Syndernas förlåtelse

_{Av Martinus}

1. ”Syndernas förlåtelse” är en kosmisk vändpunkt

De kosmiska analyserna gör det klart för den som studerar dem att varje människa är orsak till sitt eget öde. Man har förtjänat det man råkar ut för, man är själv skuld till allt och därför kan den studerande lätt få den uppfattningen att begreppet ”syndernas förlåtelse” är meningslöst. Finns det då något som heter ”syndernas förlåtelse”. Det finns det i hög grad och det utgör en princip utan vilken kretsloppet inte skulle kunna fortsätta. Det måste finnas en punkt i en kosmisk utvecklingsspiral eller ett spiralkretslopp där väsendet går från mörkret till ljuset, och det är just denna punkt som utgörs av ”syndernas förlåtelse”. Om syndernas förlåtelse inte fanns, skulle kretsloppet avstanna. Ett kosmiskt spiralkretslopp består av två stora kontraster, mörkret och ljuset, vilka kommer till kulmination i var sin spiralhalva, men det måste naturligtvis finnas en övergång från mörkret till ljuset, en period då det levande väsendet kan befrias från mörkrets karma.

2. Det förflutnas mörka karma

När de jordiska människorna vänjer sig vid att göra det goda, börjar de därmed också skapa ett ljusare öde, vilket ju vill säga att de börjar skapa ett tillstånd där det inte finns några ”synder” att ”förlåta”. Men det levande väsendet sänder inte bara ut tankar och handlingar i nuet, vilka kommer att bli orsak till det öde som det skördar i framtiden. Det har också sänt ut tankar och handlingar i det förflutna, vilka inte bara skapar dess öde i dag, utan också en bra bit in i framtiden, och eftersom alla människor har varit större banditer i det förflutna än de är i dag, har mängder av människor alltjämt en hel del mörk karma till godo. Även de människor som i dag inte vill mörda har en gång i tidigare inkarnationer varit mördare, inte bara en gång utan många gånger, det är ett stadium i utvecklingen som måste genomlevas. Om en människa begår ett mord, sker det kosmiskt sett på det sättet att energikoncentrationen, sedan den manifesterats genom mördarens medvetande i den fysiska materien, förvandlas till andlig materia som rör sig genom världsrymden som en del av mördarens evighetskropp och förr eller senare vänder tillbaka till sitt upphov, där den utlöses i ett mord på vederbörande. Men om nu mördarens tankar, livsinställning och uppträdande i dag är helt annorlunda än den gången i det förflutna, då mordet begicks? Om han i dag absolut inte längre kan nännas att dräpa – vare sig en människa eller ett djur? Då är det ju inte nödvändigt, ja, meningslöst att han skulle råka ut för att bli dödad.

3. ”Synd och nåd”

För att förstå begreppet ”syndernas förlåtelse” måste man göra klart för sig vad synd är, och för att förstå detta måste vi tänka tillbaka på avlägsna tider, den gången människorna levde i ett primitivare samhällstillstånd. Om en människa hade begått något mot ett annat väsen, måste hon betala för sin synd. Denna princip utvecklades som lagen ”öga för öga och tand för tand”, vilken har varit gällande lag i det jordmänskliga samhället i långa tider. I vissa fall kunde den dömande myndigheten låta ”nåd gå före rätt”, varigenom den alltså utövade en ”syndernas förlåtelse” gentemot syndaren. Eftersom människorna uppfattade domarna, antingen de var hövdingar, konungar eller ämbetsmän, såsom tillsatta av och representerande själva Gudomen, var det Gud som genom sina redskap gav syndernas förlåtelse, och denna princip har senare blivit dogm i den kristna religionen. Genom tron på att Kristus med sin död på korset har sonat och ”betalt” för människornas synder med sitt blod, skulle människorna kunna uppnå att den stränge guden ville låta nåd gå före rätt och förlåta människan hennes synder.

Så länge människorna har kunnat leva och dö på en sådan tro har det varit utmärkt för dem, men denna blinda tro har många människor i dag vuxit ifrån. Många menar att det är en föråldrad tankegång att Gud skulle önska ett oskyldigt väsen lidande för att blidkas i sin önskan om straff och hämnd och låta nåd gå före rätt. Och det är en föråldrad tankegång. Detta kan då få människor att mena att själva begreppet ”syndernas förlåtelse” är föråldrat och meningslöst, och därför är det viktigt att få detta begrepps kosmiska betydelse förklarad, eftersom det är något av det allra mest aktuella för hela den jordiska mänskligheten i den situation som den nu upplever och kommer att uppleva i den närmaste framtiden.

