Den gudomliga anden eller gärningen

_{av Martinus}

1. Världens många olyckliga öden är uttryck för människans ofärdiga stadium

För varje tänkande människa kan det inte vara utan betydelse att stanna upp lite och tänka över, vad som ligger bakom begreppet öde. Varje dag rapporterar tidningarna om olyckor eller mer eller mindre våldsamma händelser, förfärliga katastrofer. Ett flygplan har störtat än här och ett annat där, och många människor både unga och gamla har dödats, liksom samma tidningar rapporterar om andra olyckor, järnvägs- och fartygskatastrofer, fabriks­olyckor och naturkatastrofer, förutom den mörka och trista livsledaväckande stämning, sorger och lidanden, som privat samliv och mellanhavandena mellan människorna inbördes skapar. Varje barn som kommer till världen, föds alltså mitt i en ocean av risker att få sin organism och därmed sitt liv ödelagt. Några väsen blir förföljda redan i moderlivet av den moderna företeelse, som kallas fosterdråp. Andra barn blir redan på samma stadium hemsökta av sjukdom och dör innan födelsen. Andra barn dör omedelbart efter födelsen, och andra blir hemsökta på senare stadier. En del barn föds hos föräldrar som inte hyser någon särskild kärlek till sin avkomma, och andra föds hos föräldrar som förstör sin avkomma genom tillbedjan och förgudning. Men det är inte blott under barnaåren som de mörka upplevelserna hemsöker väsendena. På alla stadier eller i alla åldrar rumsterar de olyckliga händelserna med onaturlig död, ja till och med självmord.

Alla dessa förhållanden måste uttrycka något som inte är färdigt, något som inte kan vara det slutliga målet med livet. Överallt där naturen har utfört sitt verk, ser vi endast genialitet eller höjdpunkten av fullkomlighet i dess skapelseprocess. Är inte varje vår en gudomlig uppvisning av fullkomlig, logisk skapelse? Växer det inte fram nya löv som ett led i en logisk plan? Är inte resultatet det sköna mogna brödsädet, de sköna och välsmakande mogna frukterna? Ger inte sommaren de skönaste livsmöjligheterna för en lycklig och glad tillvaro? Är inte varje levande väsens organism ett underverk, ja, nästan ett mirakel i form av konst och genialitet? Vem mäktar skapa en till synes så liten sak som ett blad på en nässla? Ja, inte ens all världens kungar med sina högt utbildade ingenjörer och kemister kan mäkta med en sådan företeelse, som ju för naturen endast är en bagatell i dess omåttliga skapelseocean. För den, som verkligen strävar efter eller gör sig omaket att sätta sig in i naturens skaparmetoder, kan det inte undgå att bli ett orubbligt faktum att naturens skapelseprocess överallt syftar till fullkomlighet och därmed glädje och välsignelse med sin skapelse, och att överallt där lidandet och olyckorna håller hus, är det endast uttryck för att naturens avsikt ännu inte är uppnådd, och att naturen därför ännu alls inte här är färdig med sin skapelse. Den logiska konsekvensen av detta måste för den verkliga andliga forskaren då bli, att människans olycka och lidande eller olyckliga öde endast kan vara uttryck för att människan ifråga ännu inte är färdig. Hon har inte nått den mogna fruktens stadium. Allt måste ju nå detta stadium, vad skall det annars vara till för?

