Den högsta elden. Tredje föredraget

_{av Martinus}

De olyckliga äktenskapens zon

Artikeln är en återgivning av ett manuskript till ett föredrag som hölls måndagen den 29 februari 1960 på Martinus Institut. Det är det tredje i en serie på fyra specialföredrag med den gemensamma titeln ”Den högsta elden”. Det första och andra föredraget publicerades i Kosmos nr 4 och 5, 2013.

1. Djävulsmedvetandet

Vi har tidigare sett hur den motsatta polens utveckling i människan gav henne en relativt stor intelligensförmåga. Men då människans mentalitet ännu huvudsakligen behärskades av de själviska eller djuriska principerna, blev också intelligensen ett redskap i denna mentalitetsform, och människan blev genial när det gäller att angripa såväl som att försvara sig mot fiender i kraft av de många intellektuella kamp- eller krigsmetoder, som hon i kraft av den nya förmågan blev i stånd att uppfinna och manifestera. Då väsendet inte hade någon som helst form av human förmåga utöver parningstillståndet och beskyddandet av avkomman, måste dess framträdande och handlingssätt naturligtvis bli ett överdimensionerat djuriskt tillstånd. Och detta överdimensionerade djuriska tillstånd är alltså detsamma som det vi uttrycker som ”djävulsmedvetande”. Genom ett sådan intellektuellt, djuriskt handlingssätt påförde väsendena ömsesidigt varandra mycket förtryck, undergång, lemlästning, nöd och elände. Deras tillvaro blev, som vi har sett, en domedags- eller ragnarökstillvaro. Mänskligheten drabbades av en mängd olyckliga öden skapade av de företeelser som de hade invecklat sig i genom sin växande intelligensmässiga begåvning och bristande humana förmåga. Och vi får här en bild av hur tillvaron nödvändigtvis måste forma sig när väsendet har stor intelligens, men inte har nästakärlek. Människorna undervisades i och fick en upplevelse av detta kosmiska psykologiska tillstånd, djävulsmedvetandet, och den därav följande domedagen, helvetet eller ragnarökstillvaron.

2. Den kloka utnyttjar den mindre kloka

Men det är inte meningen att människorna ska fortsätta att leva i detta mörkertillstånd. Men för att komma ut ur detta måste människornas mentalitet ändras. För att få en fullkomlig tillvaro, räcker det inte med att man endast älskar sig själv och därför bara använder sin begåvning för att skapa behagliga tillstånd enbart för sig själv och i bästa fall för sin familj, oavsett vad det kostar andra människor i fråga om obehag, lidande och besvär. Har världen inte just sett, hur väsen har svingat piskan över andra människor och låtit dem arbeta som slavar åt sig, så att de själva kunde leva ett liv i lyx, frosseri och lättja? Och har inte miljoner och åter miljoner av arbetare senare i historiens passage i sitt anletes svett tjänat miljonvärden åt en undertryckande och omättlig överklass, som krävde att leva ett herremansliv och bo i slott, palats och lyxiga herresäten? Men vad fick den undertryckta och av arbete utmattade folkmassan, som skapade dessa värden och denna tillvaro för den egoistiska överklassen? De fick bara en snålt tilltagen svältlön, och hölls därmed nere i proletariat och de övriga former av förnedring och okunskap som detta medför, tills de själva nådde fram till att sluta sig samman i fackföreningsrörelser eller sammanslutningar för att göra motstånd som en väg mot befrielsen. Vi ser således här hur de kloka utnyttjade och levde högt på de mindre kloka och tvingade dem att arbeta som slavar åt sig. Och vi ser att denna träldom ännu inte har övervunnits, utan förekommer här och där i större eller mindre grad. Och detta de klokas utnyttjande av eller lyxtillvaro på de mindre klokas bekostnad förekommer ännu överallt, antingen kamouflerat eller helt öppet. Det nuvarande penningsystemet och de nuvarande affärsmetoderna ger kolossala möjligheter för detta kamouflage, röveri och plundringar, så att det här uppstår ett helt eldorado för de kloka när det gäller att utnyttja de mindre kloka. Det är inte så märkligt att denna situation måste framkalla krig mellan nationer, krig mellan arbetare och arbetsgivare, krig mellan affärsmänniskor, krig inbördes man och man emellan. Och allas krig mot alla firar här triumfer.

3. Utvecklingssteg som man inte har uppnått, kan man inte handla utifrån

Vi ser att förekomsten av allt detta uteslutande beror på den ännu bristande balansen mellan väsendenas intelligens och humanitet eller kärleksförmåga. Men då detta tillstånd är en fråga om utveckling och inte en viljefråga, kan man inte förebrå en enda människa för att det existerar. Det är en produkt av detta psykiska tillstånd, som i sin tur är ett utvecklingsstadium. Det är ett stadium, som människorna endast efter hand kan växa ifrån, och inte dikteras bort ifrån. Man förändrar inte ett väsens karaktär eller psyke genom att tvinga på det en tvångströja. Man kan naturligtvis med våld och makt förhindra väsen från att utveckla sitt speciella utvecklingsstegs natur. Men det ändrar inte väsendets själsliga struktur. Det skulle i ett frigivet tillstånd handla precis på samma sätt igen. Hur skulle det kunna handla annorlunda? Måste inte alla väsen handla utifrån det steg som de har nått fram till? Utvecklingssteg som de inte har uppnått, kan de ju inte frivilligt och på ett normalt sätt manifestera sitt handlingssätt utifrån. Därför kan intet som helst rättsväsen med dess lagar, dödsstraff och tortyr avskaffa mördare, rövare, bedragare, tjuvar och andra olika så kallade ”förbrytare”. Man kan bara försöka att skydda sig så mycket som möjligt mot dessa angrepp med hjälp av ett rättsväsen, men man förändrar dem inte.

Man ska heller inte tro, att när det finns många människor som absolut inte kan tänka sig att mörda, röva, eller plundra, ljuga eller bedra, att det uteslutande beror på att de är rädda för ”straff”. Det beror tvärtom i väsentlig grad på att de helt enkelt inte nänns göra detta mot andra människor. Att de inte kan nännas det, beror helt och hållet på att dessa människor är så långt framme i utvecklingen att deras humana förmåga nu börjar diktera viljan. Det är ju denna förmåga som bestämmer kapaciteten på väsendets verkliga sympati för andra väsen. Denna sympati är alltså detsamma som nästakärleken eller den kärlek, varmed väsendet blir till den fullkomliga människan som Guds avbild. Människor som har kommit långt i utvecklingen av denna förmåga, kan ju med lätthet låta bli att överträda de vanliga juridiska lagarna. De skulle ju leva ett behagligt och fullkomligt liv, även om dessa lagar inte existerade.

