Jordmånen och den goda säden

_{Av Martinus}

1. Vårt sätt att vara gentemot vår omgivning baseras på vår mening om livet

Vad är den djupaste orsaken till alla krig, all disharmoni och allt lidande i världen? Vad är det som får människor att skapa mordvapen och ödelägga andra levande väsens livsupplevelse med dråp och lemlästning? Vad är det som gör att det finns olyckliga öden, som får människor att i depression och livsleda begå självmord? Det är endast en enda sak, som är orsak till allt detta, och det är de jordiska människornas egen uppfattning om livet. Det är människornas mening om livet och tillvaron, som är fundamentet för deras sätt att vara gentemot omgivningen, och detta sätt att vara kan inte existera utan att bli orsak till verkningar. Det kan bli orsak till grymma verkningar, och det kan bli orsak till de mest gudomliga och behagliga verkningar för vår omgivning och därmed för oss själva. Den verkan som vårt sätt att vara, baserat på vår mening om livet, får på våra omgivningar, får dessa att reagera och deras sätt att vara blir antingen behagligt eller obehagligt för oss. Vi kommer att uppfattas som deras ödes onda eller goda ande, allteftersom vårt sätt att vara är behagligt eller obehagligt för dem.

2. Många människor är offer för tron på livets orättfärdighet

Vår mening om livet är alltså något fundamentalt i tillvaron, i det den utlöser orsaker och verkningar, som blir öde för oss. Den har gjort det i förgången tid, den gör det i nuet, och den kommer också att göra det i framtiden. Då människorna önskar att framtiden skall bli bättre än i förfluten tid och i nutid, kommer alltså människornas mening om livet efter hand att få den allra största betydelse. Hurdan är de flesta människors uppfattning om livet i dag? Den är sådan att de allra flesta anser att de blir orättvist behandlade. De tycker att en massa människor inte är mot dem som de enligt deras mening borde vara, ja, de ger rent av uttryck för att dessa människor är skuld till att det på olika sätt har gått dåligt för dem. Livets orättvisa är ett tema som många människor gärna talar om, och man kan märka att besvikelse och bitterhet är fundamentet för deras livssyn och mening om tillvaron. “Otack är världens lön”, säger man, och ger därmed lite luft åt sin bitterhet och besvikelse, man tycker att man hade förtjänat bättre, det vill alltså säga att man menar att man hade sått bättre än vad skörden blev. Man tycker kanske, att man har visat vissa människor mycket vänskap och hjälpt dem i svåra situationer, men endast fått otack tillbaka, ja, kanske till och med fiendskap och förföljelse från dessa människors sida. Hur kan detta förenas med tanken om att när man sår vänskap och hjälpsamhet, skall man också skörda vänskap och hjälp?

3. Det är inte likgiltigt var man sår sin goda säd

På detta är att svara, att detta att så en god säd inte alltid garanterar någon god skörd, om den inte sås i en jordmån som passar för just denna säd. Den kan sås på stengrund, och vinden kan blåsa bort säden, och den kan sås i en jord som är så full av ogräs att detta kväver den goda säden, så att den inte får möjlighet att utvecklas. Såningsmannen har kanske haft den uppfattningen att det var en god jord han sådde i, och han trodde därför att han också skulle få en god skörd, men han blev besviken. Det var inte något fel på säden, det var hans uppfattning om den jordmån i vilken den såddes som var felaktig, och därför fick han inte den skörd han väntade sig. Det är denna upplevelse av jordmånens större eller mindre förmåga att ta emot säden och låta den växa och ge en god skörd som Kristus talade om i sin liknelse om “såningsmannen”. Vi är alla “såningsmän”, och vi kan alla komma att uppleva att vi inte får ut det av vår sådd som vi gärna hade velat.

