i oss som representerar spiralens övriga riken. Gudomen har likaledes alla spiralens sex riken representerade i sig, och organismerna hos alla de levande väsen som tillhör samtliga sex riken i spiralen, är, som jag tidigare har nämnt, Gudomens förnimmelseredskap. Det är den yttre formen, organismen, som är förnimmelseredskapet. Jaget bakom är lika för alla gudasöner. Genom att förstå att man vid vilken tidpunkt som helst befinner sig mitt i Gudomen, och att Gudomen överallt har ”ögon”, ”öron” m.m. för att förnimma oss med, så att vi inte en enda sekund är helt övergivna av Gudomen, genom att förstå att vi inte kan utstöta en enda liten suck, utan att den mottas av Gudomen genom andra levande väsen som är hans förnimmelseredskap, ja, då kan det inte undgås att vi får en trygghetskänsla till vilken det absolut inte finns någon motsvarighet.

Men det är stor skillnad på hur mycket de enskilda väsendena använder sina förnimmelseredskap för att komma i kontakt med Gudomen. Vid vissa tillfällen är det levande väsendena mycket självsäkra och använder nästan ingen energi alls för att komma i förbindelse med Gudomen, och här drar Gudomen tillbaka sina förnimmelseredskap. Här lyssnar väsendet inte mycket på vad Gudomen har att säga det. Vid andra tillfällen befinner sig gudasonen i en mental ”vågdal” och ropar, liksom soldaten på slagfältet, i sin förtvivlan till Försynen om hjälp, och här är Gudomens energiutveckling stor. Där gudasonen är i nöd, är Gudomen närmast, eller som ordspråket lyder: ”Där nöden är som störst, är hjälpen som närmast”. Denna princip som jag har skildrat här, gör sig gällande överallt. Det är klart att där vi har medgång, där är det vi som dominerar, och där vi har motgång, där är det vi som är små, och där är det omgivningen som dominerar.

25. Gudomen upplevd som en mångfald och som en enhet

Vi befinner oss, som sagt, mitt i Gudomen. Denna väldiga mångfald som vi är omgivna av, mineraler, växter, djur, människor m.m., är Gudomens organism. Gudomen har ett jag och ett övermedvetande bakom allt det synliga som utgör hans organism. Det finns ”något” bakom organismen, och det är detta ”något” som vi bör komma i förbindelse med. När vi vänder oss till ett väsen, talar vi inte till hans ögon, öron, näsa eller fötter när vi säger ”du”, utan i stället till jaget, det levande ”något” bakom organismen. Det utgår så att säga en hänvändelse från en punkt i oss till en punkt i det väsen som vi vänder oss till. Det är ”skaparen” bakom organismen som vi vänder oss till. Så länge som vi endast är inställda på själva organismen, är vi bara inställda på ”mångfalden”, då tar vi faktiskt bara varandra för en samling materia, för ”ögon”, ”öron”, näsor”, ”munnar” m.m. Men vi uppfattar också varandra som mycket mer än detta. Vi uppfattar varandra som levande väsen med intelligens, känsla m.m. bakom hela den fysiska manifestationen, med ett centrum som ögonblickligen kan få fötterna att röra sig, hjärnan att fungera m.m. Men detta centrum är osynligt och otillgängligt för förnimmelse, och när vi vänder oss till en annan människa, vänder vi oss således djupast sett till det osynliga i henne. Och det är så som vi helst ska vända oss också till Gudomen.

Så länge som vi endast ser de enskilda mineralerna, kloten, solarna, stjärnorna, växterna m.m. och inte förstår att de är levande väsen, som är Gudomens förnimmelseredskap, är världen i verkligheten ett dött ting för oss och Gudomen djupast sett ingenting som har med oss att göra. Då ser vi endast Gudomen som en mångfald, men vi bör lära oss att se Gudomen inte endast som en mångfald, utan mer som en enhet, som det enda som i verkligheten existerar för oss, som det centrum som kan dirigera allt annat. Men här har Försynen också kommit oss till hjälp. Det är så förnämligt inrättat att vi inte kan se allt på en gång, ty om vi kunde det, skulle det bli svårt att uppfatta Gudomen som en enhet. Nu finns det alltid något som vi kan omfatta med våra sinnen. Det är det kända. Det är mångfalden. Så finns det något som vi inte kan omfatta med våra sinnen, nämligen det okända. Men vi kan vända oss till det okända i ”lönnkammaren”, som vi har var vi än befinner oss, om det så är på oceanen, i öknen, i skogen, eller var det nu är, där kan vi vända oss till Gudomen som en enhet. Det okända är i verkligheten ”lönnkammaren”, där vi ska finna Gudomen.