Helt annorlunda är det för de människor som inte har fått denna förmåga utvecklad. För dessa väsen förhåller det sig så att de inte endast nänns att göra ont mot andra väsen, utan deras intelligens säger dem faktiskt att det är klokt att stjäla, röva och plundra, där man kan undkomma utan att bli upptäckt, och därigenom undgå att straffas. De är mer eller mindre i avsaknad av känslan att det är synd om de människor som det går ut över. Här står de på samma steg som lejonet eller tigern. De kan heller inte känna att det är fel att överfalla andra djur för att stilla sin hunger. Det är ju därför som det existerar en hel så kallad ”undre värld” eller ”förbrytarvärld”. Dessa väsen, som alla har överträtt de gällande juridiska lagarna, är således väsen som ännu är mindre utvecklade än de medvetandeskikt, utifrån vilka de ovannämnda lagarna har skapats. Det är därför som straff och avrättning inte är det rätta tillvägagångssättet gentemot sådana väsen.

4. Nästakärleken är kulminationen av djurens flockmedvetande

Vi ser således här att ”djävulsmedvetandet” inte är det slutgiltiga slutfacit, utan att detta tvärtom ska bli att väsendet absolut inte nänns att förorsaka andra väsen lidande. Och för att uppnå denna förmåga måste människorna genom lidandesfärerna. Och det är alltså i dessa sfärer som väsendena befinner sig, i samma grad som de nänns att förorsaka sin nästa lidande. Men för att få dessa väsen ut ur lidandesfärerna, räcker det inte med att de har intelligens, och med hjälp av den kan gardera eller försvara sig själva mot andra väsens angrepp. De skulle inte få någon speciell förnimmelse av hur ont eller smärtsamt deras eget egoistiska eller själviska handlingssätt kan vara för deras medväsen. För att verkligen kunna förstå sin nästas lidande, måste man ha en därtill ägnad speciell förmåga. Denna förmåga är det humana sinnet. Och detta sinne uppstår som en transformerad verkan av lidandena. Denna transformation befordras också av den motsatta polens utveckling eller tillväxt i väsendet. Det handlar nu således om utvecklingen av en ny sympati.

Dittills uppbars väsendenas sympatiska förmåga enbart genom ett konstlat upprätthållande av en organisk process, som utlöste sig som det vi kallar ”förälskelse”. Objektet för denna sympati är väsendet av det motsatta könet. Förälskelse är en mycket stark eller överdimensionerad tilldragningskraft mellan de båda könen. Hankönsväsendets objekt är honkönsväsendet, och omvänt är honkönsväsendets objekt hankönsväsendet. Denna ömsesidiga längtan eller tilldragning mellan väsen av motsatt kön är den allra högsta utlösning av sympati i de levande väsendenas utvecklingspassage genom djurriket och långt in i människoriket. Väsendenas sympatiska inställning till väsen av sitt eget kön och även till sin avkomma är i detta utvecklingsavsnitt mycket latent. Men det skapas här en viss tolerans mellan artens väsen, då de gemensamma levnadsvillkoren gör det till en livsbetingelse för arterna att leva i flock. Men detta flockmedvetande är bara en instinktmässig tilldragning mellan väsendena. Den är inte en sympatikänsla av samma sort som den som dessa väsen känner för sin äkta maka och avkomma. Men icke desto mindre utgör den ändå en företeelse, som just genom polutvecklingen och lidandena blir till den humana förmåga, som senare blir den nästakärlek som gör djuret till människan som Guds avbild. Då nästakärleken i sitt högsta framträdande får sitt upphov att älska sin nästa som sig självt, blir väsendet på så sätt förbundet med alla väsen. Det känner andras lidanden och välbefinnande som sitt eget. Det är ett med alla väsen. Det är också i kraft av detta som det är ett med Gud. Men när nästakärleken således förbinder sitt upphov till att vara ett med alla andra väsen och former av liv, är kärleken i verkligheten således en kulmination av det flockmedvetande som betingar att djurarterna kan övervinna livsbetingelserna och utveckla sitt parnings- eller välbefinnandetillstånd i djurriket på det fysiska planet. Det är inte så märkligt att kärleken är universums grundton.

5. Djurets lyckliga parningstillstånd

DMen detta flockmedvetande är alltså hos djuren och primitiva människor snarare en instinktbaserad än en sympatibaserad företeelse i deras psyken. Hos dessa individer är parningssympatin det primära i tillvaron som överskuggar allt annat. Men hur skulle det gå om utvecklingen stannade vid enpoligheten, och den motsatta polen, vilket vill säga den feminina polen i mannen och den maskulina polen i kvinnan, inte skulle utvecklas? Hur skulle väsendet kunna förvandlas från ”djur” till ”människa”? Det absolut fullkomliga djuret är det absoluta hankönsväsendet och det absoluta honkönsväsendet i renodlad form. Djuret är alltså ett väsen som bara kan älska eller känna sympati för och ge sitt liv för ett väsen av det motsatta könet, med en ömsesidig sympati. Där denna ömsesidiga sympati är närvarande, där finns det trofasthet, lycka och glädje i en sådan parningsakt – väsendet upplever det högsta lyckotillstånd som det med sin speciella enpoliga struktur är i stånd att uppleva. Denna lycka är också en välsignelse för avkomman, som föds i ett sådant lyckligt parningstillstånd. Men detta lyckotillstånd är absolut inte slutfacit för väsendenas inkarnation på det fysiska tillvaroplanet.

6. Människorna som överdimensionerade djur eller djävlar

Med den motsatta polens tillväxt har väsendet fått ett i förhållande till djuret nytt, fantastiskt medvetandeområde. Detta nya medvetandeområde är en intressesfär som i verkligheten inte alls har något med det ursprungliga parningstillståndet att göra. Denna intressesfär är, som vi redan har nämnt, ett lågintellektuellt område. Det uttrycks som lågintellektuellt, eftersom detta nya område i särskild grad är baserat på en intellektualisering av den begynnande människans ännu djuriska tendenser och anlag. Den gagnade i synnerhet principen ”var och en är sig själv närmast”. Och när det handlar om att angripa och försvara sig efter de djuriska principerna blev människan så mäktig i förhållande till djurets förmågor på samma område, att de nästan blev betraktade som ”mörka gudar”. Men mörka gudar är detsamma som djävlar, och därför måste vi uttrycka dessa väsens medvetande som ”djävulsmedvetande”. Och människor, vars ideal och moral är desamma som djurens, nämligen att mörda och lemlästa sina fiender, att försvara sig med hat och hämnd såväl som att med våld och makt inkräkta på andras områden och egendomar, är ännu långt från att vara människor i renodlad form. I samma grad som de använder sig av ovanstående tillvägagångssätt eller uppträdande, är de att betrakta som överdimensionerade djur eller djävlar.

