Det sanna gudsförhållandet 1

_{Av Martinus}

1. Djurets dödsångestskrik är en omedveten bön till Försynen

Kära vänner! Jag vill gärna tala med er om det sanna gudsförhållandet. Då hela vårt öde är ett resultat av tillbakavändande reaktioner från den natur som omger oss, ja, av allt som vi kommer i kontakt med – och allt detta i sin djupaste analys är Gudomen – blir vårt öde således ett resultat av vårt förhållande till Gudomen. Det är därför av stor vikt för oss att få klarhet i hur man ska bära sig åt för att nå fram till det rätta gudsförhållandet, ty endast genom detta kan vi uppnå ett fullkomligt lyckligt öde, en fullkomlig frid i vårt sinne.

I det som vi kallar ”djurriket”, möter vi för första gången i spiralen en tendens mot ett begynnande gudsförhållande. Växterna har, som ni vet, bara aningsmedvetande här på det fysiska planet. Även djuret lever i överväldigande grad på aningar. När det hamnar i livsfara utstöter det ett ångestskrik, men detta skrik utstöter det först, när dess egna krafter inte längre räcker till, och det inte ser någon utväg för att kunna räddas. Detta dödsångestskrik utstöter det rent instinktmässigt, och det är i sig självt en omedveten hänvändelse till en auktoritet, en försyn, om hjälp. När jag använder uttrycket ”omedveten”, är det för att djuret inte har någon dagsmedveten kunskap om att det existerar en försyn som kan hjälpa det. Här är det viktigt att vara medveten om att djuret skriker först när alla utvägar för att räddas är uttömda, och det visar oss att skriket inte har något syfte här på det fysiska planet. Då alla djur som har en röst emellertid utlöser ett dödsångestskrik före sin undergång, har detta skrik ingen annan analys än den, att det är en omedveten hänvändelse till Försynen om hjälp. Men en hänvändelse till en försyn är – även om den är omedveten – en bön, och djurets ”bön” är då den första späda eller latenta formen för ett gudsförhållande.

Efter hand som djuret liv efter liv upplever att hamna i dödsfara och utstöter ångestskrik, blir det gradvis mer medvetet i sin fysiska tillvaro. Genom rädslan väcks impulser till liv i dess medvetande, och dessa utvecklar sig till gryende föreställningar om en existerande försyn. När det i sin utveckling har nått dithän, är det inte längre är ett ”djur”, utan en begynnande jordmänniska av den typ vi kallar en ”naturmänniska”.

2. Naturmänniskans föreställning om att naturen är besjälad

När det levande väsendet i sin utveckling från djur till människa har nått fram till naturmänniskostadiet, har det efter hand fått en förmåga att använda intelligensen så mycket i självbevarelsedriftens tjänst, att det har tillägnat sig den makt och överlägsenhet som ska till, för att det själv kan skydda sin organism mot angrepp och överfall från omgivningen. Detta ändrar dock inte på det faktum, att det alltjämt i kraft av vanemedvetande rent automatiskt har ett innerligt förhållande till Gudomen. Det är ännu avskuret från att rent intelligensmässigt kunna förstå Gudomens existens, men det har utomordentliga förmågor att tro på att den existerar. På detta stadium lever det ännu på rent odefinierade känslomässiga sinnesupplevelser. På basis av dessa skapar det sig en bild av Försynen, som passar in i dess erfarenheter. Att denna bild måste bli en bild av en människa, säger sig självt. Förvisso en människa i förstorad skala som är utrustad med alla de egenskaper, som för naturmänniskan framstår som de mest eftersträvansvärda. Naturmänniskan föreställer sig naturen som besjälad och tror att Gudomen bor i ett träd, en sten, ett berg osv. Oavsett dessa föreställningars primitivitet uttrycker de ett existerande gudsförhållande, en föreställning om något större och högre än dess egen tillvaro. Från de primitivaste människorna och fram till det steg som vi själva står på, ser vi att alla människor lever i tron på och i hoppet om en högre tillvaroform än den, som den enskilda människan för ögonblicket upplever. Utan detta hopp skulle livet för en överväldigande majoritet av mänskligheten vara utan värde.

3. Gudsuppfattningen ändrar sig i takt med intelligensens utveckling

Då naturmänniskan lever i en värld, i vilken hon i hög grad betjänar sig av den dräpande principen, ser vi också att hennes gudom är ett väsen som är utrustad med de mest fullkomliga dräpande egenskaperna. Det är krigets gud, inte en kärlekens gud. Och det är efterdyningarna från en sådan religiös kult som vi i dag känner till som uttrycken ”rättfärdig harm” och ”helig vrede”. Men naturmänniskan hade ett långt fullkomligare gudsförhållande än vad människorna nu har. Hennes tankevärld var inte så högt utvecklad att hennes sinne kunde rymma tvivel på Gudomens existens. Då naturmänniskans liv emellertid utformade sig som en kraftig överträdelse av lagarna för tillvaron, blev det fullt av lidanden. När man sår hat och dråp, skördar man hat och dråp. När man hatar och förföljer, blir man själv hatad och förföljd. Genom dessa lidanden utvecklas tankeförmågan, då den förföljda människan tvingas att använda sitt förstånd för att undgå verkningarna av förföljelsen. Den sammanlagda effekten av lidandena i djurriket resulterar alltså i en utvecklad intelligensförmåga. Och med hjälp av den utvecklade intelligensen blev naturmänniskan i stånd att skapa sig fullkomligare och fullkomligare bilder av den Gudom, som hon till att börja med endast kunde ana. Denna ständiga förändring i uppfattningen av Gudomen fortsatte ända fram till kristendomen, som skapade den för närvarande mest fullkomliga bilden av Gud.

4. Kristendomen är ännu hednisk

Den moderna kulturmänniskan kal­lar svunna tiders form av gudsdyrkan för hednisk, men var upphör hedendomen? Kristendomen är ännu hednisk, så länge dess anhängare inte har kommit i direkt kontakt med Gudomen. Så länge man inte fått uppleva själva Gudomen, kan formen för gudsdyrkan inte vara fullkomlig, och när den inte är det, är den hednisk. Den kan vara mer eller mindre nära det fullkomliga stadiet, men så länge som den inte är fullkomlig, är den oren.

I vår barndoms kristendomsundervisning har vi fått veta, att Gud är ett stort och allsmäktigt väsen som sitter uppe i himlen. Himlen är emellertid inte något som är ”en särskild plats”. Himlen är ett mentalt tillstånd som vi, i detta ögonblick, kan befinna oss i. Vi har också lärt oss att Gud har olika medvetandetendenser, han kan bli arg, han kan straffa, han kan blidkas, och han kan ge oss förlåtelse för våra synder. Om vi studerar alla dessa föreställningar, kommer vi att finna att de är trosföreställningar analoga med det steg som de aktuella människorna som förkunnade kristendomen själva har representerat. I en sådan föreställning görs Gud till en stor människa som har alla de egenskaper som människorna kan önska sig, men inte deras skavanker, i alla fall inte de egenskaper som vanliga människor anser vara skavanker. Men inte heller kristendomens bild av Gudomen är den slutgiltiga. Människans intelligensutveckling fortsätter framåt, och i ljuset av sitt växande förstånd ser den jordiska människan att den troende människan, likväl som den icke-troende, är hemsökt av sorger, bekymmer och lidanden. Kristendomens Gud har inte kunnat beskydda sina anhängare från ett olyckligt öde. Mörkret fortsätter att härja i världen, och den dräpande principen manifesterar sig i överdådiga uttrycksformer. Mänskligheten har aldrig någonsin tidigare i historien till den grad blivit undervisad om sitt eget handlingssätts disharmoni med de lagar, som ska efterlevas för att livet ska vara lyckligt, som just nu. Avståndet mellan det liv som de tänker sig att Gud har, och deras eget, är större än någonsin.