4. Alla människor är inte utvecklade för att kunna utgöra den goda jordmånen för den goda säden

Att vara kärleksfull och hjälpsam mot sin nästa är alltid liktydigt med att så en god säd. Men liksom den fysiska säden endast kan växa i den jordmån som är bearbetad och kultiverad för denna säd, kan kärlek och hjälpsamhet också endast ge god skörd från den jordmån, som representeras av människor med en viss mognad i sitt sinne. Har man gjort några människor mycket gott, ja, kanske offrat sig helt för dem, så att man själv i någon grad har fått försaka och lida för det utan att dessa människor på något sätt reagerat genom att visa tacksamhet och ömsesidig kärlek, är det inte det goda handlingssättet i sig det är något fel på. Nästakärlek kan aldrig i någon situation vara annat än den bästa säd som finns. Om man tycker att det är något “fel” i den situationen, därför att den goda säden inte gav god skörd, är man benägen att anse, att felet ligger hos “de otacksamma människor som bara tar emot utan att ge igen, ja, inte ens en gång säger tack”. Men felet ligger inte där. Ingen människa kan i detta ögonblick vara annorlunda än hon är på basis av de erfarenheter hon har gjort. Det är en utvecklingsfråga, eftersom varje människa står på sitt speciella utvecklingssteg och kan inte tänka och handla utifrån en mognad, som hon inte är i besittning av ännu. Ett barn på två år kan inte handla som ett barn på tio år eller som en vuxen människa, och precis som det finns mognadsgrader med avseende på människans fysiska ålder, finns det också mognadsgrader för väsendena inom ett helt spiralkretslopp. I stora drag är detta synligt genom att ett mineral inte är så “moget”, dvs så högt utvecklat som en växt, och att ett djur är mer moget än växten, och en människa mer moget än djuret. Inom dessa stora utvecklingsområden finns en mängd små utvecklingssteg. Denna princip gäller naturligtvis också för de jordiska människornas vidkommande; en primitiv människa kan inte reagera på samma sätt som en verkligt kultiverad människa, och primitiva människor finns ju inte bara i urskogen, de finns i tusental inom civilisationen. Därför betraktar man dem som civiliserade människor, oaktat deras civilisation bara är en yta under vilken urskogsmentaliteten ännu dominerar. Man kan inte förebrå dessa människor för att de inte är i besittning av kultur. Det skulle vara detsamma som att förebrå ett barn för att det inte är vuxet. Hur mogna sådana människor är till exempel för “den goda säden”, kan de själva inte bestämma, det bestämmer deras utvecklingssteg. Alltså, felet med den handling, där en god gärning till synes inte har lönat sig, låg, om man skall tala om något fel, varken i själva den goda handlingen eller hos “den otacksamma”. Det låg uteslutande hos “såningsmannen” som inte kände den jordmån i vilken han sådde, och därför felaktigt väntade sig en rik skörd.

5. Känslobetonad “dumsnällhet” är utan intelligenskontroll

Men är det då fel att vara god och hjälpsam mot sina medmänniskor även om dessa inte förmår ta emot det med tacksamhet? Naturligtvis är det inte det. Det som kan vara fel är att man väntar sig något för sina ansträngningar. En gåva är ingen gåva i detta ords egentliga betydelse om givaren tänker på vad han eventuellt får igen, och människornas kärlek och deras hjälpsamhet måste vara gåvor, som mottagarna får använda enligt sin större eller mindre förmåga att bruka dem. Naturligtvis kommer det att vara av stor betydelse att fler och fler människor utvecklar en förmåga att bedöma den mentala jordmån i vilken de skall så. Förmågan att bedöma sina medmänniskors mentalitet och utvecklingssteg är ju också något som växer i de människors medvetande, vilka medvetet arbetar med sig själva utifrån en uppriktig önskan om att vara till gagn för helheten. Inte en kritisk bedömning baserad på en fariseisk glädje över “att inte vara som dessa”, utan en förmåga att bedöma på vilket sätt man kan handla mest kärleksfullt just mot de människor som behöver hjälpen, men som inte visar förmåga att visa särskild tacksamhet eller att ge något igen. Det är ju också något man kallar “dumsnällhet”, och även om inte allt man benämner med detta namn verkligen är det, eftersom hårda och kalla människor är benägna att kalla all godhet för “dumsnällhet”, så finns det dock också en form av godhet, som till den grad är känslobetonad och utan den intelligenskontroll som kan bedöma om de människor, som skall ta emot, verkligen har bruk för det som erbjuds, och om de önskar ta emot. Det finns en del människor som ger till höger och vänster utan att tänka sig för om det de ger verkligen blir till gagn och glädje och inte är till besvär för mottagaren, vilket det kanske är, och så begär givaren till och med tacksamhet. “Den som ger så han tigger ska man slå så han ligger”, säger ett gammalt ordspråk, och även om det är för brutalt ligger det dock ett uns av sanning i det. Ty vad kan det gagna helheten att en människa ger bort fullständigt utan eftertanke, så att hon efteråt kommer att ligga andra till last? Det är inte livets mening. Kristus säger, att den som har två livklädnader, skall ge den ena till den som ingen har; han säger inte att han skall förära dem båda två, så att han själv skall gå naken.