2. Talangen för att tänka och skapa fullkomligt saknar sin fullbordan hos den jordiska människan

Som följd härav måste frågan då bli för den sökande människan: Vad är färdigt, och vad är ofärdigt i mig? Svaret på detta måste då igen bli detta, att överallt där jag är i konflikt med mig själv och andra levande väsen eller min så kallade ”nästa”, där är jag inte färdig. Där jag befinner mig i stor glädje över naturen, omgivningen och medväsendena till en sådan grad att det ger mig livslust, energi och glädje genom att ge mig själv hän åt alla andra väsens lycka, där är jag färdig. Med denna inställning blir det inte svårt att kartlägga sitt eget ofärdiga område. Överallt där det förekommer något i mig som förargar mig, något i mig som framkallar avundsjuka, svartsjuka, irritation, bitterhet, vrede, hat eller hämndlystnad, där är jag alltså inte färdig. Likaledes är jag inte färdig i de situationer, där jag i min organism som mat och dryck intar saker, som alls inte är mat och dryck, utan rena giftämnen såsom alkohol, kött och blod eller animaliska ämnen, liksom jag naturligtvis heller inte är färdig där jag förpestar min andning med giftiga utdunstningar, tobaksrök och nikotin. Men när det är dessa företeelser som visar sig som de ofärdiga i människan, måste det ju också vara dessa som är ett hinder för ifrågavarande väsens uppnående av den färdiga människans fullkomliga, lyckliga tillvaro eller naturens höjdpunkt med avseende på människans skapelse. Men då människan är ett klart, dagsmedvetet tänkande väsen utrustad med vilja, är det givet att hon i kraft av detta har stort inflytande på sin egen fullbordan. Man skall således inte tro att naturen blint gör henne färdig. Nej, nu har en utomordentligt stor del av människans fullbordan lagts i hennes egen hand eller underkastats människans eget sätt att tänka och handla. Det är ju just träningen i att tänka fullkomligt och därmed talangen för att skapa fullkomligt och således vara fullkomlig, som är kvar att fullborda hos den jordiska människan. Hon är ju nu inte längre ett blint automat- eller instinktväsen. Hon bestämmer i utomordentligt stor grad sina egna upplevelser i det dagliga livet och får härmed tillfälle att upptäcka om hennes egna beslut eller bestämmelser och de därav följande handlingarna är utlösta av något färdigt eller av något ofärdigt hos henne själv, hennes mentalitet eller psyke. Där det är något ofärdigt i väsendet, som har dikterat handlingar och sätt att vara, där kan det naturligtvis inte uppstå något färdigt, något fullkomligt, något genialt. Och där en manifestation inte är fullkomlig, är den en omogen frukt. Och omogna frukter är sura, bittra och oätliga. De är inte till glädje eller välsignelse för väsendena, utan till obehag och lidande för den som lever av sådana.

Det vill alltså säga att när människorna i så hög grad som fallet är, lever i olycka och lidanden, sorger och bekymmer, handlar de utifrån något i dem själva, som inte är färdigt. De är inte i kontakt med universums grundton, vilket vill säga den vibrationsart som gör sig gällande överallt i det färdiga universumet. Men när man således kan nedkalla olyckor och lidanden över sitt eget framträdande eller sin tillvaro genom sitt handlingssätt, måste man ju också kunna framkalla det motsatta med sitt sätt att handla och att vara. Om man kan nå fram till att utlösa färdiga energivågor, kommer man alltså även mitt i denna lidandesvärld eller ofärdiga tillvaroplan, som det jordmänskliga mentala området ännu representerar, att kunna uppleva fullkomligheten och den härav följande geniala livsupplevelsen, som strålar av skönhet, livslust och glädje.

3. Vad som är bestämmande för ens kosmiska livsställning präglas av instinkter och dolda begär

Man bestämmer alltså sitt eget öde. Ödet är något man själv skapar, liksom man skapar sig en livsställning. Ödet är i själva verket samma princip. Det är också en livsställning. Det är bara av kosmisk natur. Därför blir det ytterligare den skillnaden mellan den fysiska och den kosmiska livsställningen, att den första är man vaket dagsmedveten med om att bestämma. Man bestämmer här om man vill låta sig anställas hos den eller den firman, om man vill ägna sig åt det eller det yrket, om man vill resa eller inte resa osv. Med hänsyn till vad som är bestämmande för den kosmiska livsställningen är man inte så levande, vaket dagsmedveten i den som i den fysiska. Här är det mer tillfälligheter, instinkter och dolda begär, som ligger främst i ledet. Här intar människan först det ena njutningmedlet och sedan det andra njutningsmedlet utan att verkligen förstå, att det är livsödeläggande eller ödesnedbrytande krafter hon invecklar sig i. Likaså låter hon den ena irritationsvågen efter den andra fara igenom sitt psyke och därmed igenom sitt blod utan att förstå, att detta handlingssätt är rena giftet för den jordiska människans psyke eller själ och ande. Hon blixtrar och dundrar ibland mot allt och alla utan att förstå, att hon här framträder under ett minimum av kosmisk kemi, ja, hela hennes framträdande är således i detta fall endast ett omedvetet kosmiskt foster, som börjar röra på sig, ger ifrån sig de första livstecknen. Hetsighet och vrede är inte företeelser som först skall tänkas fram, det är i regel företeelser som blixtsnabbt bryter ut och behärskar väsendets blod och sinnen, får väsendet att handla i totalt ologiska riktningar, som fortplantar sig eller åstadkommer disharmoni, krig, tortyr och lemlästning i sitt kölvatten.

