Ödmjukhet

_{av Martinus}

Ödmjukhet är själva ”nyckeln till visdomens port”, eftersom detta medvetandetillstånd ger den jordiska människan tillträde till den verkliga invigningen, som jag i mina kosmiska analyser kallar ”den stora födelsen”, upplevelsen av kosmisk klarsyn.

För alla jordmänniskor gäller att de är på väg mot denna ”port”. Det betyder med andra ord att själva det dagliga livet på jorden är en storslagen sagoberättelse. Denna saga skiljer sig från alla andra sagor därigenom att den inte som dessa är enbart dikt eller fabel, skapad av fantasin, utan är själva verkligheten. Denna verklighetens saga överträffar alla andra. Den är själva uppenbarandet av en mänsklighet på vandring framåt och uppåt mot en strålande upplevelse, en befrielse från sorg och lidande, ett möte med själva Gudomen. Denna vandring går över kontinenter och hav; genom ofruktbara öknar och iskalla polarområden; genom frodiga, blomsterfyllda ängar, trädgårdar, åkrar och skogar; uppför branta klippsprång och bergsluttningar och ned genom djupa, mörka avgrunder med slemmiga kryp och giftiga utdunstningar; genom solheta, feberdrivande terränger med djungelbuskage fyllda av farliga vilda djur; över tundror och sumpmarker; över floder och sjöar. Många av dessa områden är rena ”dödszoner”, och människor dukar under för naturens övermakt. Men till följd av livets lagar och eviga kretslopp föds de på nytt och fortsätter sin vandring med nya erfarenheter och återupptar sin kamp mot naturkrafterna för att göra sig jorden underdånig. Och det har de lyckats med på så många sätt.

Under de senaste århundradena har människornas vetande om den fysiska världen, och deras förmåga att få naturens krafter att arbeta åt sig, vuxit med oerhörd fart. Men ännu är de inte vid vägs ände, ännu finns mörka, farliga och ohyggliga ”dödszoner” att tillryggalägga för den jordiska mänskligheten, innan alla jordmänniskor har öppnat ”visdomens port”. Dessa ”dödszoner” har inte skapats genom fysiska klimatförhållanden, utan av tankeklimat. Det är zoner där hatets giftiga flammor får de levande väsendena att ljuga, baktala, såra, lemlästa och döda varandra, inte därför att det som hos djuren är en livsbetingelse, utan för att erövra varandras eventuellt något fördelaktigare plats i den stora vandringen mot det som människorna kallar lyckan. Även över krigsskådeplatser med tanks, kanoner, maskingevär, bomber och granater går den eviga vandringen; över ruinstäder, milsvida soldatkyrkogårdar, skyddsrum och underjordiska bunkers. Och människorna ropar mot den himmel de själva förmörkat med röken från tusentals explosioner och förgiftat med atomstoff och radioaktivitet, ropar efter det enda som efter hand kommer att framstå för dem som den verkliga lyckan: fred! Allt annat blir efter hand likgiltigt. Vad har det för betydelse att människor äger en begåvning som kan få elementen att arbeta åt dem, när resultatet blir ”det totala kriget”? Vad har det för betydelse att man bara behöver trycka på knappar för att slippa arbete och besvär, när man samtidigt ska gå omkring i ångest för att andra människor ska trycka på knappar, vilket kan utlösa krafter som på sekunder ödelägger den stad där man bor, så att det bara blir kvar en rykande ruinhög? Vilken glädje har vi av att den himmelska makten och överlägsenheten, det vill säga det tekniska kunnandet – som ju i verkligheten inte alls hör djurriket till, utan enligt Livets Bog är en rent mänsklig förmåga eller egenskap – tillåter oss att färdas fram över molnen, om denna makt och framfart medför att vi långt under oss nere på jorden låter denna vår himmelska färd medföra att vi lägger städer i ruiner, dödar människor eller lemlästar dem och gör dem hemlösa? Samtidigt måste vi själva på vår färd ovan molnen sitta i ångest för eventuella förföljare som försvarar den jord, de hem och de människor som vi sänts ut för att ödelägga. Dessa resultat av människornas tekniska kunnande eller rent mänskliga begåvning har än så länge utmynnat i förbannelse i stället för välsignelse. Djungelmentaliteten eller ”den starkares rätt” firar genom det tekniska kunnandet större triumfer på jorden än någonsin tidigare.

Det är naturligtvis inte min avsikt att anklaga eller kritisera något som helst enskilt folk eller någon speciell nation när jag berör det tekniska kunnandets användning för krigsändamål eller i den dräpande principens tjänst. Det är själva användandet av det tekniska kunnandet, så som den samlade jordmänskligheten i allmänhet tillämpar det, som jag här velat peka på. Själva den situation som den jordiska mänskligheten för närvarande befinner sig i är ett naturligt resultat av mänsklighetens förflutna, det är ett stadium på människornas livsväg och lika nödvändigt som allt annat som de tidigare gått igenom. Människorna håller på att lära sig att de med allt sitt fysiska vetande och kunnande i verkligheten ingenting vet och ingenting kan. Man ska få erfara att tekniskt kunnande och vetande i sig självt inte är ”livet” och ”lyckan”, utan i stället ”döden”. Människorna kommer att få uppleva kapitulationen av sin egen självtillit, den som baseras enbart på fysiskt vetande och kunnande och på en materialistisk livsåskådning.