4. Sådd och skörd eller karmalagen

Sett i ett kosmiskt perspektiv är det man kallar en ”synd” en handling som begåtts i okunnighet på grund av bristande kännedom om de kosmiska lagarna. I den stora världsplanen finns den som en kontrast till ljuset, och ljus och mörker framträder som ett ”konstverk”, där ”synden” är att likna vid de mörka färger som behövs för att skapa kontrast till de ljusa färgerna. För att kretsloppet ska kunna bli fullkomligt, måste det emellertid finnas en punkt där individen inte längre behöver undervisas genom tillbakavändande mörka ödesvågor. Denna punkt kommer när väsendet har tillräcklig kunskap om mörkret och dess verkningar. Då har mörkret blivit en bakgrund för utvecklandet av ljuset. Ty det är inte fråga om – som en del människor tror – att karma är ett straff, den är en lärdom. Det är inte något straff att få ett mörkt öde, det är en undervisning som varenda jordisk människa måste ta emot på sin väg mot ljuset. Ett väsen kan inte finnas till ett enda ögonblick utan att begära och önska, och dessa önskningar kommer att bli utlösande orsaker till handlingar som ger erfarenheter när de en gång vänder tillbaka som skörden av det vi har sått. Men när det levande väsendet har skördat de nödvändiga erfarenheterna för att till exempel inte slå ihjäl, vare sig människor eller djur, finns det en kosmisk lag för beskydd som gör att vederbörande väsen, som passerat en vändpunkt i sin utveckling, är beskyddat mot dråp.

5. Lagen för kosmiskt beskydd

Vad en jordisk människa är i dag är resultatet av de handlingar som hon har begått i det förgångna och de erfarenheter som hon därigenom har gjort. Hennes önskningar, hennes längtan och begär har blivit tankar som utlösts i handlingar som förr eller senare i form av ödesvågor vänder tillbaka till vederbörande och ger erfarenheter. Det är alltid en mängd ödesvågor på väg till varenda människa, och alla skulle få uppleva oerhört mycket lidande, smärta och olycka långt in i framtiden, om inte den kosmiska principen ”syndernas förlåtelse” verkade som en universell lag vid övergången från mörker till ljus. De erfarenheter som en människa gör förändrar ju så småningom hennes tankegång, hennes önskningar och uppträdande, vilket är liktydigt med att detta väsens hela utstrålning förändras. Auran förändras när människan börjar tänka annorlunda än tidigare, vilket naturligtvis inte kan ses med fysiska ögon utan endast med en andlig klarsyn. En människas aura visar för den kosmiska klarsynen ifrågavarande människas utvecklingstillstånd. Auran har en bestämd kvalitet, och denna kvalitet är bestämmande för om ödesvågorna som vänder tillbaka ska komma in eller ej. Aurans vibrationer är i själva verket det levande väsendets enda beskydd, de kan verka tilldragande eller frånstötande på ödesvågorna. En mörk aura gör att väsendet självt drar till sig de mörka handlingar som det har begått. Om det är hatfyllt, har det inte något beskydd mot hat, om det är skvalleraktigt kommer det att möta skvaller och förtal genom andra. Om det har haft benägenhet för självhävdelse på andras bekostnad och ännu inte är helt fritt från ett sådant uppträdande, kommer det att råka ut för människor som har ett kolossalt behov att hävda sig. Endast på det sättet kan väsendet få kunskap om verkan av sitt eget tidigare uppträdande. Det undervisas i förtalets, hämndens, självhävdelsens och många andra mörka tankearters verkningar intill en sådan grad, att det med sitt eget uppträdande stöter bort sådana vågor som det nu vet så mycket om, att det önskar och förmår skapa kontrasten till det i tanke och handling.