Den gudsbild som är kristendomens är inte fullkomlig, även om den är den mest fullkomliga som hittills har förkunnats. Anhängarna till kristendomen föreställer sig Gud som något helt annat, något som helt skiljer sig från dess medväsen, från naturen, energierna och materien. Alla dessa ting, tror de, är något annat än Gudomen. Ja, bortsett från människor och djur och kanske även växter, tror de att det är döda krafter. De tror också att det finns ett annat väsen, djävulen, som Gud har till fiende. Naturligtvis måste han ha en fiende för dessa människor, när de själva har en. Människan är van vid att hata, hämnas, straffa och förlåta. Det är därför helt naturligt att de har varit tvungna att skapa sig föreställningar om en Gud med samma tendenser. Därför blev kristendomens föreställning om Gudomen ett uttryck för ett människomedvetande, ja, till på köpet för en primitiv människas medvetande.

5. Den kristna bilden av Gudomen kan inte bära upp en ny världskultur

Det som jag här har förklarat för er, är alltså den primitiva människans uppfattning av Gud. Men det är uteslutet att det kan byggas upp en ny kultur på en sådan uppfattning. Efter hand som all den upplysning, som genom tidningar, radio, tidskrifter, böcker, föredrag osv. går in i människornas medvetande och upplyser dem om den ena stora ofullkomligheten efter den andra hos den dräpande principen, och efter hand som den väldiga mängd av erfarenheter som de praktiska upplevelserna ger människorna, utvecklar dem vidare, kommer det inte kunna undgås att den gudsbild som kristendomen har skapat, föråldras och blir otidsenlig. Strukturen hos kristendomens gudsbild kan inte bära upp en ny världskultur. Och vi upplever också hur kyrkorna töms mer och mer. Vi ser hur det blir svårare och svårare för prästerna att få människorna att tro på ett ”evigt helvete”, och att tro på att när de inte är goda, ska de genomlida ett ”evigt straff”. Att vi från vår dödsstund och ända in i evigheten ska straffas för ett enda felsteg, har människan svårt att se som ett ideal. Om man kan uppfatta detta som riktigt, måste man själv stå på ett steg där man kan hata djupt och mycket. Det kan omöjligt vara riktigt att det ska vara en sådan diskrepans mellan synd och straff. Om prästerna ändå undervisade att det fanns ett rimligt förhållande mellan förseelse och straff, kunde de kanske få människorna att tro på ”helvetet” som något verkligt. Till detta kommer, att en människa som påstås vara skapad, och alltså inte har levt tidigare, och alltså inte på något sätt kan sägas ha önskat detta liv, inte heller på något sätt kan klandras för sin medfödda karaktär. Om den kristna gudsbilden är riktig, och Gud allmänt sett är allsmäktig, måste han ju på förhand veta hur det skulle bli när han skapade ett väsen, och då måste han ju ha önskat att denna människa skulle dömas till ett förfärligt lidandetillstånd, medan andra väsen skulle uppleva en fantastiskt lycklig tillvaro. Om den kristna bilden av Gudomen är riktig, måste konsekvensen bli att Gud är i stånd att skapa människan fullständigt planmässigt efter sin vilja. Men när det då hävdas att människan inte har levt tidigare, och följaktligen inte har något ansvar för att det föds vanskapt, med dåliga sinnesförmågor och i de mest olyckliga omständigheter, ja, kanske uppfostras till att bli förbrytare, är det då uttryck för rättvisa att kräva att dessa människor ska vara goda, eftersom de annars i motsatt fall ska straffas i ett evigt helvete? Det är lätt att se att en sådan tankeinställning är hemmahörande i föreställningsvärlden hos ett primitivt mänskligt medvetande. Så länge människan tror att det största väsendet är ett hatande, straffande väsen, som eventuellt kan blidkas genom ett stort offer, genom en gudasons korsfästelse, för att de skyldiga ska kunna gå fria, är hon underkastad en primitiv föreställning, ett känslotillstånd som inte har någonting med en logisk tankeförmåga att göra. Det måste vara solklart att man inte kan rättfärdiga ett begånget brott genom att låta en oskyldig människa lida. Man kan tycka att det är besynnerligt att Gudomen önskar ett sådant offer för att låta sig blidkas. Och kan han låta sig blidkas på det sättet, kan han väl också låta den som har begått brottet slippa sitt straff, utan att en oskyldig måste lida för det.

6. Den materiella forskningen

Emellertid uttrycker alla dessa föreställningar blott en primitiv terminologi, som måste stryka på foten hos en människa med en någorlunda utvecklad intelligens. Men den har haft sin mission för de människor som kom direkt från barbariet och skulle in i kristendomen. För den som har levt många liv i mentala tillstånd, där det var primitivt och ovärdigt att dö en naturlig död av ålderdom, och där man skulle dräpa för att vara idealist, låter det sig inte göras att helt plötsligt hoppa över till en så hög livsinställning, som den Jesus lärde människorna. Därför har Jesus och de övriga världsåterlösarnas ord förvandlats och anpassats till den föreställningsvärld, som de väsen hade som skulle omvändas. Man har försökt råda bot på de olika olyckliga konsekvenser som den förmedlade gudsbilden förde med sig. Man kan inte fortsätta med att rädda det som måste stryka på foten, för att Gudomen verkligen ska kunna uppenbaras i världen. När människan når fram till ett stadium där hon själv känner obehag inför att hata och hämnas, och i långt högre grad känner ett behov av att förlåta och förstå, kommer hon oundvikligen i konflikt med den förmedlade föreställningen om Gudomen. Då börjar hon tvivla, och då hon ännu inte har tankeförmåga nog för att själv lösa de uppkomna problemen, blir hon fritänkare. Hon utforskar nu livet endast inom de rent materiella områdena och hoppas på att finna livsmysteriets lösning där. Man kan komma så djupt in i den materiella forskningen och bli så betagen av de många stora problem som uppenbarar sig här, att man tror att den fysiska materien – inklusive strålar och vågor – är allt som existerar. Man har då kommit längre bort från Gudomen än då man var naturmänniska.