Jag vill gärna här påpeka att när dessa uttryck används, är det bara som en absolut analys och för att göra denna begriplig i sin verkliga sanning. Det är absolut inte för att kritisera eller fördöma väsen med ett sådant medvetande, utan i hög grad för att försvara dem inför andra. Det är nämligen nödvändigt. Väsendena kan ju inte rå för vilket utvecklingssteg de står på. De kan omöjligt handla annorlunda än utifrån den mentala struktur som de för ögonblicket har, och absolut inte utifrån någon som helst annan. Därför kan det heller inte löna sig att straffa, hämnas på och hata dessa väsen, även om man på det mest humana sättet naturligtvis måste skydda sig mot dessa väsens mer eller mindre farliga angrepp.

7. Intelligensen kan inte användas för att avgöra moraliska frågor

Det är således absolut nödvändigt att människan kommer att genomgå en ny förändring, så att hon kan använda sin stora begåvning på de mänskliga principernas och inte på de djuriska principernas områden. Den fullkomliga människan som Guds avbild kan inte enbart vara ett överdimensionerat djur eller bara vara ett ”djävulsväsen”. Vad är det som gör väsendet till ”djävulsväsen?” Det är den, i förhållande till den högt utvecklade intelligensförmågan, bristande humana förmågan eller nästakärleken. För att på rätt sätt kunna styra och leda en högre begåvning till att skapa välsignelse och glädje för andra väsen än en själv och ens favoriter, måste man nödvändigtvis ha utvecklat en förmåga som medverkar till att man absolut inte kan nännas att vara annat än verkligt kärleksfull mot alla. Men ett sådant tillstånd kan alltså absolut inte manifesteras varken genom tvång eller hot om straff, inte ens med hotet om ”evig förtappelse” eller pina i ett ”evigt helvete”. Detta sinne eller denna humana förmåga kan således endast utvecklas organiskt, precis som en fysisk organism utvecklas från barn till en vuxen människa. Inför denna tillväxt hjälper varken diktatur eller hot. Och på samma sätt är det också med utvecklingen av den humana förmågan, vilket alltså vill säga nästakärleken. Därför kan denna förmåga heller inte utvecklas i samma tempo som intelligensen. Intelligensen kan tränas upp och utvecklas genom experiment och undervisning. Därför kan väsendet genom skolor och läroanstalter, universitet och laboratorier få sitt medvetande intellektualiserat genom en kunskap, som det kan uppleva som ett faktum. Men denna kunskap är en yttre upplevelse. Den utgör i sig själv ett slags neutral begåvning. Den kan användas till omoraliska såväl som till moraliska företeelser. Den kan enbart användas av sitt upphov inom den medvetandesfär som utgör dess upphovs tillfälliga utvecklingssteg. Här kan den användas inom ramen för allt som kan vägas och mätas, och allt som är fysiskt tillgängligt för sinnena. Det är ju detta tillstånd som åstadkommit den materialistiska vetenskapens uppkomst. I kraft av den uppenbaras här många fakta. Däremot kan den inte bli den primära begåvningen när det gäller att skapa känsla, på samma sätt som den kan skapa kunskap. Om en sak är moralisk eller omoralisk för en människa, avgörs inte av hennes intelligens. Hennes förnimmelse av vad som är rättfärdigt och inte rättfärdigt, är helt och hållet en känsloupplevelse.

8. Väsendets humana förmåga bestämmer det utvecklingssteg, där intelligensen kan utvecklas

Varje människa står på ett steg, där hon har en speciell känsla för vad som är moraliskt eller omoraliskt. Och inom detta fält kommer hon att använda sin intelligens. Om en människa står på ett steg, där hon inte kan känna något som helst medlidande med det ena eller det andra väsendet, kommer hon att använda sin intelligens för att försvara detta sitt bristande medlidande. Om hon har en religiös tro, som hon i kraft av sin känsla och sin instinkt förnimmer som det absolut riktiga, kommer ingen som helst intelligensmässig förklaring kunna få henne att vackla i denna tro, oavsett om den i sig själv är en aldrig så stor övertro eller vild fantasi. I en sådan situation är det alltså inte någon bristande intelligens som är avgörande för väsendets inställning eller hållning till denna tro. Det är hennes tillfälliga humana förmåga som avgör det. Och det enda, som kan avlägsna väsendet från dess hundraprocentiga tro eller inställning, är varken intelligens eller fruktan, utan däremot utvecklingen av känsloförmågan eller den humana förmågan. När väsendet har utvecklat förmågan att inte kunna nännas att manifestera något obehag mot andra människor, som det annars i sin tro eller religion gärna får göra, tappar det tron på denna sin religion och söker en religiös inställning till livet, där en mer human tankegång än den som det tidigare trodde på gör sig gällande. Och här kommer väsendet med glädja att söka all intelligensmässig upplysning som kan underbygga dess nya tro eller inställning till livet.

Det är således inte intelligensen som är det primära i väsendets manifestationer – det är i stället väsendets tillfälliga sympati- eller kärleksanlag. Vi har sett att denna standard är så liten i djurriket, är så latent, att väsendena här inte har något speciellt humant sinnelag utöver parningstillståndets område. Och detsamma gäller i en icke så ringa grad hos den mycket primitiva människan och till och med ett gott stycke in i den kommande människans utvecklingsepok. Och det är ju därför som människans intelligensutveckling togs i detta medvetandes tjänst, fattigt på humanitet, och hon blev förd från djuriska tendenser fram till den kulmination av mörker eller den dräpande eller inhumana princip, som vi har kal­lat ”djävulsmedvetande”. Det som ska till för att föra den primitiva eller outvecklade människan fram till humanitet eller kärlek, är således inte intelligensen. Den har väsendena i tillräcklig utsträckning. Och det som de eventuellt saknar, kan de alltså snabbt utveckla genom undervisning och vägledning, då väsendet har blivit humant eller inställt på nästakärleken. Men för att bli det, måste det alltså genomgå lidandeupplevelser. Och för att få dessa, måste det självt utveckla lidandetillstånd hos sina medväsen eller sin omgivning. Och vi kommer här att få se hur fullkomlig den gudomliga världsplanen är. Vi har sett hur människorna har fått möjlighet att, med sitt bristande sinne för nästakärlek, omskapa tillvaron eller ödet till en domedags- eller ragnarökstillvaro, där alla former av överträdelser av kärlekslagen kan äga rum, och väsendena får möjligheten att uppleva det öde som de utlöser mot andra levande väsen eller sin nästa.

