Bönen "Fader vår"

_{Utdrag ur Bönens mysterium av Martinus}

Kapitel 8. Bönens slutliga mission i sin sanna gudomliga gestalt

Med denna klarsyn på den bedjandes situation har vi nu fått förutsättningar att i vår bön kunna börja ställa in oss i kontakt med Guds vilja. Denna situation kan alltså endast utlösa sig i detta: antingen ber vi om "ynnestbevis", vilket åter i kosmisk mening är detsamma som att bedja om favorisering, om att bli en av hans särskilt "utvalda", att komma i ynnest hos detta allsmäktiga väsen, och vi kommer då aldrig i evighet att bli "bönhörda" - eller också är vi hundraprocentigt inställda på den gudomliga viljan, och vi lever då från morgon till afton i en motsvarande evig "bönhörelse". Det tillhör alltså bönens djupaste struktur och bärande fundament, att inte någon som helst bön kan bli "hörd" eller efterkommen, om den vill tillfredsställa ett begär efter särskild favorisering eller ynnestbevisning från Gudomen, och totalt "hörd" eller uppfylld kan endast den bön bli, som uteslutande avser att tillfredsställa begäret efter att den gudomliga viljan med ens eget jag måtte bli hundraprocentigt uppfylld. I samma grad som den bedjande inte är i kontakt härmed, är hans bön i disharmoni med den gudomliga viljan och blir därför ouppfylld. I motsatt fall skulle gudasonens eller den bedjandes primitivaste önskningar eller vilja ske, under det att Gudomens högintellektuella, allmänt kärleksbefrämjande vilja skulle hindras att ske - och universum, och därmed livet, skulle gå sin undergång till mötes.

Till vad nytta är då bönens stora och eviga princip? När det väsen inte bönhöres, som beder om tillfredsställandet av rent själviska begär eftersom detta tillfredsställande för honom eller henne synes vara den allena nödvändiga eller åtråvärda lyckan, till vad nytta är då detta väsens bön? Och när en "bönhörelse" kan äga rum endast när bönen uttrycker begäret efter att Guds vilja till fullo måtte ske, då är väl bönen inte nödvändig, ty Guds vilja är ju under alla omständigheter det segrande slutresultatet i varje situation och uppfyller sålunda den bedjandes begär. Vad skall man då bedja om?

Är det inte så, att bönen här visar sig vara totalt överflödig? Nej, tvärtom. Det är just här som bönen börjar visa sig i sin sanna gudomliga gestalt, i sin slutliga mission, nämligen som "levande dagligt samtal eller korrespondens med Gudomen". Den avslöjar ju här, att det vi tidigare kände till av dess natur endast var dess fostertillstånd, dess nybörjarzon. Så länge bönen utlöser sig som ett själviskt begär är den ännu blott identisk med "djurets' ångestskri i djungeln, även om den hos jordmänniskan helt visst utlöser sig i "kultiverade ordformer". Förhållandet mellan den bedjande och Gudomen är i själva verket detsamma som förhållandet mellan det lilla späda barnet i vaggan och dess moder. Den lilla späda varelsen känner inte till någon annan form av hänvändelse till modern än "skriket" och "gråten", när något obehagligt vederfares det. Detta "obehagliga" är i regel något livsviktigt och naturligt, såsom hunger, skötsel och dylikt. Här är det en uppmaning, ett rop, en bön till modern, som ju är barnets skyddsängel i dess ännu hjälplösa situation. Ett sådant rop eller en sådan "bön" till modern eller andra i moderns ställe kan inte höra med till begreppet "själviskhet". Tvärtom är skriket det enda medel, genom vilket barnet självt kan stå i kontakt med den gudomliga viljan, vilket vill säga dess egen livsviktiga passning och vård. Utan att skrika, gråta och kvida skulle det ju inte kunna påkalla de väsens assistans, vilka är nödvändiga för dess fysiska livs fortsättning.