6. ”Förtunnat mord”

”Syndernas förlåtelse” består i att ödesvågor som vänder tillbaka inte kan drabba individen eller drabbar individen med förminskad kraft, därför att de mer eller mindre upplöses av den förvandlade auran. Om den människa som en gång i det förflutna har varit mördare i den betydelsen att hon har mördat människor, ännu har en ödesvåg till godo för ett sådant mord, men under tiden genom mottagandet av andra ödesvågor har genomgått lidande och utvecklat en sådan medkänsla att hon inte längre är i stånd att mörda en annan människa, då kommer det inte att finnas någon som mördar henne. Men om hon alltjämt medvetet kan döda ett djur, är hon inte beskyddad mot sin mörka karma, även om den kommer att verka på ett annat sätt. Kanske kan hon inte själv nännas att kallblodigt döda ett djur, men äter animalisk föda och är därmed indirekt orsak till mängder av djurs lidande och död, och då kommer hon inte heller att vara helt beskyddad mot sin gamla karma, även om verkan också här blir annorlunda, till exempel bristande beskydd vid trafikolyckor, där det ju inte heller är något försåtligt och kallblodigt som är orsak till händelsen. Slutligen kan man också tala om ”förtunnat mord”. Om en människa drabbas av en ”mordvåg” från det förgångna, men är beskyddad mot dess direkt mördande verkan, därför att hon över huvud taget inte är i stånd att medvetet döda något levande väsen, kommer hon dock att få uppleva ”mordvågens” verkan som ”förtunnat mord”, till dess att hennes samvete och inlevelseförmåga är tillräckligt utvecklade också på denna punkt – och då kommer ödesvågen att vara helt neutraliserad. Men vad är då ”förtunnat mord”?

Överallt där en människa ännu kan nännas att såra en annan i ord och handling, där hon kan bedra, ljuga eller på annat sätt skapa sorg, smärta, lidande och svårigheter för andra, dräper hon alltjämt något av andra människors livsglädje och lycka, och hon begår då ”förtunnat mord”. Sådana handlingar ger inte bara i sig själva karma när de vänder tillbaka, men så länge man kan begå dem, kan det innebära att man inte är fullt beskyddad mot det förflutnas karmavågor, även om man endast råkar ut för deras verkningar i ”förtunnad form”. Men naturligtvis är också dessa verkningar en undervisning som gör att väsendet, när en gång ödesvågorna från dess ”förtunnade mord” vänder tillbaka, har fått ”syndernas förlåtelse” på dessa områden, vilket ju egentligen vill säga att också detta mörka tankeklimat är ett mentalt område som väsendets medvetande har lämnat.

7. Aurans kvalitet förändrar den mörka karmans kvantitet

Eftersom de jordiska människorna lever i själva den dräpande principens kulminationsområde, kan det hända att de råkar dräpa utan att vilja det. Om man till exempel går över en gräsmark, kan man lätt komma att dräpa djur och växter, även om man bara är inställd på att vara till glädje för sina medväsen. Det är skillnad på om man medvetet trampar ihjäl ett djur eller om det sker utan att man på något sätt har önskat det. Vi har trampat ihjäl så många tusentals smådjur, att vi aldrig skulle komma ut ur den dräpande principens zon, om vi skulle betala tillbaka alltsammans till sista skärven. Och om till exempel en Napoleon eller en Hitler, som var och en på sitt sätt är skuld till mängder av människors död, skulle betala tillbaka allt, skulle de aldrig bli färdiga. Men de kommer liksom alla andra jordiska människor med tiden att förändra sin aura på grund av det öde som de skördar, och de kommer att uppnå ”syndernas förlåtelse”. Ingen individ får genomgå vare sig mer eller mindre än som behövs för att han ska göra de nödvändiga erfarenheterna och få kunskap om mörkret. Det finns ingen genväg, man ska bara lära sig att gå de riktiga vägarna för att nå målet. Hela syndaförlåtelseprincipen bär vi i vårt eget medvetande, vi får inga lidanden där vi inte längre begår felaktiga handlingar. Vi behöver ha just de lidanden som är nödvändiga för att förändra vårt medvetande, det som i övrigt återstår kommer medvetandet att neutralisera. Där vi är med om att skapa ljus och glädje för andra, är vi redskap för Gudomen, genom vilka vår omgivning kan möta det ljusa öde som den har till godo. Och vi kommer då samtidigt att inte kunna undgå att skapa något sådant för oss själva i framtiden, vilket vi får möta genom andra människors förmåga att skapa ljus och glädje för oss. Det är meningen att människans aura ska bli lysande hela vägen runt och inte vara angripen av mörka fläckar som de flesta människors ännu är. Där det finns mörka områden i auran är människan alltjämt mottaglig för faror, lidanden och smärtor. Nedstämdhet kan vara tecken på återvändande ödesvågor, som kanske visserligen neutraliseras i någon grad, men ännu inte tillräckligt. Genom att förlåta andra, genom att visa förståelse och hänsyn kommer människan själv att skapa det tillstånd som är ”syndernas förlåtelse” för hennes eget vidkommande. Från att ha representerat det som Kristus i liknelsen om ”den förlorade sonen” karakteriserar som ”sonen som äter bland svinen”, kommer människan att förvandlas till att bli ”människan som Guds avbild”, det vill säga hon kommer att representera själva faderns mentalitet, han som går sonen till mötes och ger honom ett strålande mottagande.