9. Enpolighetens degeneration och framväxten av det humana handlingssättet

När väsendena således på detta sätt får tillgång till denna utveckling av intellektualitet, och därefter utveckling av den sympati som kan bli intellektualiserad genom denna framträdande intelligens, och väsendet således därmed kan bli till den fullkomliga människan som Guds avbild, beror det alltså på den redan omnämnda polkonstellationen hos väsendena. För att bli människa måste Evas skapelse äga rum, vilket alltså vill säga att väsendet måste göras enpoligt och börja leva i det parnings- eller äktenskapstillstånd som skapats, vilket är det enda sättet varigenom väsendena i det kulminerande mörkret kan uppleva en glimt av den salighet eller ljuskänsla, som är de högre världarnas allmänna tillstånd. Den salighetsförnimmelse som parningstillståndet skänker sitt upphov, är alltså de högre världarnas ljus eller salighetsförnimmelse i latent form eller tillstånd. Och hur skulle djur och människor i sitt ännu ofullkomliga tillstånd kunna stå ut med livet, om tillgången till detta gudomliga ljus genom parningstillståndet inte existerade. Är det inte just Guds ande i form av detta gudomliga ljus, som svävar över vattnet, vilket här i detta fall betyder mörkret? Men människorna ska ju växa till ett större ljus, de ska ju växa upp till att kunna bli permanenta väsen i de högre världarnas fullkomliga ljus. Och därför måste Eva-principen återigen dö, vilket alltså vill säga, att det enpoliga tillståndet åter måste upphöra, och väsendena bli väsen som kan leva i ”paradisets trädgård”, vilket vill säga det fullkomliga människoriket eller det så kallade ”himmelriket”, till och med här på det rent fysiska tillvaroplanet. Medan djuret är ett enpoligt väsen i renodlad form, blev det genom Evas död eller dubbelpolighetens begynnande inträde i dess psyke till den begynnande människan. Och som vi har sett, beror det alltså på den motsatta polens begynnande utveckling att väsendet fick intelligens och kunde utveckla de djuriska tendenserna i överdimensionerad form. Och i kraft av de lidandetillstånd och det ragnarök som följer av detta, åstadkommer det alltså en ny förmåga, som, allteftersom den utvecklas, bidrar till att människan inte kan nännas att göra det onda. Och det är i detta tillstånd mot ett mer humant handlingssätt som den jordiska människan befinner sig, i synnerhet när hon har genomlevt den största delen av sin lidandeepok. Vi ser därför också människor, som vid sidan om sin större eller mindre djuriska natur också har en human natur. Det är människor som växelvis kan vara nästan änglalika och växelvis rasande och hetsiga som rovdjur. Men lyckligtvis är det djuriska alltså på tillbakagång, och det mänskliga, det humana och kärleksfulla på frammarsch.

10. Den motsatta polens sympati. Vänskap

Men nu uppstår det nya problem. Ragnarök eller de mörka ödesbågarna är ännu inte över. Ty med den motsatta polens utveckling av den humana sidan hos människan uppstår, som vi ska se, mycket svåra problem för väsendena. Så som den motsatta polen förstärkte intelligensförmågan, på samma sätt börjar den nu genom lidandetillståndet förändra människans känsloliv. Medan väsendet inte tidigare hade någon speciell förmåga, utöver flockmedvetandet eller en mycket, mycket latent förmåga att hålla av andra väsen än genom parningsakten, vilket vill säga dess maka eller äkta hälft, börjar det nu att få känslotillstånd som utlöser sympatier för andra väsen än makan eller maken. Denna nya sympati, som alltså är den begynnande nästakärleken, är i sina första stadier naturligtvis inte sexuellt betonad och kan naturligtvis inte mäta sig med själva äktenskaps- eller parningssympatin. Det är denna sympati som ligger till grund för de förbindelser mellan människor som vi kallar ”vänskap”. Det är dessa vänskapsförhållanden som ligger till grund för det vi kal­lar sällskaplighet. Denna utlöses i vänskapliga grupper när människor möts, bland äkta par och enskilda personer sinsemellan. De utlöses också under andra och innerligare former. Två väsen, såväl av samma kön som mellan två väsen av motsatt kön, kan, utan att det är könsbetonat, vara mycket innerligt förbundna i en sympati som då och då kan överstråla den äktenskapliga sympatin. Men även om denna sympati inte är könsbetonad, kommer den ändå att kunna åstadkomma tråkiga företeelser. Om parterna är gifta kan det ju vålla nedstämdhet och avundsjuka hos den äkta makan eller maken, eftersom denna upplever sin rätt att äga sin äktenskapliga partner helt och hållet för sig själv som kränkt, även om den äkta hälften absolut inte har försummat sin äktenskapliga sympati och förpliktelse. Det är ju äktenskapets tradition, att äkta makar inbördes ska äga varandra och inte utveckla någon speciell sympati för andra väsen.

11. Parningssympatin och människosympatin

Alla former av vänskapsförhållanden eller sympatier som inte är könsbetonade, är den begynnande nästakärleken eller verkliga ”mänskliga sympatin”. Och den blivande människan får därmed två slags sympatier i sitt psyke, nämligen ”parningssympatin” och ”människosympatin”. Medan parningssympatin bara är ett slags konstlat upprätthållen sympati, automatiskt befordrad genom speciella organfunktioner och hormonskapelse, varigenom väsendena blir i stånd att uppleva att vara älskade i en värld där det annars skulle vara en permanent totalt mörk ödesnatt för väsendena, är människokärleken en förmåga, som har uppkommit genom många liv av lidande för väsendet, en förmåga att inte endast med intelligens kunna förstå, utan också att med känslan kunna förnimma andra väsens lidande. Det är denna känsla som vi kallar ”medlidande”. Denna förmåga är baserad på en fantasiförmåga, i kraft av vilken den berörda människan är stånd att mentalt eller psykiskt kunna uppleva medlidandeobjektets lidanden. Det är denna känsla eller upplevelse av andras lidanden som vi kallar att ”känna med hjärtat”. Och denna känsla växer alltså, allteftersom väsendet kommer igenom sina lidanden. Att detta således äger rum, beror alltså på den motsatta polens framåtskridande verkan. Och till sist blir det inte bara de grova och svåra lidandena hos andra väsen som väsendet blir i stånd att ”känna med hjärtat”, utan också efter hand alla mindre företeelser och detaljer i andra väsens lidanden. Den blir således efter hand till ett slags allomfattande kärlek och omsorg för andra väsen. Det blir en glädje för väsendet att så att säga hellre ge än ta.