I normala fall blir också en sådan bön hörd. Men när barnet vuxit till, när det kan börja tänka, förstå och tala på det fysiska planet, då kan det få begär eller önskningar som inte hör till de livsbetingande, ja, som kanske är direkt skadliga för medvarelserna. Sådana tankar och begär är själviska och således inte uttryck för den gudomliga viljan. Denna kommer däremot till synes i den sunda uppfostran, som just innebär ett bekämpande av sådana önskningars uppfyllande, hur mycket barnet än gråter, gnäller och klagar över att inte bli "bönhört". På samma sätt är det med gudasonens förhållande till Guden. Alla sådana begär som är livsbetingande eller naturnödvändiga, t. ex. hunger och törst, och utan vilka det dagliga livet omöjligen skulle kunna upprätthållas, är inte själviska utan direkt i kontakt med den gudomliga viljan. Det kan endast vara av godo att infläta dessa i sin bön, om det har uppstått svårigheter eller hinder för deras uppfyllande. Men alla sådana begär, som inte är livsbetingande och som inte kan uppfyllas utan ett större eller mindre ödeläggande av medvarelsernas liv och hälsa, är "själviska" och alltså inte i kontakt med den gudomliga viljan. Att infläta dessa i sin bön är att appellera till en "bönhörelse", som Gudomens "uppfostran" eller den gudomliga världsordningen är inriktad på att bekämpa.

Liksom det i väsendets korrespondens med sin moder eller med sina föräldrar kan förekomma många begär som föräldrarna inte kan efterkomma, på samma sätt kan i den jordiska människans förhållande eller bön till Gudomen finnas många "böner" eller begär som Försynen inte kan uppfylla. Det är riktigt att det för en människa i allmänhet kan vara svårt att skilja de falska begären från de riktiga och naturliga. Men här har Försynen genom världsåterlösningen utsträckt sin hjälpande hand och skänkt människorna bönen "Fader vår". Denna bön är, som jag här skall förklara, en kosmisk bön, fullständigt i kontakt med vad den gudomliga viljan själv önskar få genomfört hos gudasonen i dennes inställning till världsalltet, livet och Gudomen.

Kapitel 9. "Fader vår, som är i himmelen"