Den förlorade sonen

8. ”Den förlorade sonen” är den jordiska människan

I liknelsen om den förlorade sonen har människorna fått en väldig anvisning på principen syndernas förlåtelse. Som alla geniala liknelser rymmer den en mängd kosmiska sanningar som är dolda som symboler bakom den bokstavliga berättelsen. Vi kan gå på djupet och studera vad den kan berätta för oss, vi kan se hur aktuell den är den dag som i dag är och hur den vänder sig till den enskilda människan och handlar om det som sker i den enskilda människan, både om hennes förflutna, hennes nutid och hennes framtid.

Sonen som önskade få ut sitt fadersarv och gav sig i väg till ett fjärran land där han slösade bort hela sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar, som det heter, vem är det annat än vår tids människa? Vad är det för ett fjärran land som det är fråga om? Det är den fysiska världen, i vilken den jordiska människan är inkarnerad. Men vad är det för en förmögenhet eller för ett fadersarv som den jordiska människan har slösat bort? Det är det medvetande, baserat på kosmiska instinkter, som har burit samma väsen genom mineralrike, växtrike och djurrike och primitiva jordmänskliga stadier, och bland dessa instinkter inte minst den religiösa instinkten. Det är alltsammans verkningar av en tidigare utvecklingsspirals kosmiska medvetande, den gången ”sonen” var ”hemma hos fadern”.

När ett levande väsen från en utvecklingsspirals salighetsrike glider in i en ny och överliggande spiral för att förnya sitt medvetande i den eviga utvecklingen, avlägsnar det sig från fadern i den meningen att det längtar efter att leva sitt eget liv. Detta betyder naturligtvis inte att det levande väsendet avlägsnar sig från Gud, vilket är en kosmisk omöjlighet, eftersom man inte kan avlägsna sig från den i vilken man ”lever, rör sig och är till” i all evighet. Men väsendets medvetande avlägsnar sig från det gudomliga ljuset, som det så till den grad har blivit ett med att det saknar kontrastupplevelser. Väsendet skulle stelna i enformighet och vanetillvaro, som inte skulle vara någon riktig tillvaro, om inte dess medvetande förnyades genom kontraster till ljuset. Detta väsen, vars längtansenergier närmar sig ett fysiskt tillvaroplan, där det skapar mineralmateria, är sonen som önskar sitt fadersarv utbetalt för att bege sig till ett fjärran land. Genom hela utvecklingen i växtrike och djurrike fram till den jordiska människans tillstånd slösar väsendet bort sitt arv, det förbrukar sina instinkter, vilka efter hand degenererar. Till slut har också den religiösa instinkten och bönen, som först utvecklades i djurets ångestskri och senare blev till primitiv magi och högre religioner, förötts och degenererat. Människan, som inte längre är ett riktigt djur, därför att hon har börjat utveckla intelligens i stället för instinkt, ”äter dock alltjämt tillsammans med svinen”, vilket vill säga att hon lever efter djurrikets principer, den starkares rätt, den dräpande principen, allt det som i det egentliga djurriket inte är synd utan natur, men som i en jordisk människas sinne så småningom blir syndamedvetande och samvete.

9. Den ökande humaniteten är vägen till fadern

Mina analyser är till för att visa att detta ”syndafall” inte är någonting förfärligt som inte borde ha skett och som endast en satans eller djävuls ränksmideri var orsak till. Likaså är det min uppgift att visa att den så kallade synden inte leder till evig förtappelse i helvetets pina eller liknande drastiska, ja, rent sadistiska företeelser, men att den förlorade sonen tvärtom kommer ut ur mörkret, ut ur smärtan och lidandet och vänder tillbaka till fadern, vilket vill säga får sitt medvetande förnyat genom mörkrets erfarenheter och med dessa som bakgrund åter manifesterar ljuset som strålande visdom och kärlek. Att den jordiska människan som tidigare nämnts befinner sig vid en kosmisk vändpunkt, betyder att ”den förlorade sonen”, som måste ut och göra egna erfarenheter, därigenom har fått kunskap om mörkret och alltså sitt medvetande förnyat genom utvecklandet av kontrastprincipen och nu åter vänder sig mot ljuset. Men nu är det inte längre arvet från fadern, de blinda instinkterna och den blinda tron som är förbindelseledet. Allt detta har ju förbrukats. Nu är det sonens egna erfarenheter och hans egen vilja som får honom att säga: ”Jag vill stå upp och gå till min fader”.