12. Man kan inte både uppfylla parningslagen och nästakärlekslagen

Men hur är det nu med parningssympatin, när det således efter hand utvecklas en sådan kärlek och omsorg för andra väsen, som är lika innerlig gentemot andra väsen som gentemot den äkta makan eller maken? Denna kärlek är absolut osjälvisk eller opartisk. Dess objekt finns lika mycket utanför som innanför vederbörandes parnings- eller äktenskapsområde. Ja, här blir det tydligt att den verkliga kärleken kan betyda sorg, avundsjuka och olycka för den äkta makan eller maken som är gift med ett sådant väsen. Å ena sidan säger livslagen att man ska älska sin nästa som sig själv. Å andra sidan säger livslagen också att en man ska lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru. Hur ska det gå i ett äktenskap mellan två väsen, där det ena väsendet har en utvecklad sympati eller verklig opartisk nästakärleksförmåga för andra väsen och således i samma grad uppfyller livslagen, ”du ska älska din nästa som dig själv”, och det andra väsendet omöjligt kan älska andra väsen än sin äkta maka eller make och av hela sitt hjärta kräver samma begränsning för sin äkta maka eller make? Om den nästakärleksfulla äkta maken uppfyller den andra äkta hälftens önskan och ignorerar andra människor, uppfyller han inte lagen för nästakärlek och blir olycklig. Och om han inte uppfyller sin äkta hälfts önskan, blir denna olycklig. Detta nästakärleksfulla väsen är i den situationen att vad han än gör, är det ett ont. Hur har vederbörande hamnat i en sådan situation? Han har hamnat i denna situation genom att ha gett sig in i ett äktenskap utan att ha förmågan att vara en fullkomlig äkta make. Och således finns det i dag många fall inom mänskligheten där den ena av parterna är mer eller mindre olämplig för äktenskap. Deras psyke är redan så långt framme i nästakärlekssympatin, att de bara kan vara lyckliga genom att den kan få utvecklas fritt. Men det kan den naturligtvis inte i ett äktenskap, om den ska uppfylla parningslagen. Här ser vi ett område där det blir ett överträdande av livslagen att ge sig in i ett äktenskap när man inte är i stånd att uppfylla de betingelser, på vilka ett äktenskaps lycka och välsignelse uteslutande är baserat.

13. Förälskelsens repetition och de många skilsmässorna i äktenskapet

När en sådan människa, som har en alltför stor och välutvecklad sympatikänsla för att den ska kunna vara bunden i ett äktenskap, i god tro gifter sig, beror det huvudsakligen på att det oftast sker i unga år, där väsendet ännu inte har lärt känna sig självt helt och hållet. En människa har inte nått sin fulla psykiska eller själsliga kapacitet förrän hon är omkring 30 år. Då har hon nått den nivå i utvecklingen som hon hade uppnått i sitt sista jordeliv. Det kroppsliga såväl som det mentala tillståndet före denna ålder är inom ett visst område av människan bara repetitioner av de själsliga tillstånd som hon redan har övervunnit i tidigare liv. Och således också lusten till eller begäret efter äktenskap. Därför är det äktenskapliga begäret hos nästan alla människor utomordentligt framträdande runt 18–30 års ålder. Och här repeterar de således också förälskelsestadiet. Detta medför att en mängd människor är helt ovetande om kortvarigheten hos sin förälskelse- och äktenskapstendens och om sin i verkligheten helt olämpliga själsliga struktur för ett livslångt äktenskap. Och så kommer bekymren eller de olyckliga tillstånden i de aktuella äktenskapen när repetitionerna är över, alltefter den grad av olämplighet som den ena eller den andra av parterna i äktenskapet representerar. Och vi får i större eller mindre grad den ovannämnda situationen.

Och denna situation är ännu värre eller olyckligare om det finns barn i ett sådant äktenskap. Dessa barn kommer att leva i en permanent upplevelse av sina föräldrars disharmoni och den härav följande själsliga kortslutningen. Om båda makarna är långt framme i utvecklingen och har mycket männi­skokärlek, ordnar de förhållandet på bästa möjliga sätt, inte minst för barnens skull. Men det är absolut inte alla äkta makar som är så långt framme i utvecklingen, även om den äktenskapliga principen är degenererande hos dem. Här blir det väldiga själsliga kortslutningar mellan parterna som slutar med skilsmässa, juridiska processer, förföljelser, rättegångar och en kamp om vårdnaden om barnen, helt bortsett från det förtal och skvaller, som omger en sådan situation. Och om det efter detta ännu finns äktenskapliga repetitioner kvar, kan det uppmuntra väsendet till att gifta sig igen för att återigen upptäcka, att här blir en skilsmässa också det slutgiltiga slutfacit, och således till och med upprepade gånger och genom flera liv.

14. Den sexuella driften utan förälskelse

Då den sexuella driften inte avtar i samma proportion som förmågan att leva tillsammans i äktenskap degenererar, leder den också till otrohet i äktenskapet. Till detta medverkar den omständigheten att den nya begynnande sympatin eller nästakärleken i sin primitiva begynnelse ersätter förälskelsen eller blandar sig med den. Härmed underlättas tillgången mellan väsendena till den rent parningsmässiga akten. Och den manifesteras därför i stor utsträckning mellan väsen som inte är förälskade och bara har en vanlig liten begynnande sympati, alltså den ursprungliga vänskapssympatin, som är detsamma som den begynnande nästakärleken. För det verkliga äktenskapspredestinerade väsendet kan denna akt endast äga rum i kraft av en förälskelse. Och det tvingade därför väsendena till ett intimt samliv eller det som har blivit auktoriserat som äktenskapet. Men nu är det miljontals väsen, både män och kvinnor, som inte behöver vara förälskade för att kunna utlösa och fullborda den sexuella akten. Detta bekräftas ju i allra högsta grad genom prostitutionen. Genom att inte behöva vara förälskad för att önska en sexuell utlösning har människan mist ett beskydd mot en ohämmad och oansvarig sexualdrifts tillfredsställelse.

15. Det är omoraliskt att skaffa barn utan att säkerställa dem ett hem och beskydd

Detta innebär att miljontals barn föds utan att föräldrarna har ingått äktenskap eller har inrättat ett hem, i vilket de kan skapa hem och beskydd för barnen som har avlats av dem. Tänk om djuren på samma sätt tillfredsställde sin sexuella drift utan att göra det minsta för att hjälpa och skydda sin avkomma, tills den själv har blivit fullvuxen. Ser vi inte här tydligt, ja, är det inte ett faktum att människor som så ohämmat tillfredsställer sin sexuella drift, i denna tillfredsställelses kölvatten skapar så omåttligt mycket lidande och olycka för sin avkomma? Här ser vi också ”djävulsmedvetandet” visa något av sitt ansikte. Skulle inte alla dessa avkommor, dessa miljontals små barn, som således på ett olyckligt sätt kommit till världen helt förgås om det inte hade börjat skapas offentlig vård och omsorg och beskydd för sådana hjälplösa väsen? Det kan verka egendomligt att höra att dessa väsen, vars barn således lämnades i sticket, i verkligheten som regel inte är rent onda eller grymma väsen på områden som ligger utanför det äktenskapliga området. Här kan de mycket väl vara mycket hjälpsamma och vänliga väsen. Här kan man redan förnimma den begynnande nästakärlekssympatin. Det är bara på det äktenskapliga området som de är totalt degenererade. De har en stark sexuell drift, men ingen som helst drift eller lust till ett äktenskapligt samliv. Ja, för mångas vidkommande finns det till och med en avsky mot äktenskapet. Men det är ju den ständigt växande polförvandlingen som ligger till grund för denna degeneration. I denna förhållandevis nya situation har de alltså inte lidit tillräckligt. Här har de ännu inte förmågan att känna och förnimma den form av olycka eller lidande som de därmed påför sin avkomma. Och man kommer naturligtvis rent ytligt inte kunna se att denna degeneration har något med en begynnande nästakärlek att göra. Och i deras utlösande av parningsakten ser man ju inte heller någon nästakärlek. Men det visar i verkligheten endast att de på detta område är ofullkomliga väsen. Här har de ännu inte lidit tillräckligt. Och därför blir detta deras tillstånd orsak till att de själva måste födas på samma sätt i sitt nästa liv och genomgå den föräldralösa och hemlösa uppfostran, som de är ansvariga för att deras nuvarande avkomma eller barn är underkastade. Men den absoluta och djupaste orsaken till denna olyckliga situation är den inre förvandling från djur till människa, som dessa väsen i särskilt hög grad är underkastade. Att det i högsta grad är omoraliskt att sätta barn till världen, när man inte vill eller inte kan skapa ett hem för de eventuella barn som blir följden av en ohämmad sexualdrifts tillfredsställelse, är naturligtvis en självklarhet.