6. Det är bättre att så en god säd i dålig jord än att så en dålig säd

Bortsett från att verklig dumsnällhet kan göra mer skada än nytta i en del situationer, måste man absolut säga att det i det stora hela är långt bättre att så lite för mycket av den goda säden, även om något av den faller i dålig jord, än att inte så den alls, för att inte tala om att detta är bättre än att så den dåliga säden hur jordmånen än är. Sår man inte den goda säden, alltså kärleksfulla tankar och handlingar, blir ens liv sterilt och tomt, och sår man det ogräs, som är vrede, hat, bitterhet, avundsjuka, surhet och hårdhet, måste man i framtiden skörda ett högst obehagligt öde. Blir man bitter eller vred på människor, därför att de visar sig otacksamma för ens hjälp och vänlighet, blandar man ogräs i sin förut goda säd. Och om man beklagar sig inför andra människor över dessa “otacksamma dumhuvuden”, sår man en säd av mycket giftig och dödsbringande natur. Man sår antipati, och denna säd blir desto värre i förhållande till hur mottaglig jordmånen är som den sås i. Om de människor man beklagar sig inför är lyhörda, kan man sätta i gång en massa skvaller och förtal. Den kan slå rot i all slags dålig jord, i vilken skörden av ogräs kan bli mångfaldig. Och då skörden tillhör såningsmannen, kan han inte undgå att förr eller senare själv skörda förtalets säd. Det finns ännu mer direkt dräpande mentala giftiga växter, nämligen hat och hämnd som kan leda till dråp. Också en sådan säd måste skördas av såningsmannen. “Ty var och en, som dödar med svärd, skall själv omkomma genom svärd”, som Kristus sade.

7. En dålig säd verkar dräpande på livslusten

Många människor lever i dag i skörden av gångna tiders giftiga säd. De har inte annan andlig brödsäd att leva av än detta dödsbringande ogräs, därför har de ett så kallat olyckligt öde. De har kommit bort från eller ännu inte vuxit fram till att så den goda säden. Även om den goda säden i en del givna situationer såtts i felaktig jordmån, och man har inte skördat den avkastning man trodde sig ha uppnått, är det alltså helt dåraktigt att börja så ogräs. Det kommer snabbt att föröka sig och ge oss en skörd vi inte kan leva av, utan tvärtom dö av, eftersom den verkar dräpande på livslusten och glädjen och till och med också kan verka dräpande i organismen, då hat, bitterhet och besvikelse kan medföra fysiska sjukdomar, som i sin tur medför mycket lidande. Den mänskliga tankevärlden eller medvetandet är alltså som ett stort magasin fullt med säd. Vår mening om livet blir orsak till vilken slags säd vi sår, och i vilken jordmån vi sår den. Den goda säden är nästakärleken, den är det mentala brödsäd, som efter hand kommer att sås av fler och fler människor. De flesta sår den ännu som ett slags blandsäd, där det finns ogräs bland säden, och skörden måste naturligtvis också bli därefter.

8. Genom förlåtelse kan en livsfientlig säd upplösas

Enligt lagen om orsak och verkan eller karmalagen skulle varje god handling vara lön i sig själv, och det är den också. Om man handlar kärleksfullt mot människor utan tanke på deras tacksamhet eller återgäldande, som man kanske heller inte får, kan man möta verkan av denna handling lång tid efteråt genom helt andra människor vid en tidpunkt då man helt glömt det goda man på sin tid gjorde. Man skall inte låta den ena handen veta vad den andra gör. Men den hjälpande hand, som räcks mot oss i en stund då vi behöver det, kan vara verkan av den hand vi själva en gång räckte ut, då en medmänniska behövde hjälp.

Vår mening om livet och de levande väsendena är alltså fundamentet för den verksamhet av sådd och skörd vi kallar vårt öde. Ju mer denna vår mening kommer på våglängd med själva Gudomens mening med de levande väsendenas liv, nämligen att de skall komma till medvetande om att vara till gagn för helheten, desto mer kommer förmågan att ta alla människor som de är, och få det mesta möjliga av växelverkan med dem att växa till och utvecklas. Man kommer att förstöra den livsfientliga säd man har på lager i sitt medvetandes kornbod, för att den inte skall förgifta den goda säden. Förstörelsen av den onda säden sker genom den process som heter förlåtelse. När människan kan förlåta allt, är hennes medvetande inte längre på våglängd med det tankeklimat, som efter döden kommer att kunna upplevas som en “skärselds” mörka slamregioner. Tvärtom, den gudomliga kärlekens strålflöde kommer att lysa i hennes inre, och både hennes fysiska tillvaro och livet efter döden kommer att visa henne, att den goda säden ger en god skörd.

_{Från ett föredrag på Martinus Institut söndag den 17 april 1955. Bearbetat av Mogens Møller. Bearbetningen godkänd av Martinus. Översättning: Mona Rehn. Första gången infört i Kontaktbrev nr 21/1959. Artikel-id: M0870.} 

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}