Bönen "Fader vår" uttrycker den absolut fullkomliga själsliga inställningen till Försynen eller Gudomen i nio särskilda tankekoncentrationer. Av dessa utgöres den första av orden "Fader vår, som är i himmelen!" - Med hjälp av dessa ord kan den bedjande efter hand fullständigt utestänga alla ovidkommande tankearter och därmed helt öppna en kanal mellan sig och den allsmäktiga Försynen eller den evige Fadern, en kanal genom vilken önskemålen sedan direkt kan träda in i det himmelska väsendets medvetande. Orden är så tydliga och så koncentrerat avfattade, att de inte kan föranleda det minsta tvivel hos de osynliga, änglalika väsen, som överallt och i allt i naturen är tillstädes som den himmelske Faderns speciella "lyssnarorgan", vilka till och med uppfattar den bedjandes minsta suck och genom vilka bönens vibrationer föres vidare till andra änglalika, osynliga himmelska väsen, som är den överjordiske Faderns organ för skapandet av hans reaktion på den bedjandes bön eller hänvändelse. Beträffande dessa osynliga väsens existens får jag hänvisa till mitt huvudverk "Livets bok". Här skall jag endast i korthet antyda, att det i själva verket är dessa väsen, som åsyftas med begreppet "änglar" och om vilka Kristus säger: "Är inte alla dessa tjänande andar utsända till hjälp för dem, som skola ärva salighet?" Genom dessa väsen försiggår all förekommande korrespondens mellan den bedjande och Försynen, mellan Guden och gudasonen. Utan dessa väsen som mellanled skulle inte någon som helst korrespondens med Gudomen vara möjlig. Gudomens medvetande kan lika litet som andra former av medvetande fungera utan organ, och hur skulle Gudomens organ kunna existera utan att vara identiska med de levande väsendena? - Det är därför också så gudomligt inrättat i den eviga världsordningen, att vi inte kan förnimma, se eller uppfatta alla de väsen, som Försynen använder som mellanled mellan sig och oss, ty då skulle vi få en felaktig föreställning om dessa väsen och Gudomen, på samma sätt som jordmänniskorna på primitiva stadier ständigt får felaktiga föreställningar om de levande väsendena och Gudomen. De tror, att de levande väsendena, vänner och fiender, är en sak och Gudomen en annan sak. De kan se, förnimma eller uppfatta dessa sina medvarelser, medan de tror Gudomen vara ett helt annat väsen, som alls inte är fysiskt synligt och som till och med befinner sig på ett helt annat ställe. Detta andra ställe har de betecknat som "himlen". Men om de fysiskt kunde se detta "andliga ställe" och se Gudomen som ett väsen boende på detta "ställe", då skulle de uppleva, att nämnda "ställe" vore lika befolkat med levande väsen som deras egen sfär, och Gudomen skulle fullständigt förlora sig i detta vimmel av liv. De skulle aldrig i all evighet komma att uppleva Gudomen. Allt skulle endast bli "medvarelser" och "ting" i deras egen sfär. Men tack vare den omständigheten att världsalltet för varje levande väsens iakttagelseförmåga obönhörligen måste framträda i två avsnitt, nämligen ett synligt och ett osynligt, blir det möjligt för det levande väsendet att frigöra sin iakttagelseförmåga och därmed sin tanke från det synliga avsnittet eller "medväsendena" och "tingen", och att därvid uppleva alltet, universum eller naturen i form av det osynliga avsnittet, framträdande som något helt annat än "väsen" och "ting". Att detta osynliga avsnitt av världsalltet inte är något "intet" framstår snart som ett faktum för väsendet. Det ser nämligen, att allt synligt utgår från detta osynliga avsnitt och åter ingår i samma avsnitt. Om därför detta avsnitt vore detsamma som ett "intet", så skulle ju allt det synliga, alltså "väsendena" och "tingen", komma av "intet", vilket är totalt omöjligt. "Intet" kan aldrig bli till "något", liksom "något" aldrig kan bli till "intet". När därtill kommer, att den synliga delen uteslutande visar sig vara verkningar av den osynliga delen, blir den osynliga delen således identisk med "något" som uppenbarar sig genom den synliga delen. Men därvid blir världsalltets analys ju identisk med det levande väsendets analys, som också orubbligt uttrycker ett "osynligt något" som uppenbarar sig genom ett "synligt något". Jag kan inte här komma närmare in på detta problem utan får hänvisa till mitt huvudverk. Här har jag endast berört problemet för att visa, att "väsen" och "ting" inte utgör allt som existerar utan att allt "det osynliga" i universum tillsammans utgör ett "något", för vilket allt "det synliga" är redskap. Allt synligt är således manifestationen eller uppenbarelsen av detta "något", och då denna manifestation eller uppenbarelse är logisk skapelse, så är den uttryck för tanke och vilja.

Den osynliga delen av alltet, livet och tillvaron utgör alltså "ett tänkande och viljeförande något", och det är förnimmelsen av detta högsta något, som utgör grundvalen för varje varelses religiositet och gudsförhållande. Men detta förhållande skulle alltså aldrig någonsin ha kunnat bli till verklighet eller absolut upplevelse, om inte väsendenas iakttagelseförmåga ha· de begränsats, så att en del av det existerande världsalltet med dess levande väsen och ting blivit osynlig och väsendena därmed frigjorda från uppfattningen av alltet som blott och bart en mångfald av väsen och ting. Med osynliggörandet uppstår möjligheten eller förmågan att se mångfalden såsom uttryck för ett viljeförande osynligt något och därmed såsom varan· de en enhet med samma analys som det levande väsendet. Om detta väsen kan det därför endast sägas just som det säges i den första tankekoncentrationen av "Fader vår": "som är i himmelen". "Himmelen" kan endast fattas som sfärerna, universum eller alltet. Den bedjandes inställning till Gudomen blir alltså här hundraprocentigt korrekt eller fullkomlig. Det är inte ett väsen "uppe i himlen" eller någon annanstans, det är inte ett väsen av den eller den rangen eller storleken som den bedjandes medvetande här skall koncentreras på eller riktas mot. I så fall skulle det ju endast vara en "medvarelse" som den bedjande i sin bön hänvände sig till. Ett väsen som befinner sig på en eller annan plats, ett väsen som har en storlek, en rang eller som representerar ett utvecklingsstadium är inte en Gudom utan en gudason. Men det väsen som är i "himlen" kan endast och allenast vara ett väsen som är "allestädes närvarande", ett väsen som utgör alla sfärerna, ett väsen som är alla "himlarna". Av sådana väsen kan det endast finnas ett, nämligen den evige Gudomen.