16. Förebyggande av graviditet

Vad ska en sådan människa då göra? Ska han, som inte kan leva upp till äktenskaplig lycka, utan tvärtom förorsakar lidande och besvär i ett äktenskap, men som icke desto mindre har en stark sexualdrift, vara asket? Den mentala struktur som betingar ett lyckligt äktenskap och glädjen av att ha och beskydda sin avkomma, har han inte längre i sitt psyke. Därför skulle det vara omoraliskt om han trots detta ingår äktenskap. Ett äktenskap är baserat på ett löfte om att livet ut älska den andra parten i äktenskapet. Att avge ett löfte, som man omöjligt kan hålla, är förkastligt, är omoraliskt och i disharmoni med kärleken eller universums grundton. Då ett sådant väsens sexuella drift fortfarande så att säga blomstrar och i alla fall inte har blivit mindre, skulle det vara omoraliskt att inte tillfredsställa den, men att tillfredsställa den ohämmat och på ett sådant sätt att den producerar avkommor eller andra former av olyckor eller lidanden, är naturligtvis också i allra högsta grad omoraliskt och i disharmoni med kärleken. Ett sådant manifestationstillstånd skulle också ha ett drag av djävulsmedvetande. Men det finns nu olika förebyggande medel tillgängliga, så att sådana väsen kan uppnå sexuell tillfredsställelse utan att åstadkomma havandeskap eller graviditet. Denna tillfredsställelse kommer, när den genomförs med en motsvarande ömsesidigt inställd fri partner, och inte på något som helst sätt kan vara till olycka och lidande för någon som helst, att betraktas som en naturlig väg i den aktuella situationen.

17. Äktenskapets degenerations­period är ett mentalt ”ingenmans­land”

Emellertid tilltar polförvandlingen mer och mer, och de äktenskapliga repetitionerna i unga år försvagas mer och mer för att till sist efter några liv försvinna helt. Och härmed upphör äktenskapstendensen naturligtvis helt hos de aktuella väsendena. Denna äktenskapets degenerationsperiod skapar alltså en mängd lidanden för sitt upphov. Detta att växa ifrån äktenskapet kommer i början att vara som att växa från en fast och pålitlig hållpunkt i den fysiska tillvaron. Förälskelsens kraft, och den därav framkallade lyckan genom ett samliv i äktenskap, ger ju den största delen av människorna den livslust och glädje i livet som ska till för att den ska kunna vara lycklig. Gör den inte det, är det redan något fel på äktenskapstalangen hos en av parterna eller hos dem båda. Och det väsen som helt har förlorat förälskelsens och äktenskapets talang, och tappat lusten till äktenskapet genom upplevelsen av att det absolut inte kan medföra någon lycka för honom eller henne, har alltså förlorat denna fundamentala hållpunkt och den kraft som därigenom inspirerar och skapar livsglädje. Ett sådant väsen vandrar nu mentalt sett i ett slags ”ingenmansland”. Han tillhör inte längre den stora flocken. Den glädje och den vällust, som genom fester och dans gläder och behagar det feminina och det maskulina väsendet, vilket här vill säga ”mannen” och ”kvinnan”, betyder ingenting för honom, ja, han kan till och med rent av känna avsky för dessa. Ett sådant väsen blir ofta betraktat som en särling på grund av sitt avvikande från flockens mentalitet. Detta väsen tillhör inte längre flocken, men det är ännu inte heller en fullkomlig människa. Hur ska en sådan man, som nu inte har ”mannens” talang, kunna respektera den gamla moraliska traditionen: En man ska lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru? Och hur ska en sådan kvinna, som inte har ”kvinnans” talang, likaledes kunna lämna far och mor och hålla sig till sin man och vara undergiven honom?

18. Sympatin för väsen av ens eget kön

Då det är den motsatta polens fortsatta utveckling som ligger till grund för väsendets nya tillstånd, kommer mannen således att vara alltför feminin för att kunna attraheras av en kvinna, och kvinnan alltför maskulin för kunna attraheras av en man. Det är ju detta tillstånd som visar att äktenskapstalangen upphör. Men dessa väsens sexuella drift har inte avstannat och kommer heller inte att avstanna. Den motsatta polen i väsendena är ju en sexuell pol likaväl som den ordinarie polen. Och med den motsatta polens utveckling blir den sexuella kraften ju inte mindre, utan tilltar snarare. Väsendet har alltså ett mer eller mindre framträdande sexuellt begär. Objektet för detta begär är i verkligheten varken ”mannen” eller ”kvinnan”, utan däremot ”människan” i mannen eller ”människan” i kvinnan. Med ”människan” i mannen och ”människan” i kvinnan måste man alltså här förstå den i dessa väsen utvecklade nästakärleksfulla sida. Och här uppstår så den situation, där väsendenas sympati dras mot väsen av sitt eget kön. Män dras till män, och kvinnor dras till kvinnor.

19. ”Människan” i mannen och ”människan” i kvinnan som objekt för den dubbelpoliga kärleken

Här frågar man sig kanske: Varför dras inte mannen till ”människan” i kvinnan, och kvinnan till ”människan” i mannen? För att förstå detta måste man komma ihåg, att här är det inte själva mannen och kvinnan som det handlar om. Det är ju just ”mannen” och ”kvinnan” som har degenererat i dessa väsen, även om de fortfarande kroppsligt sett är man och kvinna. Det är alltså den motsatta polen i mannen och i kvinnan som har övertagit ledningen av väsendets mentalitet, vilket vill säga den mänskliga sidan i de aktuella väsendenas psyken. Och det är denna pol som är den bärande kraften i utvecklingen av det mänskliga medvetandet i människan och som därmed för de djuriska tendenserna eller djävulsmedvetandet ut ur världen. Och det är således den mänskliga sidan i människan som attraherar samma mänskliga sida, och inte ”mannen” eller ”kvinnan” i samma väsen. När människan i mannen söker människan i mannen, beror det naturligtvis på att ”kvinnan” är ett utlevt stadium och därmed inte kan vara objekt för tilldragning. Och på motsvarande sätt gäller det omvända för kvinnans del.