Det torde säkert finnas många av vår tids irreligiösa, ateistiskt och materialistiskt inställda människor som finner det dåraktigt att höra att de håller på att vända sig till Gud. De torde tvärtom mena att de har kastat all gammal övertro och därmed också förhållandet till Gud över bord. Ja, det förhållande som grundades på blind tro och den religiösa instinkten har de kastat över bord. Men något helt nytt, som de ännu inte själva är klara över, håller på att ske i deras medvetande. Allteftersom dessa människor, som ofta är mycket humant inställda, använder sin intelligens och sin skaparförmåga i överensstämmelse med sina humana känslor, har de också vänt sig mot ljuset och mot Gud. När en jordisk människa blir humanare och mer kärleksfullt inställd, betyder det att vederbörande håller på att bli mätt på mörkret. Hennes aura håller på att förvandlas, och på detta sätt börjar vandringen mot den gudomliga världen. Den förlorade sonen håller på att bli själsligt förädlad, krigszonen inom honom själv finns kanske nu endast som vissa mörka fläckar i auran, varigenom han kommer att kunna skörda ”förtunnat mord”, och just denna skörd blir kanske orsak till att han blir otillfredsställd med sig själv och sitt liv och blir sökande. Hans sökande blir då inte enligt den gamla världsimpulsen, nämligen att han söker en hamn där han kan bli ”frälst”. Han blir mottaglig för den nya världsimpulsen, för den andliga vetenskapen, som inte ska sätta en människa i bås, utan göra henne friare.

10. Om att förlåta sina fiender

Eftersom den förlorade sonen vände hem, var fadern nästan gladare över honom än över sonen som var hemma. Och då den hemmavarande sonen förebrådde fadern för detta förhållande i avund och vrede (av vilket man förstår att det kanske nu är hans tur att ge sig av), svarade fadern: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.” Naturligtvis torde många uppfatta detta som en bild på trosomvändelse av rent känslomässig karaktär, men något sådant hörde ännu till fadersarvet som är förbrukat. Därför saknar sonen förmågan att blint tro. Nej, det är lidandeerfarenheterna, hans kunskap om mörkret, lidandet och smärtan som fått honom att slå in på faderns väg.

Vad är då faderns väg? Det är den väg som Kristus, som berättade denna liknelse, själv vandrade, och därför kunde han också säga: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Liknelsen berättar om denna väg med orden: ”Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.” Liksom fadern tog emot sonen med glädje, förlåtelse och kärlek, måste människan också lära sig att ta mot sina ”förlorade söner”, det vill säga dem som förtalat henne, förföljt henne med vrede, mött henne med lögn och bedrägeri eller på annat sätt varit redskap eller budbärare för det onda. Vi får gärna låta våra förtalare, ryktessmidare och alla så kallade fiender gå ut i mörkret med sina mörka tankar och låta dem göra sina erfarenheter. Men när de kommer tillbaka och har kommit på andra tankar, gäller det att vi inte är hårda mot dem, utan står beredda att ta emot dem med glädje. De är nämligen den förlorade sonen för oss. Vi måste hela tiden förlåta alla som gör ont mot oss. Det är vårt eget mörka öde som vänder tillbaka genom dem. Genom att låta bli att bli vreda på varandra skapar vi nytt öde av en helt annan karaktär. Vi kan naturligtvis inte förhindra att den andra parten har antipati mot oss, i gengäld kan ingen hindra oss att sända positiva tankar mot vederbörande. Har då detta någon betydelse? Det har det i allra högsta grad. Då representerar vi ju faderns mentalitet, då är vi med den delen av vårt medvetande ”människan som Guds avbild”. Visserligen måste båda parter vara eniga om att förlåta varandra innan kretsloppet kan vara slut, men ett är säkert, våra fiender ska nog komma tillbaka till oss, även om det är möjligt att vederbörande kommer först i en framtida inkarnation. Vi kan inte förlåta förrän han kommer till oss. Men det spelar ingen roll när det blir, om vi redan har förlåtit honom i vårt sinne och sänt honom positiva tankar. Därigenom är vi ju tillmötesgående, liksom fadern var det i liknelsen. Var och en som förföljer oss är i själva verket på god väg tillbaka till oss, kretsloppet är bara inte färdigt ännu. Varje förföljelse, även om den inte manifesteras med vapen och våld, är ett utvecklande av den dräpande principen. Och ödeslagen kommer oundgängligen att få förföljaren att sluta. Han kommer förr eller senare att komma till insikt om vad han har förbrutit, kommer att längta efter att göra det gott igen och kommer därför tillbaka. Jag vet att det finns människor som sänder mörka tankar och hat mot mig, men det kan inte hindra mig att tänka kärleksfullt på dem. Jag behöver för den skull inte träffa vederbörande fysiskt. I den inre världen är det underbart, där kan man lära sig att tänka kärleksfullt på dem som inte tycker om en. Det är sådana tankar som gör människans aura ljus, rund och solliknande. Varje jordisk människa har en oval aura, som efter hand blir rundare. Den kan komma i disharmoni och obalans när människor är för högt uppe eller för djupt nere. När inställningen av medvetandet grundar sig på förståelse, förlåtelse och kärlek, kommer harmonin och jämvikten av sig själva.