Med uttrycket "Fader vår" inriktar vi hela vår själ på en sonlig inställning till denna Gudom. Med uttrycket "som är i himmelen" ger vi denna vår sonliga inställning en absolut entydig adress, en absolut ofelbar inriktning direkt mot den evige Fadern. Här kan det endast vara tal om det enda väsen som är i "himlen". Att det i denna bön inte kan ligga någon som helst egoistisk tanke framgår tydligt av orden "Fader vår". I ordet "vår" anger den bedjande tydligt Gudomen som "allas Fader". Han uppfattar inte sig själv som någon favorit inför denne Fader utan gör sig i sin bön till ett med alla medvarelser och erkänner dessa som sina bröder inför Gudomen. En mera fullkomlig och ädel inställning i en bön till Gudomen kan inte manifesteras.

Kapitel 10. "Helgat varde ditt namn"

Nästa tankekoncentration i bönen "Fader vår" ut· tryckes med orden: "Helgat varde ditt namn!" Att Guds namn skall vara "heligt" för ett väsen, detta kan endast helt uppfyllas genom förnimmelsen eller upplevelsen av att "allt är mycket gott". I samma grad som man inte har denna förnimmelse utan tvivlar på fullkomligheten i världsalltets eller livets innersta, gudomliga struktur, är man i disharmoni med den evige Fadern. Här underkänner man hans fullkomlighet och stämplar honom indirekt såsom ofullkomlig. Att detta stämplande av Gudomen såsom ofullkomlig döljes under begreppet eller övertron "djävulen". d. v. s. tron på att allt det förment ofullkomliga eller. som det också kallas. "det onda" har ett annat upphov än Gudomen. ändrar inte på principen.

På så sätt är hela jordens mänsklighet i dag inspärrad i en kosmisk återvändsgränd. Oavsett i vilken riktning de fysiskt än vill gå, så möter de fienden, sina hämnare eller förföljare. De kan kanske slå sig igenom den ena gången efter den andra, men varje gång de sluppit undan fienden, antingen genom flykt eller seger, leder vägen bara fram mot en ny återvändsgränd. Härifrån kan de inte vända tillbaka utom genom att möta den förföljande fienden, som ju aldrig kan dräpas, men som gång på gång kommer att uppstå från de döda, oavsett hur många gånger man än dräper hans kropp.

Därför råkar människorna ut för mycket antipati och fiendskap som inte härstammar från deras nuvarande liv, men som de däremot har varit orsak till i tidigare liv. Mycket goda vänner och mycket hatfullt inställda fiender är mycket ofta gamla bekanta från tidigare liv, men man har naturligtvis inte något vaket dagsmedvetet minne om detta i det nuvarande livet. Sådana fiendskaper har man i verkligheten själv skapat i tidigare liv, och detta ger nu utslag som en förföljelse från dessa väsen som man hade något ouppklarat med i en svunnen tillvaro. Det framstår i dag som orättfärdighet.