Likaledes kommer kvinnan oftast, i synnerhet om hon inte befinner sig på samma sexuella stadium som det ovannämnda väsendet, att dras mot ”mannen” och inte mot ”människan” i detta väsen, varigenom endast besvikelse och disharmoni kan bli resultatet. Någon speciellt fullkomlig lycka kan det ju inte alls vara tal om i detta sammanhang. Samma situation kommer likaledes att uppstå där en kvinna på samma utvecklingsnivå, som den här skildrade mannen, med sin motsatta pols sympati dras till det mänskliga i en man. Då kommer det likaledes här att uppstå besvikelser för denna man, eftersom han kommer att dras till ”kvinnan” i kvinnan och inte till ”människan” i kvinnan.

Ett normalt och lyckligt äktenskap är alltså totalt omöjligt mellan män och kvinnor, i vilka den motsatta polens sympati således är i balans med den ordinarie polen, och väsendet därmed också sexuellt har blivit förvandlat i riktning från djur till människa.

20. Förvandlingen från djur till människa

Och vi ser således här hur utvecklingen för med sig väsendenas förvandling, både sexuellt och mentalt, i riktning från djur till människa. Det är uppenbart att väsendena under detta stadium i sin utveckling naturligtvis ännu inte, varken mentalt eller sexuellt, kan betraktas som fullkomligt utvecklade människor. De är ännu ett slags fosterväsen eller ofödda väsen på det rent mänskliga området. Det återstår många födslovåndor innan väsendena blir kvalificerade till och därmed mottagliga för ”den stora födelsen”, i kraft av vilken de stadsfästs som den fullkomliga människan eller som ett Kristusväsen. I det utvecklingsområde som det handlar om här, är alla former av urspårningar möjliga. Efter hand som förälskelseförmågan degenererar, och väsendenas sexuella tillfredsställelse i en ständigt minskande grad kräver denna förmåga för utlösningens kulmination, måste äktenskapet med nödvändighet degenerera. Otrohet och svek i äktenskapen ökar i hög grad. Och vi har här de olyckliga äktenskapens zon.

21. Kristus förkunnade nästakärlek och inte äktenskapskärlek

När den motsatta polen har nått fram till att också utlösa sexuell längtan, och väsendena, som här skildrats, dras till väsen av sitt eget kön, ser vi alltså ett tillstånd som har varit helt obegripligt för allmänheten och helt uppenbart emot den tradition, som i form av enpoligheten genom årtusenden har ansetts som något som för evigt måste vara nödvändigt, orubbligt och livsbetingande, trots den dubbelpoliga eller det verkligt begynnande mänskliga tillståndet, som man här och där kunnat läsa om, både på och mellan raderna, i religionernas texter. I dessa är det påbjudet att man ska älska sin nästa som sig själv. Detta bud kan omöjligt uppfyllas så länge väsendets både kroppsliga och själsliga struktur endast är byggd för att älska ett speciellt kön och därmed en speciell sorts väsen, nämligen väsendena av det motsatta könet. Hur ska väsendena kunna älska sina fiender, välsigna dem som förbannar dem, göra gott mot dem som hatar dem, och be för dem som kränker och förföljer dem, så länge som de av naturen endast är skapade till att kunna älska ett väsen av motsatt kön? Och om det är någon som kan detta i dag, är det i alla fall inte väsen som har en hundraprocentigt fullkomlig äktenskaplig struktur.

Varför var de allra största människorna som har levt på jorden inte strålande ideal som äkta män? Varför söker många som har nått en hög visdom, ensamheten och inte äktenskapet? Om äktenskapet var det absolut enda och högsta saliggörande, varför var då Kristus inte gift och framträdde som en hundraprocentig äkta man? Och varför säger han till sina lärjungar: ”Ty när ni uppstår från de döda, då gifter ni er inte och blir inte bortgifta, utan ni är som änglar i himlen”. Vad är änglar? Är det inte just de fullkomliga väsen, väsen som har blivit människor som Guds avbild, honom lik? Han pekar i varje fall inte på att äktenskapet är slutfacit med Guds upphöjelse av människan, utan däremot på en helt annan sorts väsen, nämligen änglarna. Och är det inte just människokärleken och inte äktenskapskärleken som Jesus praktiserade och förkunnade? Och var det inte samma nästakärlek eller allkärlek, som var änglarnas handlingssätt? Varför skulle han annars hänvisa till änglarnas icke äktenskapliga tillstånd?

22. Den fysiska organismen ska bli ett fullkomligt redskap för den allra högsta sympatin

Vi har nu fått en liten glimt av hur polförvandlingen reglerar Guds skapelse av människan. Hur den förvandlar djuret till människa, och i denna människa låter det konstlade frambringandet av kärlek degenerera till fördel för en i människornas mentalitet verkligt förankrad och verkligt begynnande förmåga att älska oberoende av enkönstillståndet, vilket i verkligheten endast befordrar kärleken till det motsatta könet. Vi ser här hur dubbelkönstillståndet börjar befordra den genom lidandena framkallade humaniteten eller verkliga kärleken till att omfatta alla medväsen oberoende av om de är av eget kön eller det motsatta könet. Hur ska förmågan att älska sin nästa som sig själv annars kunna uppstå? Den normala vägen genom polförvandlingen är alltså att föra människan fram till att älska sin nästa som sig själv. Efter hand som denna kärlek blir mer och mer utvecklad, omskapar den också den fysiska organismen till att bli ett fullkomligt redskap för denna utveckling av den allra högsta sympatin, buren av den allra högsta elden, som inte är en begränsad enpolighet, utan en fullt utvecklad dubbelpolighet, så som den är genom alla spiralens andliga sfärer och riken.