11. Den verkliga uppståndelsen eller ”den stora födelsen”

Vi har allesamman fått den uppgiften att göra detsamma som fadern mot den förlorade sonen. Vi gagnar oss själva genom att söka förstå alla som är emot oss. Vi måste tänka på att de kosmiskt sett inte vet vad de gör, ty annars skulle de inte göra det. Och inte minst får vi inte glömma att de är budbärare för en undervisning. De bär bud om något som vi själva har kunnat nännas att göra en gång och i en given situation fortfarande skulle kunna göra. Men om vi kan förlåta dem, börjar vi skapa sådana vibrationer i vår aura som i framtiden kommer att upplösa mörka ödesvågor. Något av det allra mest väsentliga som en jordisk människa kan lära sig i denna värld, är att det inte får finnas någon eller något som man inte tycker om. När man har förstått det, blir det lättare att vänta på dem som förföljer oss. Då Jesus skulle korsfästas, ställde han in sitt medvetande på Gudomens vilja och fick tillfälle att i fysisk, praktisk manifestation visa vad det vill säga att vara ”människan som Guds avbild”. Han kunde säga: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, och omedelbart därefter: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.” Och då Jesus hade genomgått lidandet och döden, framträdde han i en strålande uppståndelse. Han har visat oss hur vi bör ställa in vårt medvetande för att därigenom nå uppståndelsen – redan här i den fysiska tillvaron! Man behöver nämligen inte vara bortom graven för att uppleva det. Den egentliga uppståndelsen är detsamma som ”den stora födelsen”, och den kommer ni alla att uppleva en gång i kommande inkarnationer. Den uppståndelsen är att bli ett med fadern. Man kommer då att se att allt är kärlek, och man ser det med faderns egen syn, därför att man tänker och handlar i överensstämmelse med faderns vilja. Och då kommer man att se att hela världsalltet är en kulmination av strålande logik. Med denna syn kan man inte längre hata, och först då börjar man skapa som fadern. Man har inte längre tillstånd av hetsighet eller depression som förgiftar blodet och skapar sjukdomar. Man uppnår en harmoni mellan blod och nerver, därför att man har skapat freden inom sig själv. Man vet att om det kommer en mörk karmavåg, är det endast en som kan förädla oss och som vi därför i själva verket måste tacka för liksom Job, som sade: ”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!” En sådan livsinställning och ett sådant uppträdande kommer med tiden att göra var och en av er till en strålande sol, som lyser och värmer för medväsendena, och där ni står och går kan kriget inte frodas. Ni kommer att så freden, glädjen och kärleken vart ni än kommer.

_{Artikeln är en återgivning av ett referat som Mogens Møller har bearbetat. Referatet skrevs av Hans Bønnelycke under ett föredrag av Martinus som hölls i Kosmos Ferieby, söndagen den 27 juli 1941. Den publicerades första gången i Kosmos nr 7−8/1968. I Kosmos nr 2/1996 angavs felaktigt att den första delen av artikeln kom från ett föredrag som hållits den 30 mars 1947. Översättning: Rolf Nordström.} 

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}