7. All vår upplevelse, allt vårt tänkande och all vår manifestation är gudsdyrkan

När man nämner ordet ”Gud” för människor, som är djupt inne i den materiella forskningen, kan man höra dem säga: ”Herre Gud, bevare mig väl!” Det religiösa har blivit naivt, har blivit något som man har ”vuxit” ifrån. Den materiella vetenskapsmannen tror att han har arbetat sig bort från det religiösa området, han dyrkar bara det materiella området, vilket djupast sett också är gudsdyrkan – men det uttrycks bara inte så. Men all vår upplevelse, allt vårt tänkande, all vår manifestation är gudsdyrkan. Vi kan helt enkelt inte leva utan att medvetet eller omedvetet vara i kontakt med Försynen. Det stora flertalet ser inte att det är Försynen som de är omgivna av när de ser vackra landskap, beundransvärda vetenskapliga uppfinningar, konst eller vad det än må vara. Alla dessa ting är skapade på grundval av den kunskap som människan har erövrat från naturen. Denna tanklösa glädje över tingen kan för en tid i utvecklingen vara tillräcklig för dem, all denna fascination kan för en tid fylla medvetandet, så att de inte saknar Gudomen. De tror att begreppet Gudomen är något som hör till primitiva människor. Och ändå är det för den tänkande människan alldeles uppenbart att mänskligheten inte kan bli verkligt lycklig förrän hennes förhållande till Gudomen blir fullkomligt. Och det är det inte, så länge som man endast är till freds med vara duktig på att forska i den fysiska materien och därigenom har uppnått en så kallad hög intelligens. Detta är inte nog för att förebygga sorg och lidande. Vi ser också att vetenskapsmän såväl som genier är underkastade samma lidanden som alla andra. De råkar själva ut för samma svårigheter, ekonomiska såväl som kroppsliga, som alla andra. Detta visar oss att deras eget liv inte har blivit mer fullkomligt än vårt, och att all deras kunskap inte har gjort världen ljusare och lättare att leva i. Till synes har de människor rätt, som hävdar att världen blir värre och värre att leva i. Men det mentala mörker som ni nu upplever, har sin djupa mission. Det skapar hos alla normala människor en längtan efter dess motsats. Människan längtar i dag innerligt efter fred, och denna fred kommer att komma. Människan längtar efter ”ett rike som inte hör till denna världen”, och detta rike är i färd med att födas. Så som den nuvarande världen är ett resultat av en mental inställning, kommer en ny värld också bli ett resultat av en mental inställning. Men denna inställning kommer att vara annorlunda än den, som ligger till grund för allt det som vi upplever i dag. Denna nya inställning är mänskligheten nu på väg mot. Genom alla nu existerande förhållanden, vilka ilar mot sin upplösning, kommer människorna att se att deras tidigare idealism inte var tillräcklig. De kommer att se, att de måste ha ett nytt andligt fundament att stå på. Människan är på väg mot en ny uppfattning av tillvaron, på väg mot upplevelsen av ett nytt förhållande till Gudomen.

8. Det led som fattas mellan kristendomen och det dagliga livet

Ni känner alla till berättelsen från Bibeln om Adam och Evas skapelse, men detta får inte förleda er till att tro att människan är ”färdigskapad”. Skapelseberättelsen är symbolisk och skriven i en form som passade för äldre tiders mentalitet. Om det inte hade varit på det sättet, skulle dåtidens människor inte ha kunnat bli inspirerade av den. Dessa människor, som endast hade förmågan att tro, föreställde sig Gudomen som en mäktig auktoritet i form av ett högtstående, allsmäktigt väsen någonstans ute i världsrymden. Och eftersom han var allsmäktig, måste han ju också kunna skapa människan färdig på en gång. Men en sådan bild av en gudom som en auktoritet med övernaturliga förmågor kan den utvecklade människan inte leva på. Hon måste ha en bild av Gudomen som kan tillfredsställa både hennes känsla och intelligens, hennes logiska sinne. Och en sådan bild har då också utlovats människorna genom ”Hjälparen, den heliga anden”. ”Den heliga anden” är, som jag ofta har sagt, inte en person, utan ett medvetandetillstånd. ”Ande” är detsamma som ”medvetande”. Den heliga anden är det medvetandetillstånd, i vilket man är i stånd att – såväl känslomässigt som intelligensmässigt – förstå det vetande eller den kunskap som skapar mellanledet mellan kristendomens stora grundfacit och det dagliga, praktiska livet. Det är detta mellanled som i dag saknas i det kristna samfundet ute i världen. Utan detta skulle det inte vara möjligt att finna meningen eller rättvisan i den dagliga tillvaron. Det är också avsaknaden av detta mellanled, som har fått människorna att vända den officiella kristendomen ryggen och vända sig till den materiella vetenskapen. Men då den materiella vetenskapen endast ger mått- och viktfacit, och dess anhängare tror att man bara kan nå sanningen genom att väga, mäta och registrera, är det en hel del människor som inte heller kan få sin hunger efter lösningen på livsmysteriet tillfredsställd hos den materiella vetenskapen. Dessa människor söker sig då till den andliga vetenskapen. Då den rent materiella vetenskapen för närvarande är bländad av sina egna forskningsresultat och inte vill erkänna den andliga vetenskapens påvisande av det saknade mellanledet som det, som tillhandahåller den slutgiltiga sanningen, kommer det tills vidare nästan att finnas en fiendskap mellan den materiella vetenskapen och den andliga vetenskapen.

9. Frukten av kristendomen är krigarens förvandling till kulturmänniska

Men även om varken den materiella vetenskapen eller den officiella kristendomen har kunnat tillfredsställa den verkligt sökande människan, är det inte desto mindre ett faktum att kristendomen genom århundradena, trots det saknade mellanledet, har varit en kolossalt bärande kraft. Vi har kristendomen att tacka för att vi har kunnat bygga sjukhus, sanatorier, anstalter för begåvningshandikappade, mentalsjukhus – som i princip är berättelsen om den barmhärtige samariern omsatt i modern och förstorad form – samt att vi har ett organiserat samhälle med polis, brandförsvar, universitet, skolor etc. Allt detta är frukten av kristendomens förvandling av människorna från vikingar och väldiga krigare till kulturmänniskor. Visserligen är det en stor skara som ännu inte har genomgått denna förvandling. Denna skara har bara nått dithän, att den fortfarande hyllar den dräpande principen med alla dess därtill hörande illusoriska begrepp om ära. Men dessa människor kommer genom livets eget tal bli undervisade om tillvarons lagar. Så länge som man hyllar den dräpande principens begrepp om ära, är man i disharmoni med lagarna för tillvaron. När man dräper, alstrar man dråp. Men därmed utökar man kriget. Och man avskaffar inte kriget genom att utöka det. Kriget kan bara avskaffas genom en enda faktor – kärleken. Kärleken är motsatsen till krig. Att manifestera kärlek är bl.a. att vända den högra kinden till när man blir slagen på den vänstra. En människa som gör detta, gör mycket mer för att avskaffa kriget än en hel armé. Det är förståelsen av detta, som är syftet med mina analyser.

10. Syftet med de kosmiska analyserna

När jag har skapat mina analyser, är det för att ge er en inblick i lösningen på tillvarons mysterium, vilket kan hjälpa er till ett lyckligare och mer fridfullt liv. Syftet med mitt arbete är bl.a. att ge er ett vetande, med hjälp av vilket ni kan uppnå det välbefinnande som ni hungrar efter, samt finna en mening i mycket av det som ni tidigare inte kunde finna någon mening i. Men först och främst är syftet med mitt arbete att skapa det saknade mellanledet mellan den officiella kristendomen och det dagliga livet. Detta mellanled är de kosmiska analysernas belysning av de stora facit: reinkarnationen och odödligheten, så att man kan se deras förgreningar ner i det praktiska livet. Syftet med mitt arbete är vidare att uppmuntra er till att arbeta med er själva, samt påverka er tankegång och viljeföring på så sätt, att ni mer och mer kommer att tänka och handla logiskt. Ty när ni upptäcker att det ena eller det andra handlingssättet är logiskt, kan ni inte i det långa loppet handla mot det utan att vara abnorm, och abnorma människors beteende är inget att räkna med. En logiskt handlande människa är frisk, ett abnormt handlande är sjukt.