23. Flertalets uppfattning om homosexualiteten

Hur ser nu människorna på denna utveckling eller på de väsen som befinner sig i detta område av sexuell förvandling? Här måste vi ju först se på vilka människorna är. Av alla jordens människor är det absolut största flertalet ännu starkt medvetna enpoliga väsen. Väsen, som i realiteten ännu befinner sig inom ett stort område på äktenskapets stadium, och som absolut inte har någon som helst känsla av själslig förändring av sitt psyke eller sin sexuella drift. Deras största lycka är ännu den som befordras av förälskelse och leder till giftermål. Och även om detta inte är lyckligt och leder till skilsmässa, försöker de om och om igen, tills olyckorna och lidandena till sist försvagar äktenskapsintresset och därmed förälskelseförmågan, och de utan att ana det plötsligt befinner sig i samma degeneration av äktenskap och enpolighet, som de väsen vi nyss har nämnt. Men för närvarande är alltså det stora flertalet av jordens människor äktenskapsväsen, jämfört med ett mindre antal annorlunda inställda människor. Det stora flertalet lever i uppfattningen att äktenskapet är en absolut orubblig och evigt livsbetingande tradition och kan absolut inte känna eller förstå att ett livstillstånd, som inte är baserat på äktenskap och könsbetonad parningsakt, kan vara ett normalt tillstånd. För dem är det i lindrigaste fall absolut en abnormitet. De har aldrig hört och aldrig fått lära sig annat än att äktenskapet mellan de två könen, mannen och kvinnan, är själva livets slutfacit, och att de därför kan vara totalt fullkomliga människor som Guds avbild som enpoliga väsen, vilket de, som vi sett, absolut inte kan. Ja, detta att två väsen av samma kön kan uppvisa en intim sympati med sexuell anstrykning för varandra, även om den absolut inte är identisk med ”förälskelse”, är i vissa länder till och med straffbart. Och man kallar sådana väsen för ”homosexuella” eller ”homofiler”. Ett sådant intimt förhållande mellan två väsen av samma kön är ett mycket intressant och välkommet ämne för skvaller eller som sensationsobjekt. Men detta nya sympatitillstånd är ett utvecklingsområde precis på samma sätt som fostrets tillväxt i moderlivet och kan inte ändras, varken med bestraffningar eller genom skvaller eller skandaler. Nästan alla dessa väsen har förr i tiden helt enkelt varit tvungna att stå ut med och tåla alla obehagligheter som skapades av flocken, för sitt mer utvecklade tillstånd och sin på grund av detta framkallade avvikelse från flocken.

24. Det måste finnas en moralisk linje för både enpoliga och dubbelpoliga väsen

Till flockens ursäkt kan anföras att den i verkligheten endast ser dessa från flocken avvikande väsens urspårningar från det dubbelpoliga tillståndet, som annars skulle vara normalt för dessa väsen. Det måste finnas en moralisk linje för dubbelpoliga väsen, likaväl som det måste finnas det för enpoliga väsen. Liksom väsendenas förhållande i äktenskapet måste vara moraliskt, vilket vill säga att det absolut måste främja lyckan, livslusten och glädjen, så måste självklart också de dubbelpoligas relationer absolut främja glädjen och livslusten för dessa väsen. Där enpoligheten och dubbelpoligheten inte gör det, är båda onormala och urspårade. Om väsendena med sin sexuella drift skapar berättigad sorg och olycka för andra väsen, är det lika omoraliskt och onormalt som om de skulle åstadkomma olyckor, sorger och lidanden för andra människor med sina händer och sitt fysiska kunnande. Vi måste här förstå, att på samma sätt som intelligensutveckling utan humanitetskänsla förde väsendena fram till ett mycket märkbart ragnarök eller en domedagsepok, så kan den nya sexuella känslan föra väsendet in i ett lika mörkt ragnaröks- och domedagsområde.

25. När dubbelpolighetens fria och naturliga utveckling däms upp på grund av flockens okunskap

När människan genom polförvandlingen har slitits loss från äktenskapet eller parningstillståndets genom förälskelse stabiliserade hållpunkt, och ännu inte har fått tillräcklig humanitet eller en sådan nästakärlek att hon inte nänns vålla andra väsen lidande, ligger vägen här öppen för en sådan människa att råka ut för många mycket mörka urspårningar. Och i synnerhet då hon hittills har varit utlämnad åt en total okunskap om sitt tillstånd, som hon absolut inte kunde söka vägledning för hos andra, då hon måste frukta att bli betraktad som en paria, som ett abnormt och skrämmande väsen. Hon måste ruva över sitt i verkligheten för henne själv helt normala tillstånd som en nästan livsfarlig hemlighet. Inte ens till sin familj kunde hon anförtro sig för att inte bli utsatt för deras vrede, bitterhet och oförstånd och eventuella avvisning från hemmet. Med ett sådant motstånd, som skapade en motsvarande kolossal uppdämning av en i väsendet framväxande normal inre naturkraft, som alltså inte kunde komma till utlösning på den väg som var den naturliga, alltså genom medmänniskornas förståelse, vägledning och uppfostran, måste denna kraft bana sig fram på andra vägar, ja ibland spränga allt det som i verkligheten var naturligt. Och hur skulle väsendena med ett sådant mer eller mindre splittrat psyke komma att känna sig och framstå inför sina medmänniskor? Ja, hur skulle den människa bli som var till hundra procent predestinerad för äktenskap, men inte kunde få denna sin natur tillgodosedd och måste hålla den hemlig för att det var livsfarligt att exponera denna tendens för allmänheten, då denna absolut inte kände till något om äktenskapet och inte alls hade en sådan natur inom sig och därför kunde uppfatta detta tillstånd som abnormt, ja rent av straffbart? Måste situationen inte till sist göra sådana människor till verkligt abnorma väsen? Och det är i hög grad baserat på denna allmänhets oförstånd gällande livets verkliga mål eller den gudomliga världsplanen, efter vilken Gud skapar människan till sin avbild, som det nu existerar en hel ocean av sexuella urspårningar – perversitet, lustmord, sadism, pyromani och kleptomani och andra psykopatiska tillstånd. Alla dessa urspårningar är vilda skott som har fått lov att breda ut sig genom sexuellt hemlighållande av normala själsliga rotskott till ett högre livstillstånd, men som alltså på grund av okunskap och hemlighållande inte har beskurits, skötts och vårdats, så att de har kunnat ge väsendena den glädje och lycka och rent mänskliga tillstånd som är livets mening, utan vilken tillblivelsen av människan som Guds avbild skulle vara en omöjlighet.

26. Kosmiska lärare kommer att bana väg för nästakärleken

Men i framtiden blir det lyckligtvis bättre. Denna rikedom av erfarenheter på just dessa områden blir ett utmärkt material för kommande kosmiska lärare för att hjälpa och vägleda den mänskliga utvecklingen förbi den sida av djävulsmedvetandet som består av dessa företeelser. Genom mörkret har alla de erfarenheter uppkommit, genom vilka en okunnig mänsklighet kan komma till klarhet över sin situation och vara med om att ge kosmisk undervisning och bana väg för nästakärlekens utveckling, utan vilken inget som helst väsen kan bli till människan som Guds avbild, honom lik, och därmed få uppleva den ljusets kulmination, som är detsamma som att bli ett med Gud.

***

Artikeln är en återgivning av ett manuskript som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal, måndagen den 29 februari 1960. Martinus följde normalt inte sitt manuskript under sina föredrag, där han talade fritt och inspirerat. Mindre korrekturrättelser och styckeöverskrifter av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet 2012-12-01. Föredraget är det tredje i en serie på fyra specialföredrag med den gemensamma titeln ”Den högsta elden”. Artikeln har inte tidigare varit publicerad i Kosmos. Kosmos 6-2013. Översättning: Lars Palerius, 2013. Artikel-id: M0783.

 

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}