Den oerhört långa vandringen genom en kedja av fysiska inkarnationer, där den väsentliga delen av upplevelserna hittills varit lidande, smärta och kamp för tillvaron, har inte varit förgäves. Den har bibringat människorna en viss form av vetande och kapacitet på tekniska och fysiska områden och utvecklat en viss grad av humanitet i många människors medvetande. Men då den jordiska människan med en stor del av sitt medvetande ännu är ett ”rovdjur”, utövar hon rent vanemässigt djungelns principer i det dagliga livet och mångfaldigar dem genom sitt tekniska kunnande och vetande. Hon måste nu uppleva verkningarna av detta, för att kunna se att hon i själva verket inte är den kapacitet i kunnande och själsförmögenheter som hon själv tror sig vara. Hon ska få erfara att hon med alla sina kunskaper om vintergatsystem och atomsystem och med sin förmåga att granska detaljers detaljer i den fysiska materien inte är den ”homo sapiens” eller den ”vetande människa” som hon så skrytsamt kallat sig själv. Detta att det blotta fysiska vetandet ingenting betyder, det är det högsta vetande som går att inse eller tillägna sig på den fysiska sidan om den ”himmelska port” som leder till det verkliga vetandet om alla fysiska och andliga realiteters kosmiska sammanhang. Denna insikt är ”nyckeln till porten”. Det mänskliga högmodet, eller tron att man med en materialistisk livsinställning och tekniskt kunnande kan ”klara av allt”, står inför sitt sammanbrott, och där högmod avlägsnas från medvetandet kan normalt endast ödmjukhet bli kvar.

Som ni nu torde förstå är ödmjukhet en insikt om den egna underlägsenheten. Ödmjukhet är inte, som någon kanske tror, ett uttryck för en krypande slavnatur som blint underkastar sig allt tyranni. En sådan natur är inte ödmjukhet, den är en av fruktan för brutalitet och terror framkallad dressyr. Ett sådant tillstånd har naturligtvis ingenting att göra med det stora livsmål i form av en absolut självkännedom, som livsvandringens många labyrinter, lidanden och svårigheter syftar till. Ödmjukhet är att oförbehållsamt inse sin egen andliga oförmåga, förenat med en uppriktig längtan efter att uppnå insikt i sanningen om livet och ens eget förhållande till livet. Detta medvetandetillstånd är det enda som kan öppna ”visdomens port”, det vill säga den enda inställning som kan öppna för nytt vetande och ny kunskap. Utan att man inser sin egen underlägsenhet kan det omöjligt bli tal om någon mottaglighet för lärdom, undervisning, råd och vägledning.

I sin bergspredikan sa Kristus: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Därmed menade han naturligtvis inte de efterblivna, inte heller människor som är dumma och naiva. Han talade om just de människor som äger tillräcklig ödmjukhet i sitt sinne för att oförbehållsamt kunna erkänna sin egen andliga oförmåga och sina fel och brister. Och vad är det för salighet dessa människor äger, i motsats till de människor som är tillfreds med sig själva och med allt de vet och kan eller som glädjer sig över sin makt, rikedom och position? Saligheten består av det som Kristus kallar ”himmelriket”, och vad är då det? Kristus har också sagt: ”Himmelriket är inom er.” Det är alltså ett medvetandetillstånd, och inte, som naiva människor tror, en plats. Det är en andlig våglängd, ett tankeklimat som just är kontrasten till det tankeklimat där hatets, hämndens, vredens och bitterhetens dödsbringande flammor skapar en dödszon för människorna. Den dödszon som de jordiska människorna befinner sig i i dag, skapad av deras eget medvetande, kan de inte komma ut ur av egen kraft. Det innebär inte att det måste ske mirakel för att världen ska bli annorlunda, och inte heller att jorden och människorna går sin undergång till mötes, utan i stället att människorna måste lära sig att det finns större krafter och makter i universum än människans intelligens, ja, en makt som är större och starkare än allt annat: den eviga Gudomen, i vars universella organism vi och alla andra levande väsen ”lever, rör oss och är till”.