11. De gudomliga sakramenten

När jag därför återskapar det saknade mellanledet, som jag är i färd med att göra, är det för att det ska vara möjligt att föra kristendomens världsbild vidare. I kristendomens terminologi finns, sida vid sida med de stora facit, begrepp som ”dop”, ”syndernas förlåtelse”, ”nåd” osv. Dessa begrepp uttrycker blygsamma försök till att bygga en bro mellan de stora sanningarna och det dagliga livet, men de är endast surrogat för det mellanled som saknas. Men surrogat kan inte ge intelligensmässig tillfredsställelse. De kan däremot ge ett tillfälligt lugn och – även det tillfälligt – frid i sinnet hos människor som ännu är i stånd att tro. Detsamma gäller tankeföreställningen ”Guds vägar är outrannsakliga”.

Det är här viktigt att göra klart för sig att dopet och de övriga sakramenten har hjälpt de människor som har förmågan att tro. Därför är sakramenten gudomliga, vilket i sin tur vill säga att det absolut inte finns någon grund att fördöma dem, tvärtom. Att motta sakramenten är också en form av gudsdyrkan, och som andlig forskare kan man därför endast försvara dem, aldrig angripa dem. Man måste hela tiden erinra sig att ingenting kan födas vuxet. Allt måste, som det lilla fröet, få tid att växa. Således måste också det levande väsendets gudsförhållande börja i det lilla, vilket vi ju just såg i dess första framträdande som djurets dödsångest­skrik. Från detta ångestskrik har det utvecklat sig vidare genom övertro, avgudadyrkan, erfarenheter och överträdelser av olika slag, tills frågan om sammanhangen mellan de stora religiösa grundfacit och det praktiska livet en vacker dag blev aktuell.

12. Betydelsen av den saknade kunskapen om reinkarnation

Att denna fråga har blivit aktuell, beror alltså på att förmågan att använda intelligensen nu hade blivit så framstående, att den kristna förkunnelsen i sin nuvarande form har blivit föråldrad på grund av det saknade mellanledet. Detta saknade mellanled består, som jag redan har sagt, av analysen av reinkarnationen. Då kristendomens förkunnare helt har utelämnat den, uppstod den olyckliga konsekvensen att alla de stora och eviga grundfacit i kristendomen, t.ex. ”du skall älska din nästa som dig själv”, ”vänd den högra kinden till när du blir slagen på den vänstra”, ”jag vill löna var och en efter hans gärningar, säger Herren”, måste förefalla helt ologiska för den tänkande människan, vilket i detta fall betyder att dessa fraser har berövats den makt, som de annars med anknytning till reinkarnationen skulle ha haft. Men oavsett kristendomens nuvarande terminologi är dess stora grundfacit eviga realiteter, och de skapar en så solid grund att bygga vidare på, att kristendomens kärna i sig har alla naturliga förutsättningar för att vara ”den säd i vilken alla jordens släkten skall välsignas”. När alla föråldrade uppfattningar faller bort, och det saknade mellanledet infogas, kommer kristendomen att utgöra grunden på vilken en ny kultur kommer att skapas, liksom den kommer att ligga till grund för en verklig varaktig världsfred.

De ting som i dag är föråldrade i den kristna förkunnelsen, skapades eftersom man inte hade någon klar kunskap om reinkarnationen. Utan denna kunskap var man tvungen att skapa tillfälliga uppfattningar som kunde rättfärdiga Gud. När man undersöker de ting varmed man försöker rättfärdiga Gud: dopet, korsfästelsen, syndernas förlåtelse m.m., ser man att dessa ting inte längre, som förr, har makt över det mänskliga sinnet och därför ser man att kyrkorna långsamt töms. Många människor kan inte tro på dessa ting, deras förstånd gör uppror, och prästernas ord blir därför för dessa människor ”stenar i stället för bröd”.

13. När man ställer in sig på att allt som existerar är Gud

Men tillbaka till de stora facit. Frågan blir nu om dessa facit kan fås att överensstämma med det dagliga livet utan återfödelsen. Det kan de inte. Ingen människa kan hitta en intelligensmässig mening eller rättvisa i tillvaron utan reinkarnationen. Därför blir det analysen av ens eget liv, analysen av återfödelsen, analysen av att man har existerat före denna tillvaro i en evig forntid och ska fortsätta i en evig framtid, den analys som segrar. Först när man lägger till analysen om reinkarnation och återfödelse till kristendomen, kan man få denna att stämma överens med den verkliga världsbilden, som är logisk på alla områden, och först då kan man se att det stora facit ”Allt är mycket gott” är både sant och kärleksfullt.

När man når fram till denna inställning, har man en helt annan föreställning om Gud och förstår honom på helt annat sätt än tidigare. Jag försöker genom mina analyser visa er att Gud inte är ett väsen som sitter uppe i en himmel, eller på någon annan plats, utan att han tvärtom är allestädes närvarande, så att ni verkligen kan följa Kristus, när han säger att ”man skall tillbe Gud i ande och sanning”. Därmed omöjliggjorde han för de människor som ville följa honom att tillbe Gudomen i avgudabilder, i ett träd, en sten, ett berg eller någon annan fysisk företeelse. Att tillbe Gud i ”ande” innebär att tillbe honom med ett rent medvetande, och att tillbe Gud i sanning kan inte uttryckas genom någon som helst fysisk företeelse, eftersom varje fysisk form som vi vill tillbe honom i, aldrig någonsin kan uttrycka mer än en bråkdel av Gudomen. Gudomen är ju allt det som existerar: naturen, människor, djur, växter, klot, solar, vintergatssystem m.m. Att ställa in sig på att allt som existerar är Gud, är början till att tillbe Gud på rätt sätt. Att denna inställning i början vållar problem, beror på det faktum att människorna ännu inte är vana att se tingen som något annat än det som de rent fysiskt ser ut att vara. Men en dag kommer man att se, att alla ”Hansen”, ”Petersen” och ”Jensen” är något annat och mer än det som de ser ut att vara. Det som ni ser av mig i dag, är ingenting annat än en rad fysiska redskap, en bråkdel av den materia som jag använder under en bråkdel av min eviga tillvaro. Det som jag ser av er, är endast en helt flyktig glimt av den eviga tillvaro som ni lever i. Det finns något helt annat bakom era fysiska organismer som verkligen är ni, nämligen ert ”jag”. Det är det som är Gudomen i er. Och det är Gudomen som ni kommer att få uppleva i era medmänniskor, efter hand som ni utvecklas. Jag kan varken ge er eller någon annan människa denna upplevelse, den måste ni komma fram till genom egna erfarenheter. Denna upplevelse beror på en förändring av vissa av era hjärnceller, en utveckling eller ett uppvaknande av de latenta hjärnceller som ni har för att uppfatta denna upplevelse med. Men i kraft av min egen upplevelse av Gudomens identitet med allt existerande kan jag, genom min vägledning av er, ge er kunskap om de lagar, vars respekterande är förutsättningen för denna upplevelse eller förnimmelse. Upplevelsen av denna förnimmelse är att förnimma naturens lagar. Att förnimma naturens lagar är detsamma som att förnimma Guds vilja. När ni undervisas i Guds vilja, kommer ni att lära känna Guds mentalitet, och det var ju mentalitet som var detsamma som ”ande och sanning”.