En atmosfär av detta krig, tortyr och lemlästning blir alltså en del av detta levande väsens manifestation och framträdande. Det blir alltså ett slags vredens och kampens väsen. Det tror endast att det kan upprätthålla sitt liv genom vrede och kamp och skapar därför medel med vars hjälp det kan säkra sin överlägsenhet i denna kamp. Dessa medel blir alltså mordvapen. Människan har således blivit det väsen som i allra störst utsträckning kan skapa mordvapen, och har därför blivit det mest mördande och dräpande väsendet på jorden. Ett samhälle av sådana väsen kan ju omöjligt skapa något paradis eller ”himmelrike”. De kan ju endast skapa en sådan tillvarozons motsats, nämligen ”helvete”. Det blir således två slags tillvaroplan. I det ena, himmelriket, existerar det väsen som är fullkomliga i alla sina förehavanden. De rör sig och lever med hjälp av kärlek till allt och alla. Denna kärlek eller nästasympati är ett livselement för dem att röra sig i, liksom vattnet är ett livselement för fiskarna att tumla omkring i. Och i helvetet utgör irritation, vrede, hat, mord, dråp och hetsighet i form av kärlekslöshet det livselement som väsendena här lika nödvändigt måste ha att leva i, liksom fiskarna måste ha vattnet för att kunna existera som fisk.

4. De två kosmiska livselementen

Det finns således två kosmiska livselement: ”himmelriket” och ”helvetet”, liksom det finns två fysiska element för väsendena att leva i, nämligen luften och vattnet. Därmed blir det också två slags väsen, nämligen de som kan leva i vattnet, och de som kan leva i luften. Den första sorten måste andas med gälar, medan den andra sorten måste andas med lungor. Man kan därför inte byta ut dessa två slags väsen och låta lungväsendena leva i vattnet och gälväsendena i luften. Fåglarna kan inte leva i vattnet, och fiskarna kan inte leva i luften. Fiskarna måste liksom fåglarna långsamt utvecklas för att kunna leva i luften. Men i samma grad som de kan börja leva i luften, är de ju inte fisk i renkultur. Då börjar de i motsvarande grad bli luft- eller lungväsen. Den absoluta allkärleken är på samma sätt det kosmiska luftelementet, medan kärlekslösheten är det kosmiska vattenelementet. De fullkomliga människorna är det verkliga livets lungväsen, medan de ofullkomliga eller ofärdiga människorna är det kosmiska livets gälväsen, och de måste leva i vattnet, måste leva i ofullkomligheten, måste leva i en mental undre värld, där solens ljus är förmörkat eller avbländat av vattnet. Och alla människor befinner sig således i dag mer eller mindre i mörkret eller i ljuset, i de mörka havsdjupen eller uppe i den rena luften och i det lysande och strålande solljuset, där de kan se ut över vattnen och se Guds ande sväva över dessa vatten. Vi är således mentala mörkerväsen eller mentala ljusväsen. Varje oinvigd människa är något av båda delar. En del är mest [av den ena delen, och några är m]est av den andra delen, och några är lika mycket av [bägge delar. Då fiskarna] anda[s med gälar], vilket vill säga att de endast kan andas i vatten, måste de just leva i vattnet, och då fåglarna eller andra väsen andas med lungor och därför inte kan andas i vatten, måste de leva i luften. På samma sätt måste också de väsen, som mentalt sett befordrar sina liv med vrede och hetsighet eller kort sagt endast kan andas i själviskhet, leva i ett element av själviskhet, och de som endast kan andas i kärlek eller osjälviskhet, måste leva i det elementet.

Manuskriptet slutar med dessa ord skrivna för hand:

Visa här beskyddet i vår egen atmosfär. Skarprättaren måste befinna sig där de dödsdömda är, och filantropen måste vara där det finns någon som behöver hans gåvor. Vi kommer dit där manifestations- och begärtendenserna för oss.

***

Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Feriebyns föredragssal, måndagen den 18 juli 1949. Martinus följde vanligtvis inte sitt manuskript under sina föredrag, utan han talade fritt och inspirerat. Smärre korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Det fattas en flik i manuskriptets sista sida, därför har orden lagts in här inom hakparenteser. Godkänd av rådet den 1/4 2011. Artikeln har tidigare publicerats i Kosmos under titeln ”Två livselement”, som Mogens Møller har bearbetat. Första gången infört i Kosmos nr 9/2011. Översättning: Mona Rehn Ekeback.Artikelkod: M1417.

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}