26. Gränsen mellan det kända och det okända

I Gudomen finns som tidigare nämnt alla de sex rikena representerade, som ni har lärt känna genom mina analyser. Ni kan inte förnimma dem alla, men jag kan se och ge en analys av dem, så att ni intelligensmässigt kan förstå det. Jag kan se det i detalj. Gudomen blir inte en mångfald för mig, utan förblir hela tiden en enhet. Människorna kommer inte att kunna se Gudomen som en enhet, innan de har upplevt att det finns en gudomlig förbindelse mellan allt som existerar. Det är denna gudomliga förbindelse som gör allting till en enhet. Och det är denna upplevelse som ni kommer att nå fram till genom kännedomen om och förståelsen av ”lönnkammaren”. Sida vid sida med den fysiska världen finns det ett okänt område. Och detta okända område börjar ni nu mer och mer utforska med hjälp av de kosmiska analyserna och era egna självupplevda erfarenheter.

Det finns ett ”något” i er, som alltid kommer att befinna sig på gränsen mellan det kända och det okända området. Det är ert jag. Det är i det okända området, som djuret utstöter sitt ångestskrik. Är det en naturmänniska som det handlar om, kommer hon att skapa sig en föreställning om att det finns en försyn i stenarna, träden m.m., men det är fortfarande endast en föreställning om det okända. Den kristna människan har också sin föreställning om Gudomen. Men efter hand försvinner föreställningarna om Gudomen, eftersom Gudomen inte ska tillbes i en bestämd form. Vanemedvetandet om Gudomens existens, som vi först mötte i djurets dödsångestskrik, börjar nu bli mer och mer levande i medvetandet i form av en ”högre” föreställning om en Gud, och genom alla de många mörka situationer som väsendet upplever, kan hon inte undgå att hamna i situationer där hon möter Gudomen, och då sker detta att jaget sänder en energistråle, en impuls, ut mot det okända, där hon anar att det finns en Gud. Dessa impulser eller böner blir, som jag tidigare har nämnt, alltid uppfångade, men de kan inte alltid bifallas i den ordningsföljd som väsendet själv önskar. Bönerna är indelade i olika kategorier, alltefter de stadier de når till. Några når endast till de lägre liggande stadierna, några kommer något längre, och några når ända upp till det högsta stadiet, där kosmiska väsen tar hand om deras uppfyllande.

27. Utvecklingen av latenta hjärncentrum, som är mottagliga för högre kosmiska energier

Genom alla de mörkertillstånd som människorna upplever, blir de efter hand på det klara med att det verkligen finns ett system i tillvaron, och att allt är livsyttringar. De blir mer och mer tränade i att förstå att det finns levande väsen bakom allt. De blir mer och mer vana att rikta sitt medvetande mot Försynen, och de lär sig att allt lidande djupast sett är uttryck för kärlek, att det djupast sett inte existerar ”straff” eller ”synd”, att ingen kan göra orätt eller lida orätt, att allt som sker i världen är undervisning, att det är reaktioner av väsendenas egna manifestationer, och att dessa kommer tillbaka och visar vilka konsekvenser den ena eller den andra formen av medvetandeyttring får. Därigenom uppstår visdom. Ju mer man ser fullkomligheten i allt, desto större blir kärleken till alla levande väsen och till Försynen, i vars famn man befinner sig.

Detta studium av den andliga vetenskapen gör att vissa latenta hjärnceller, som ligger och väntar på att tas i bruk, börjar utvecklas så att man med hjälp av kombinerad intelligens och känsla börjar utforska de kosmiska realiteterna. Ni får efter hand ett visst behov av att få dessa latenta hjärncentrum utvecklade, och det medför att ni tränar upp dem mer och mer till att bli mottagliga för de högre kosmiska energierna, och då sker det något egendomligt.