14. Allt som vi gör mot andra, gör vi mot Gud

Först när man känner till mentaliteten bakom alla fysiska företeelser, ser man den överdådiga fullkomligheten bakom allt det som sker, och då får man en helt annan inställning till livet. Och det är först med denna nya inställning som man har möjlighet att kunna uppleva Gudomen. Och det är bara genom upplevelsen av Gudomen som man blir ett fundamentalt fritt väsen, totalt medvetet i sitt eget jag. Denna upplevelse kan man inte få så länge man bara ser omgivningen som ”döda” ting. Man måste nå dithän att man ser sina medväsen, naturen, de ”döda” materierna som Guds kropp. Och när man ser allt som Guds kropp, då blir den logiska konsekvensen av detta, att allt som man gör mot den ena eller den andra, gör man mot Gud. Jag kan inte göra något, utan att det kommer att drabba oss allesamman. Vad ni gör, kommer att beröra hela världen. Så oerhört sammanlänkade är vi, så oerhört beroende av varandra är vi, att vi inte kan röra oss utan att det kommer att påverka våra medväsen. Varje suck som utgår från oss vibrerar i världsalltets mest avlägsna regioner. Genom den kosmiska klarsynen är man i stånd att få den inställning, genom vilken man ser den väldiga enhet som vi utgör. Men den riktiga inställningen har ni först när ni har nått dithän, att varje ingrepp i era medväsens kött och blod känns som ett ingrepp i ert eget kött och blod. Era medväsen och alla era omgivningar är den sanna bilden av Gudomen. Ni måste lära er att förstå att allt som drabbar er, allt som händer er, allt som sägs till er och om er och allt som ni upplever som lidanden eller som välbefinnande, att allt detta uttrycker en samlad korrespondens mellan er och Gudomen. Denna korrespondens manifesteras genom er omgivning, så när ni ska ställa in er på det rätta gudsförhållandet, får ni inte tro att Gud är ett strålande väsen som befinner sig på en eller annan plats, och som en vacker dag kommer att visa sig för er, ty så gestaltar sig inte upplevelsen av Gud. Att se Gudomen som ett strålande väsen är att se en gudason. Det är en tänkt bild av Guds medvetande. Att ”se” Gudomen är däremot att se omgivningen som uttryck för ett medvetande. Men att uppnå en sådan upplevelseform tar naturligtvis tid och kräver övning, tänkande och erfarenheter. Om ni har lätt för att bli arga på än den ena och än den andra, om ni har lätt för att låta allt som ni upplever av obehag gå ut över än den ena och än den andra, så visar detta att ni inte är klara över att det vid alla tillfällen är Gudomen själv, som ni har att göra med. Vi har dessa primitiva hämndtendenser från den tid, då vi levde på ett mycket lågt mentalt stadium och bär nu med oss dem som vanemedvetande. Vi tror att om någon förföljer oss, och vi då blir indignerade på veder­börande, är det bara en eller annan medmänniska som vi har att göra med. Men i verkligheten är det Gudomen som genom denna upplevelse önskar att meddela oss ett eller annat. Och förföljer vi då vederbörande, är det i verkligheten Gud som vi förföljer. Med en sådan inställning är vårt gudsförhållande ännu av hednisk natur. Hedendomen är nämligen ett uttryck för de tillstånd där vi ännu förföljer den sanna Guden – även om denna förföljelse är av omedveten natur.

15. Kosmisk kemi. Lagen för ämnenas reaktion

I sig självt spelar det ingen roll om man är medveten eller omedveten om Gudomens existens, men när man är medveten om att allt det som man har att göra med, är Gud, då kan man inte förfölja honom mer. Betingelsen för det rätta gudsförhållandet är att inställa sig på att allt det som sker, inte är något som görs för att förfölja och plåga oss. Vi är inga syndare, det finns inte någonting som heter ”synd”. Vi kan aldrig göra någonting som vi inte får lov att göra. Du minns säkert orden: ”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren!” Det är detsamma som: ”Du kan göra vad du vill, men du måste ta konsekvenserna av dina handlingar!” Vi är eviga kosmiska kemister; vi har, inom det område där vi har kunskap, en fri vilja att blanda de mentala energierna så som vi önskar, men vi måste finna oss i att den materia som vi använder verkar efter hårfina lagar, och att vi själva kommer att uppleva de reaktioner som vår blandning åstadkommer. Det är uttryck för den största kärlek, att vi själva får lov att blanda energierna efter vår önskan, och att vi därigenom kommer våra tankeblandningars reaktioner på spåren. Reaktionerna utgör våra erfarenheter. Erfarenhetsskapelse är således vårt liv. På våra självupplevda erfarenheter bygger vi vårt öde. Att det förhåller sig så, är gudomligt och har ingenting med straff att göra. Men när man förstår att det är gudomligt, ser man kärleken i det, och då förstår man också att allt det som vi kallar hinder och motgångar, är något annat än det ser ut att vara. Många klagar till exempel på kylan och alla de besvärligheter som den medför. Vi upplever att fåglarna lider nöd, och att människor omkommer i de snötäckta markerna, och många menar att det är ”djävulska” krafter som har sluppit lös. Men vad är det som dör? Det är inte det levande väsendet, för det kan aldrig dö. Det som ”dör”, är bara den fysiska kroppen, en samling materia som genomgår en förvandling. De väsen som möter döden i de snötäckta markerna, har experimenterat med materierna utan att känna till lagen för deras reaktioner. Materierna reagerar alltid som de ska, men ofta på ett annat sätt än vad människorna tror. Men genom detta kommer människorna lagen för ämnenas reaktion på spåret och lär sig att blanda sina tankar och önskningar på ett sådant sätt, att deras framtida liv blir långt lyckligare. Tidigare trodde människorna, att krig var en lyckosam form av kosmisk kemi, och det var det också i en viss zon, men det är det inte längre. De aktuella händelserna lär människorna att blanda de mentala energierna på ett nytt sätt. Saken är den att mänskligheten i dag inte skapar krig för att den känner sig lycklig av det, utan för att den tror att den genom krig kan skapa sig den fullkomliga tillvaron, den eviga freden, som den av hjärtat längtar efter att få uppleva. Men fred kan inte skapas genom ett utökande av kriget. Däremot kommer det genom krigen att uppstå en kunskap om dess natur, som gör att kommande släkten kommer att se att krig är något som är ovärdigt människorna, eftersom det är en felaktig kosmisk-kemisk process som uteslutande beror på okunskap. Krig är en felaktig blandning av mentala energier och skapar precis det motsatta till det som man hade önskat.