När den enskilda människans medvetande, i ödmjukhet och insikt om sin egen oförmåga, koncentreras på denna makt, så som Kristus har visat och lärt oss, kommer medvetandet steg för steg att förbindas med Gudomens egen tankevärld, med universums hav av vetande. Den enskilda individen kopplar därmed sig själv till utvecklingens stora kraftkälla och blir av denna buren framåt och uppåt mot mentalitetens eller livets högsta tinnar. Inför den eviga Gudomen måste vi erkänna vår oförmåga och okunnighet, men inte i krypande underdånighet, likt slavar som underkastar sig en tyrannisk härskare. Detta kunde vara naturligt för forna tiders människor, som var vana vid den sortens härskare och därför formade sina gudar efter sådana förebilder. Men så är det inte för nutidens människor, som ska uppnå att göra begreppen ”frihet, jämlikhet och broderskap” till mer än politiska slagord och verkligen skapa en värld där principen ”en hjord och en herde” kommer att bli verklighet. Detta ska inte ske genom någon som helst form av politisk, religiös eller annan slags diktatur, utan genom det personliga gudomsförhållande som under kommande tider ska utvecklas hos allt fler människor.

Den moderna människa som kommit förbi den blinda trons stadium och lagt bakom sig materialismens tro på det fysiska vetandets och tekniska kunnandets triumfer, kan inte inspireras genom religiös suggestion och finner den materialistiska livsinställningen otillräcklig. Hon har blivit sökande, och efter hand som hon ändrar uppfattning om det man kallar ”värden” ska hon också bli i stånd att finna. Jag tänker här på ”värden” av det slag som får folk att känna sig ”mer värda” än andra människor. Somliga människor tror att de är mer värda än andra därför att de tillhör en ”överklass”, andra därför att de har mer pengar eller ett större ”dollargrin” än andra. Det finns också somliga som tror att de är mer värdefulla därför att de är ”frälsta” och tillhör en bestämd religion eller sekt. Några anser att de är ”finare” därför att deras hud är vit och inte ”färgad”, andra att de är så mycket mer värda därför att de är kapaciteter på ett eller annat specialområde där de betraktas som genier. Men sådana tankar ska nog livet läsa korrektur på genom de erfarenheter som människorna kommer att göra. Ingen människa är för Gud mera värd än någon annan, och alla är på väg mot den tidigare omtalade ”visdomens port”, som bara ödmjukheten kan leda väsendet igenom. Genom detta medvetandetillstånd kommer människan att finna värden som ingen annan kan beröva henne och som inte ens döden kan ta ifrån henne.

När jag i början av mitt föredrag framhöll att det blotta fysiska vetandet och tekniska kunnandet i sig självt är av negativ natur, var det inte för att kritisera vetenskap eller teknik. I mänsklighetens framtid kommer båda att spela en stor och positiv roll i den vidare utvecklingen. Det var bara för att påpeka att ett vetande och kunnande som enbart baseras på materialism och ateism inte leder fram till någon lösning av livets problem och inte heller till fred mellan människorna. Där kan endast den vetenskap vara till hjälp som visar människorna livets verkliga värden och som steg för steg kan lära dem att tänka i andra banor än de tankebanor som gör människornas värld till en dödszon. Endast en vetenskap om levande väsen och deras livsyttringar i ett levande universum kan bibringa människorna det vetande om verkligheten som de behöver för att deras livsupplevelse och levnadssätt ska bli vad Kristus kallade ”himmelriket”. Den människa som har ödmjukheten i sitt hjärta, och som verkligen använder den andliga vetenskapen eller de kosmiska analyserna i praktiken, kommer också att göra fysiskt vetande och kunnande till livgivande och positiva faktorer. Hon kommer nämligen bara att använda dem till gagn för helheten och inte för att enbart berika sig själv eller för att övervinna andra. Och denna människas förhållande till sin omgivning kommer att helt ändra karaktär. Högmod, egoism, skrytsamhet, fördömanden och lust att kritisera allt och alla kommer så småningom att försvinna från hennes medvetande. Hon har upptäckt sin egen mikroskopiska litenhet mitt i det stora universum, upptäckt att hon inte är den storhet eller kapacitet som hon trodde sig vara. Hon har insett att hon i verkligheten ingenting vet, kosmiskt sett, och med detta vetande är hon först nu beredd att lyssna till Gudomen, det vill säga till sin nästas tal. Det som den uppriktigt sökande människan först av allt blir invigd i är nämligen att hon överallt möter Gud. Växelverkan med omgivningen blir nu något annat än förr, det blir en intressesfär av helt annan art. Vår nästas tal blir något som vi gärna lyssnar till, ty vi kan lära något överallt, och vi kan möta Gud genom väsen som vi kanske en gång hånfullt såg ned på eller likgiltigt gick förbi. ”Den förlorade sonen som äter tillsammans med svinen” är den människa som saknar ödmjukhet, och livet kommer att bringa henne i den situation som symboliseras med att sonen ropar till sin fader om att få bli en av hans ringa tjänare. Högmod går före fall, och människan lär sig att hennes värde som människa är detsamma som hennes värde som medmänniska. Den tidigare ”förlorade” men nu ödmjuke ”sonen” är den människa som i sitt medvetande utvecklar förmågan att se in i allas hjärtan och sinnen och där se det gudomliga. Även i den kanske en gång ringaktade ”proletären” möter han den evige Fadern.

***

Utdrag ur boken Kosmiska lektioner. Föredrag 12 mars 1944. Första gången publicerad i tidskriften Kosmos nr 6 1988.

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}