28. Kosmiska upplevelser eller invigningar av olika grad

En vacker dag, när ni börjar förstå att ni ska vara kärleksfulla mot de väsen som är otrevliga mot er, mot de väsen som inte tycker om er, och förstår allt det obehagliga ni möter, och ser det fullkomliga i det och finner att allt är ett svar från Gudomen, riktat till er, då vänder ni den högra kinden till när ni blir slagna på den vänstra, då utlöser ni kärlek överallt och blir därmed mer och mer mottagliga för själva världsalltets kärleksenergier, själva Gudomens direkta kärlek genom de högsta tillstånden, så att den inte behöver bli nertransformerad till mer primitiva tillstånd, ty då är ni i direkt kontakt med Gudomens högsta förnimmelseredskap. Ni kommer då att uppleva, när ni minst väntar det, att ni blir överstrålade av intuitionsenergi. Ni befinner er då i ett kolossalt eldhav, vars styrka beror på den grad av invigning som ni har nått till. I det första tillståndet kommer detta ”eldhav” att förnimmas som ett vitt ljus med blå skuggor. I detta ”eldhav” kommer ni kunna förnimma varelser som rör sig, varelser som är symboliska, och vars utseende avhänger av era speciella intressen. På nästa stadium är ”eldhavet” mer gyllene, och på det högsta stadiet består ”eldhavet” till synes av ”guld”. På detta stadium framstår ”eldhavet” som ”trådar” utgående från er själva, från bord, från stolar, detta omåttliga ”eldhav” av ”guldtrådar” strålar ut från allt. Hela denna process kommer att inverka kolossalt på de nya centrumen, och ni kommer att få er förnimmelseförmåga utvidgad, så att den får en sådan styrka att ni med hjälp av den kan få en fullständig upplevelse av att ni står inför den eviga Försynen, och ni kommer att få en förnimmelse av salighet som ni aldrig kommer att glömma.

29. En ny kosmisk förnimmelseförmåga

Det händer ofta att människor får förnimmelsen av att ha upplevt väldiga ljusfenomen av en liknande karaktär som de jag har skildrat här. Det är inte något sällsynt. Men om människor som upplever dem endast får en salighetsförnimmelse av detta, och ingenting annat följer på den, nämligen en fullständig förvandling av deras hjärna, så har det inte varit den riktiga upplevelsen. När vissa nerver är i oordning, kan det mycket väl flimra för ögonen. Man ska vara försiktig och inte låta sig luras av en sådan upplevelse.

Men om den riktiga upplevelsen har inträffat, då kommer det efter den första upplevelsen att bli så att alla platser där ni tidigare såg i blindo, nu har ”öppnats” för er, så att ni ser klart och tydligt. Ni kommer märka att ljusstrålar utgår från er och Försynens ljusstrålar går in i er. Ni kommer att befinna er i en enorm ljusocean. Då ser ni ut över klot, oceaner, stjärnmoln, ut över alla fysiska världar. Om ni riktar in ert medvetande mot den andliga världen, så öppnar sig denna också för er. Det kan ta bråkdelar av sekunder att uppleva det som det kommer att ta er månader att beskriva. Jag har ju själv upplevt det. Jag har aldrig läst något om dessa ting. Denna upplevelse är i verkligheten ett möte med Fadern, och detta möte med Fadern kommer alla gudasöner oundvikligen efter hand att nå fram till, så att ni ser honom som en levande verklighet bakom alla ting, ser honom i varje levande väsen, ser samhörigheten mellan alla levande väsen.

Den kosmiskt medvetna ser hela tiden världsalltet som en strålande ljus­ocean, ser samma ljusgloria antingen det är en mördare eller ett helgon det rör sig om, ser samma ljus överallt. Då kan man endast hänge sig helt åt Gudomen och göra Kristi ord till sina, där han säger: ”Fader ske inte min vilja, utan din gudomliga vilja”. Har man kosmiskt medvetande, behöver man absolut inte fråga någon om det är något man gärna vill veta. I samma ögonblick som önskan om att veta någonting infinner sig, riktar man in sitt medvetande på detta. Världsalltet öppnar sig för en, och man ser fritt det man önskar. När jag önskar klarlägga något problem, sätter jag mig ned vid skrivmaskinen. Då öppnar sig mitt kosmiska medvetande, och jag ser en mängd ting, varpå jag skriver ned dessa ting. Gång på gång händer det, att det under bråkdelen av en sekund kommer så mycket till mig, att jag inte hinner skriva ner allting. Då gör jag symboler, och kan alltid senare med hjälp av dessa beskriva det jag har sett.