16. Jordklotet har en religiös kris före upplevelsen av ”den stora födelsen”

Det fanns en tid då kriget var ett ideal. Den gången var man inte en riktig man om man inte dog genom svärdet, ty endast på det sättet kunde man komma till Valhall och njuta av dess saligheter i form av fläsk, mjöd och valkyrior. Men så är det inte längre. Nutidens människor går inte ut i krig för att de blir lyckliga av att döda, för att de längtar efter att se blod, tvärtom, de våndas i krigets fasor. Kriget är som en lavin som sätts i gång, och som nästan inte går att stoppa. De som började kriget kunde inte överblicka vilken världsbrand det skulle förorsaka, men det skulle och måste utlösas, för att människorna skulle kunna få de erfarenheter som är nödvändiga för att de genom självupplevelse kan komma att se, att krig inte är vägen till fred. Men samtidigt som kriget rasar över kontinenterna, blir de krafter som orsakade det utraderade ur dess medvetande och organism. De stränga vintrar som vi har haft under de senaste åren, är förbundna med kriget. Jordklotsväsendet skakas om av en våldsam feber och måste därför mobilisera all sin känsloenergi för att binda den våldsamt uppblossande tyngdenergin. Då världsalltets köld är detsamma som det ni annars kallar ”känsla”, och då ”elden”, som framkallar feber och krig, är detsamma som tyngdenergi, ser vi här samspelet mellan två av de bärande krafterna i det som för ögonblicket äger rum i jordklotets organism. Jordklotsväsendet är för närvarande inne i en väldig religiös upplevelse. Det är i färd med att uppleva ”den stora födelsen”, och före denna upplevelse inträffar det en religiös kris som sätter en enorm press på dess organism. Det är denna press som mänskligheten upplever som krig och lemlästning. Detta tillstånd verkar så stort och oöverskådligt för oss, därför att vi är mikroväsen i jordklotets organism. Men det som sker är i verkligheten ingenting annat än den återvändande verkan av det sätt som mänskligheten har behandlat materien på. Genom detta återvändande upplever mänskligheten det erfarenhetsskapande som skapar förutsättningen för en verkligt varaktig fred. När det i dag dödas en omåttligt stor mängd människor på slagfälten runt om i världen, får man inte tro att dessa människor verkligen dör. Det som äger rum är endast en materieupplösning. Det är en tillämpad kosmisk kemi, som inte är i kontakt med de stora lagarna för tillvaron. När människorna faktiskt önskar en ljus och lycklig tillvaro, måste de också lära känna livets lagar så att de kan lära sig att blanda tankematerierna på ett riktigt sätt. Utan en medveten kunskap om lagen för ämnenas reaktion kan de inte uppnå det tillstånd, där de kan se sin egen odödlighet, uppleva sina tidigare liv, se framåt i tiden och med sina egna sinnen medvetet uppleva hela jordens historia. Allt detta uppnår de inte förrän deras inställning till de mentala energierna förändras. Men då den stora majoriteten just önskar utvidga sin horisont, önskar uppnå att leva under andra förhållanden än de nuvarande, är denna förändrade medvetandeinställning redan nu på väg. Det som vi upplever nu, är verkningarna av människornas tidigare sätt att tänka. Efter hand som det mentala mörkret i världen nu tilltar, kommer det att infinna sig en enorm längtan efter en verkligt varaktig och lyckobringande fred för hela mänskligheten.

17. En varaktig fred måste byggas upp i ens egen inre värld

Men för att kunna uppleva en varaktig fred, måste den först byggas upp i ens egen inre värld. Det räcker inte att alla krigförande parter sluter fred, den enskilda människan kan vara olycklig ändå. Den varaktiga freden är inte något man kan få utifrån. Den är inte beroende av om de, som i dag ligger i krig med varandra, sluter fred. Djupast sett är detta inte alls avgörande för er själva. Ni står högt över materien. Nej, verklig fred kommer ni först att få uppleva när ni har segrat i kampen på er egen inre front. När ni har besegrat era egna lägre naturer och böjelser, då kommer den verkliga freden till ert sinne. Genom att ställa in er på denna kamp, kommer ni att upptäcka den riktning, i vilken ni ska handla. Då kommer ni att se, att om ni önskar att skörda kärlek, förståelse och allt det som ni hungrar efter att möta i ert dagliga liv och er omgivning, då måste ni själv först så det. Önskar ni fred, måste ni upphöra med att själva utlösa hetsighet, irritation, raseri och häftighet. Dessa tillstånd är mentala åskväder och åstadkommer ingen fred. Där ni i det dagliga livet möter mentala åskväder från en annan människas sida, måste ni bemöta det med lugn och jämvikt och försöka att vara oberörda, därigenom skapar ni fred.

18. Att finna sig i varje form av förolämpning är logiskt

För att göra det lättare för er att motstå dessa ting, har jag skapat mina analyser. Dessa analyser kommer att visa er att det är i kontakt med lagen för tillvaron och därmed logiskt att ”vända den högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra”. När man inte har en logisk förklaring på varför man ska handla annorlunda än det man är van vid, har man ingen lust att ändra på sitt beteende. Men när man får en logisk motivering för denna förändring och dessutom kommer till klarhet om att de mentala energierna verkar hårfint efter sin bestämmelse, kan man finna sig i varje form av förolämpning. Det är mycket viktigt att klargöra för sig själv, att när någon gör någonting mot oss, då gör vederbörande bara det som han eller hon absolut är nödsakad att göra, därför att vederbörande för ögonblicket inte kan vara annorlunda än han eller hon är. Vi befinner oss alla i det som ni kallar nuet, på höjden av vår utveckling, vår kunskap och våra erfarenheter, och vi handlar i nuet utifrån den verkliga, det vill säga, självupplevda kunskap som vi besitter. Utifrån vår kunskap sker vår viljeföring, varifrån skulle den annars ske? Då vi alla står på olika steg i utvecklingen, måste vi alla handla olika. Att kräva att vi alla ska handla på samma sätt, har ingenting med logik att göra. Genom vår okunskap och det därav följande felaktiga tänkandet och beteendet, lär vi känna lagarna för tänkande. Genom tänkandet ser vi hur de stora religiösa facit som uttrycks i kristendomen förbinds med det dagliga, praktiska livet. Med vårt eget vakna medvetande kommer vi efter hand att se, att dessa stora facit kommer att utgöra det orubbliga fundamentet för alla framtida kulturer. Människorna kommer att acceptera dessa facit, därför att dessa kommer att bli analyserade på ett sådant sätt att varje tänkande människa kan se deras förgreningar ända ner till varje form av handlingssätt. Och när man med sina egna ögon kan se att detta att vara sympatisk och kärleksfullt inställd är det enda riktiga, det enda verkligt lyckobefordrande, det enda verkligt logiska handlingssättet, oavsett hur ologiskt det än ser ut utifrån, ja, då kan man endast ställa in sig på att vara i kontakt med detta handlingssätt. Och genom att ställa in sig på detta, genom att förstå att hela livsmysteriet är uttryck för en logisk och kärleksfull Försyns existens, livsyttringar och viljemanifestationer, då börjar man att uppleva att allt är mycket gott, att allt bara har kärleken som syfte och att allt ska resultera i kärlek – och därmed är man med om att lägga grunden till en ny världskultur.

19. Upplevelsen av ett elddop

Även om ni i dag har varit utsatta för ett lidande, vars avsikt ni för ögonblicket inte kan se, är detta lidande lika fullt med om att förbereda detta kärlekstillstånd i ert eget inre. De människor som har lidit mest, är också de som förstår och förlåter mest. Genom att låta bli att ta parti för den ena eller andra makten, genom att behålla lugnet och jämvikten intakt, genom att skänka vår omgivning en kärleksfull förståelse, oavsett vad omgivningen gör mot oss eller tycker om oss, börjar livet öppna sig för oss, och enheten i det hela visar sig för oss. Genom att handla på det sättet, kan ni plötsligt en dag komma att få uppleva något fantastiskt, oftast när ni minst av allt väntar er det. Det kan inträffa när ni står och betraktar ett vackert landskap ute i naturen, eller när ni sitter hemma i ert vardagsrum, att ni plötsligt känner en enorm salighetsförnimmelse. Ut från er strålar ett väldigt ljus som förbinder er med omgivningen, med hela den övriga världen. Ni upplever det som en väldig eld, som blir till en låga. Denna upplevelse kal­lar jag för ett elddop, men den är mer än det. Den skulle i verkligheten inte betyda någonting, om den bara var en syn, en upplevelse. Men denna upplevelse medför, då denna ”eld” påverkar hjärnan, att vissa celler eller centrum, som tidigare var latenta, nu öppnas, och allt det som tidigare var oklart för er, strålar nu med en gränslös klarhet för er. Ni är med om denna egendomliga upplevelse, att oavsett vart ni riktar era tankar, tillhandahåller tingen sina hemligheter för er så klart, att ni kan analysera allt som ni upplever. Ni ser med egna ögon att ”tusen år är som en dag, och en dag som tusen år”. Ni upptäcker att ”tiden” blott är något som hör till den fysiska kroppen, att den är ett fysiskt ting, en skapad realitet, och att det som verkligen är ni, ert jag, finns bakom den fysiska kroppen och aldrig kan förgå. Samtidigt som detta eldhav omsluter er, förnimmer ni Gudomen. Detta är inte så lätt att förstå, och ni menar kanske att Gudomen i ett sådant ögonblick gott kunde säga: ”Jag är Fadern”, så att ni lättare kunde förstå det, men detta låter sig inte sägas med ord. När det är den verkligt personliga upplevelsen av Fadern, hörs det inte i ord, utan det förnims med varenda nervtråd att man står inför den eviga Fadern. När man personligen har upplevt detta, kommer det senare att vara omöjligt att se tingen som åtskilda.

20. När det dagliga livet blir ett samtal med Gud

När jag står här framför er, står jag framför Gudomen. Självklart kan jag urskilja er en och en, men jag ser er inte desto mindre som en samlad enhet. Jag ser att ni genom er andliga utstrålning är förbundna med varandra i ett strålande ljus. Er andliga utstrålning är i sin tur förbunden med jordklotets andliga utstrålning, med universums utstrålning. Allt är ljus, och denna ljus­ocean är Gudomen, och han är inställd på mig. Han använder era munnar och handlingar för att komma innanför mina sinnesförmågors räckvidd. Alla era handlingar och allt det ni säger, förbinder jag med det som andra säger och gör, och när jag undersöker alla dessa handlingar och utsagor, visar det sig att livet i verkligheten är en samlad levande tankemanifestation, skapad av Gudomen. Jag kan se att Gudomen genom det dagliga livet säger något till mig, därigenom kommer jag att leva tillsammans med Gudomen, så som man lever tillsammans med sin nästa. Jag talar med Gud, som en man talar med sin nästa. När man har nått detta stadium, då infinner sig friden i medvetandet. Medvetandet är då förenat med Gudomen på ett sådant sätt, att man ser att allt det som sker är fullkomligt logiskt, att det är Guds kärlek som i dag ligger bakom den forcerade utvecklingen som mänskligheten nu upplever, och som kommer att föra de olika nationerna fram till ungefär samma steg, så att jorden därigenom kan komma att få uppleva en harmonisk samhällsordning. Om denna utveckling inte var forcerad, skulle det dröja länge innan det var tal om en verkligt väsentlig förändring. Om lidandena inte var så koncentrerade som de nu är, skulle människorna kunna leva i århundraden utan att komma i kontakt med den upplevelse som jag just har berättat för er om. Denna forcerade utveckling kommer att leda till att jordens alla stater uppgår i en högre enhet, ett tillstånd som inte kunde äga rum utan allt det som sker i dag.

21. Den enskilda människan kan inte vara annorlunda än hon är

Men det måste finnas någon som kan berätta för människorna om alla dessa ting för att hjälpa dem på traven, annars kunde de fortsätta med att leva utan att verkligen lära känna de kosmiska lagarna. Man kan inte möta Gudomen där man hatar och förföljer, där man hyser antipati mot någon eller något. Där man gör det, stänger man till sina sinnesförmågor, så att man inte kan komma i kontakt med Gudomen. Därför är det en betingelse för att få ”tala” med Gud, att man rensar ut alla sina dräpande tendenser och ställer in sig på att vara kärleksfull och förlåtande. Denna inställning är inte så svår att förvärva, när man vet att den enskilda människan inte kan vara annorlunda än hon är. Man blir inte arg på en tistel, för att den är en tistel och därför sticks om man kommer för nära den. Men när det rör sig om människor, tror man ofta att en ”tistel” mycket väl kunde vara en ”viol”, men lika lite som en tistel i växtvärlden kan vara en viol, lika lite kan människorna vara något annat än vad de är. Människorna är lika olika som blommor och växter. Några människor har egenskaper som kan resultera i obehag för andra och för dem själva; andra har egenskaper som endast befordrar glädje och lycka. Om vi börjar att bombardera de som är ”onda” med moralpredikningar och kräver att de omgående ska bli annorlunda, är vi i verkligheten inte bättre själva. Vi måste lära oss förstå, att omgivningen är ett enda stort flammande hav av ljus, en ocean av viljekraft, av smekning från Gudomen. Där vi blir arga och hetsiga mot dem som känner antipati mot oss, splittrar vi vår gudsmedvetenhet och går miste om den upplevelse, som jag tidigare skildrade. Detta betyder inte att man ska ropa hurra inför allt det obehagliga som man upplever, utan bara att vi ska låta det vara, där vi inte mäktar med att förbättra det med kärlek och förståelse. Endast där, där vi förmår att förbättra tingen med kärlek, har vi vårt arbetsområde.

22. Att se allt som Guds kropp och som en gudomlig hänvändelse till oss

Det står skrivet att vi ska älska vår nästa som oss själva. Men vår nästa är inte endast den som står oss närmast, vår nästa är hela vår omgivning. Materien består av levande väsen, den är en del av Guds kropp. Men Gud har ingen form, han är, om ni förstår, alla formers form. Oavsett vad man ser, så är det Gudomen. De olika människorna, växterna, djuren, mineralerna, molekylerna, atomerna, elektronerna osv., allt är Guds kropp, hans sinnesorgan, genom vilka han uppenbarar sig. Om det inte var på det sättet, skulle bilden av Gud krympa ihop till en ofullkomlig timlig företeelse. Då allt som finns till är Gudomen, kan man omfamna Gudomen var som helst, och först när man kan det, har man den riktiga bilden av Gud som identisk med hela vår omgivning.