30. Gudomen är koncentrerad direkt på varje enskild individ

Men det är inte bara det att man har förstahandstillgång till all världens vetande med hjälp av den utvidgade förnimmelseförmågan, som är det säregna och fantastiska med att ha kosmiskt medvetande, utan även det att man samtidigt blir ”ett med Fadern”. I detta tillstånd ser man inte längre bara väsendenas yttre form. Man ser dessutom väsendena som Gudomens förnim­melse­redskap. Därmed förstår man att det enda verkliga sättet att omfamna Gudomen på, är att omfamna honom genom sin nästa, genom att älska sin nästa som sig själv. I detta tillstånd är förhållandet mellan gudasonen och Gudomen så fullkomligt som det över huvud taget kan tänkas, därför att man här verkligen förstår att det djupast sett endast finns två väsen i hela världsalltet: en själv och Fadern. Ni förstår att när ni har nått fram till ett sådant medvetandetillstånd, då handlar ni inte längre orätt på det ena eller andra lilla lokala området, då är det inte längre något problem för er om den ena eller andra makten segrar, om det ena eller andra klotet ska förgås eller inte, om världsrotationen ska ha den ena eller andra hastigheten, och så vidare. Nej, då ser ni att alla ting är detaljer i samma storslagna sceneri som Gudomen avtäcker inför era förundrade ögon. Då ser ni att livet är ett enda stort uttryck för kärlek, och att allt som äger rum är en demonstration av Gudomens väldiga skaparmakt. Då förstår ni att hela detta skådespel uteslutande är till endast för er. Så kommer efter hand varje levande väsen att bli inställd.

Det är verkligen så att Gudomen är direkt koncentrerad på varje enskild individ, och då förstår ni nog att bönen inte kommer att bli något omodernt som man kommer att avskaffa, därför att man fått mer kunskap, tvärtom: Att man får mer kunskap kommer att medföra att man blir mer och mer inställd på att bli ett geni i att använda bönen i ”lönnkammaren” och säga: ”Fader, du som är i himlen!” utan att därför föreställa sig detta ”du” i en bildlig form, som ju är begränsad.

31. Att leva i en medveten samvaro med Gudomen

Mitt förhållande till Gudomen är så fullkomligt att jag talar med honom som en man talar med sin nästa, och Gudomen visar mig i detta ”samtal” allt vad jag önskar se i hela världsalltet. Allt det som jag har beskrivit i mina analyser, och allt det som jag ska ge er innan jag lämnar denna zon, är något som Gudomen visar mig. Jag har inte fått min kunskap från något jag har läst, utan däremot från allt det jag ser, och jag ser att allt det som sker, är ett uttryck för strålande kärlek, även om jag lever mitt i en zon där den dräpande principen utvecklas så enormt och där krigen kulminerar. Jag ser att allt är strålande ljus, och jag vet, att ni alla längtar efter detta strålande ljus.

Det skulle ju vara härligt för er att få ett lyckligt öde och komma in i ett tillstånd där allt är behagligt ljus, där ni är ett med Fadern, och där ni i vilken situation som helst befinner er på Gudomens egen utsiktspunkt, varifrån ni ser att ni aldrig mer kan råka ut för lidande och orätt, där allt är en enda strålande uppenbarelse av kärlek, åskådliggjord i alla existerande former av färguttryck, energiuttryck, kroppsuttryck, ja allt som tänkas kan. När man förstår att allt är en enda strålande, kulminerande uppenbarelse av kärlek, kan det inte undvikas att man kommer att leva i en medveten samvaro med Gudomen, och denna samvaro är den största upplevelse som existerar. Denna samvaro med Gudomen är det ”ljus”, som ni omedvetet ilar mot när ni känner ett behov av att höra vad jag har att berätta, därför att det finns något i er – liksom hos djuret när det utstöter sitt ångestskrik – som ropar efter Försynen i det okända.

När ni kommer hit för att höra på mig, för att studera dessa ting och använda hjärnan för att finna en förklaring på de ting som ni upplever, så är det i verkligheten en fortsättning på djurets dödsångestskrik. Det är djurets dödsångestskrik på ett mer utvecklat stadium. Det är en längtan efter att förenas med Gudomen som medför att ni får ett behov av att utforska livet, studera mina analyser och leva efter dem. Denna vägledning i att älska er nästa som er själva, som de kosmiska analyserna utgör, kan inte undgå att föra er fram mot den ljusa morgon, där Gudomen kommer att visa sig för er livs levande – och från det ögonblicket har ni blivit ”ett med Fadern” och kan endast manifestera ett strålande ljust och kärleksfullt handlingssätt mot er omgivning, och då kan ni endast skapa kärlek och glädje, vart ni än går.

_{Referat av Martinus föredrag mars 1942 i Livets Bogs Bureau. Artikeln bygger på en stenografisk uppteckning av Hans Bønnelycke m.fl. Ny rättstavning och mellanrubriker av Ole Therkelsen är godkända av rådet 2013-09-08. Publicerad första gången i Kontaktbrev nr 14–18, 1942. Artikel-id: 2045-K. Översättning: Lars Palerius}

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}