I mitt arbete är allt baserat på att lära er att förstå naturen, att förstå den logik, med vars hjälp världsalltet är uppbyggt, och att förstå att allt det, som man har att göra med, är livsyttringar som strålar ut från Guds medvetande. Förstår man detta, framtonar här en helt annan gudsbild. Framtidens människor kommer att leva med en helt annan bild av Gudomen än nutidens. Denna bild kommer att förena sig med allt som sker i världen, vara i kontakt med lagarna för tillvaron och därmed fundamentalt logiskt underbyggd. Att se allt som Guds kropp, att se allt som sker som en gudomlig hänvändelse, att se allt som ett uttryck för något som Gudomen önskar att säga en, kommer leda till att människan en dag frågar sig själv, vad det är Gud önskar meddela henne. Och i alla livets förhållanden önskar Gudomen visa gudasonen att alla upplevelser av lidanden, hur svåra de än är att genomleva, berikar medvetandet med ny kunskap och alltså leder till ett utvidgande av medvetandet, till en större mental horisont, vilket ju endast vill säga en större förmåga till livsupplevelse. Det är denna större upplevelseförmåga som känns som en smekning från Gudomen. Den leder till ett påvisande av att ens öde hela tiden är ett uttryck för ljus och åter ljus, och på så sätt får man frid i sitt sinne. Gud önskar förvandla människornas inställning till sin omgivning. Och det sanna gudsförhållandet är detsamma som att människan ställer in sig på att hela dess omgivning är Gudomen.

23. ”Fader, ske inte min, utan din vilja”

Som jag tidigare berättade för er, vilar naturmänniskans förhållande till Gudomen på en automatfunktion, hon är inte i stånd att med sitt vakna medvetande förstå det verkliga sammanhanget. Kulturmänniskan av i dag har avlägsnat sig så långt från Gudomen som det över huvud taget är möjligt, men detta tillstånd har lett till lidande och åter lidande. I Jesu berättelse om den förlorade sonen, som kom tillbaka till fadern efter att först ha ”ätit tillsammans med svinen”, har vi en utmärkt illustration av nutida människors gudsförhållande. När man ”äter tillsammans med svinen”, vilket vill säga manifesterar djuriska tanke- och handlingssätt, tillber man hedendomen. Vi behöver inte längre döda för att leva. Långt mindre behöver vi döda våra medmänniskor. Därför är det nödvändigt att komma in på hur man ska vänja sig av med dessa saker, inte endast i de grövre formerna, utan också där det bara är till exempel 10 % mord. Alla mörka tankar är mord i mindre skala, och därför gäller det att nå fram till att hålla alla mörka och nedbrytande tankar borta och endast vara inställd på att älska sin nästa som sig själv.

Det är nödvändigt att jag genom alla mina analyser visar er dessa ting, för att ni i studiet av allt som jag berättar för er, kan komma att se att allt det som människorna i allmänhet är vana att se som ”döda” ting, t.ex. materien, havets bränningar, luften, stormen, klotens gång m.m., är liv, är uttryck för viljemanifestationer, är skapade för era sinnen för att upplevas med ert förstånd. Allt kommer en dag att upplevas av er som en hänvändelse till er själva, och det är bara en tidsfråga innan ni reagerar på ett riktigt sätt på denna hänvändelse och i ödmjukhet böjer era huvuden och säger: ”Fader, ske inte min, utan din gudomliga vilja!”. När ni kan säga det, är ni inne på den riktiga kursen mot Gudomen. Jag kan ge er den teoretiska kunskapen, men den praktiska kunskapen kan ni bara skaffa er själva genom era egna självupplevda erfarenheter. Ni kan blanda de mentala energierna helt efter er egen vilja, men vill ni ha den verkliga upplevelsen av Gudomen, är det nödvändigt att ni förändrar ert sätt att vara och lär er att använda den kosmiska kemin på ett riktigt sätt. Ett nytt sätt att vara kommer inte av sig självt. Ni måste lära er att blanda era tankematerier på det riktiga sättet. När man ska välja mellan två handlingssätt, är det inte alltid lätt att veta vilket som är det riktiga. Ofta kan man vara i en sådan situation, att vad man än gör, kommer det att vara något ont. Står man inför två onda ting gäller det alltid att välja det minst onda, vilket inte alltid är det som går ut över oss själva minst.

24. Människorna kommer att finna varandra och skapa en stor enhet

Ni måste lära er att ställa in er på att på samma sätt som ni alltid är omgivna av fysiska väsen, är ni också omgivna av en mängd för er osynliga väsen. Ni är aldrig helt överlämnade åt er själva; ni befinner er alltid, medvetet eller omedvetet, i en korrespondens med Gudomen. Ni måste veta att oavsett vilka ögon ni ser in i, så är det Gudomens förnimmelseredskap ni möter. Vad ni än upplever, är det Gudomen som talar till er. Många människor har upphört att be, eftersom de tvivlar på bönens betydelse. Detta är en mycket felaktig inställning. Bönen är det mest värdefulla kommunikationsmedlet mellan Gudomen och gudasonen. När ni lär er att förstå, att de saker jag har berättat för er är sanna, kommer ni att få frid i ert medvetande. Då kommer ni in i ett sinnestillstånd i vilket det är frid och jämvikt. Jag har fullständig fred och jämvikt i mitt medvetande, oavsett hur svårt kriget än är. Jag vet att det kommer att bli de ljusa krafterna som segrar i den strid som i dag rasar över världen, och att de kommer att främja en ”ny himmel” och en ”ny jord”. Jag vet att endast det mest fullkomliga kommer att ske, och då jag kan endast lovprisa Gudomen.

Efter allt det som ni nu upplever, kommer människorna att finna varandra och skapa en stor enhet. All monopolisering kommer att upphöra, då människorna kommer att lära sig att se, att det enda verkliga värdet som finns i världen, är människans förmåga att skapa, att frambringa. Den ekonomiska skillnad som i dag råder i världen, är en onaturlig skillnad, och den kommer att försvinna. Det kommer att komma en helt ny social ordning, jorden kommer bokstavligt talat att bli en ”ny” jord, där administrationen av de fysiska värdena kommer att finna sin riktiga väg. Människornas andliga inställning kommer att gå i den riktningen som jag i kväll har beskrivit för er. Människorna kommer att lära sig förstå att Gud är allt som finns till, och allt det ni gör, gör ni mot Gud. Men då Gud är allt som finns till, är vi själva en del av honom, och följaktligen kommer allt som vi gör mot honom också vara något som vi gör mot oss själva. Vårt öde är således beroende av vårt sätt att vara. När människorna har förstått detta, kommer de att bli angelägna att vara kärleksfulla mot allt och alla, och med den inställningen kommer världsfreden att göra sitt intåg på jorden.

_{Referat av Martinus föredrag januari 1942 i Livets Bogs Bureau. Artikeln bygger på en stenografisk uppteckning av Hans Bønnelycke m.fl. Ny rättstavning och mellanrubriker av Torben Hedegaard är godkända av rådet 2013-08-08. Publicerad första gången i Kontaktbrev nr 9–11, 1942. Artikel-id: 2044-K. Översättning: Lars Palerius, 2013}

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}