Det avslöjar tvärtom för den utvecklade andlige forskaren eller sanningssökaren en gudsbild. som endast är en kopia av en vanlig jordmänniskas medvetande. Ett sådant väsen har fiender, av vilka det kan förföljas och med vilka det därför mer eller mindre måste vara i krig. Mer eller mindre önskar det hämnd eller straff över förföljarna. Och är det inte just dessa ofullkomliga medvetenhetstendenser som överskuggar eller förmörkar gudsbilden? - Är inte "djävulen" Gudomens store motståndare eller "fiende nummer ett"? - Betraktas inte vrede, harm och förföljelse gentemot detta väsen och mot de "Guds barn", som det har "förfört", som "helig" och "rättfärdig"? - Är inte "evig förtappelse" det välförtjänta straffet för deras "gudsfientliga" verksamhet? - Tänk, vilket strålande och fullkomligt uttryck för kulminationen av jordmänsklig skadeglädje och hämndtörst! Tänk, vilken förmörkad uppfattning av den evige, allvise Gudomen, vars bländande kärlek skiner liksom solen på allt och alla, på rika och fattiga, på unga och gamla, på människor, djur, växter och mineral, och vars strålande högintellektualitet inte har kunnat finna eller påvisa ett enda ställe i alltet eller universum som inte är "mycket gott"! I sanning, de väsen som fått denna i kärlek kulminerande. absoluta gudsbild förmörkad av tron på djävulen, dennes hantlangare och det eviga helvetet, de är i behov av att få Gudomens namn "helgat". Tänk. vilken gudomlig välsignelse det är. att dessa väsen också har lärt sig bedja "Fader vår"! Ty, utan att de verkligen vet det, ber de i bönens andra tankekoncentration om "kosmisk klarsyn" för att kunna genomskåda absolut allt som annars skulle hålla dem bundna vid en primitiv och ofullkomlig syn på alltets eviga upphov och alltgenomträngande Gudom. Och absolut endast genom uppfyllelsen av denna bön kan i den bedjandes medvetande den klarsyn infinna sig, vilken låter Gudomen framträda i en så högintellektuell renhet och kulminerande kärlek, att hans namn i samma medvetande endast och allenast kan vara inbegreppet av "helighet". Och som resultatet av denna "helighet" framträder världsalltet som en kombination av kärleksbetygelser. Endast på så sätt kan det gudomliga ordet "allt är mycket gott" ständigt lysa och stråla som en absolut evig sanning, och endast genom den totala insikten i denna sanning kan Gudomens namn vara verkligt eller absolut "helgat".

Kapitel 11. "Tillkomme ditt rike"

Den tredje tankekoncentrationen i "Fader vår" är uttryckt i orden: "Tillkomme ditt rike". Även med denna bön är den bedjande helt i kontakt med den gudomliga viljan. Att "Guds rike skall komma" är redan för evigt bestämt i den gudomliga världsplanen. "Guds rike" är ju detsamma som en tillvaroform, i vilken "djuret" blivit förvandlat till "den fullkomliga människan". Att denna förvandling äger rum kan inte förnekas utan att man samtidigt förnekar utvecklingen. Ingen genomsnittligt intellektuellt begåvad jordmänniska, som inte är insnärjd i eller bunden av vare sig "vetenskapliga" eller religiösa "dogmer", kan komma ifrån det faktum att hennes dagliga liv är erfarenhetsupplevelse och att denna erfarenhetsupplevelse blir bestämmande för viljan samt att detta bestämmande av viljan till sist blir karaktärsförädlande. I annat fall skulle väsendet vara abnormt. Efter upplevelsen av tillräckligt många erfarenheter om vad som är orsakerna till olyckliga eller bittra händelser i livsupplevelsen eller tillvaron, kommer varje normal människa att för framtiden bekämpa dessa orsaker. Då denna princip är fundamentet i varje väsens normalitet, måste en mentalitetsförhöjning eller andlig förädling ovillkorligen bli följden. Att en utomordentligt stor del av jordens människor alltjämt manifesterar sådana orsaker som laster, utsvävningar, vinningslystnad, maktbegär, hat och intolerans, som oundgängligen resulterar i sådana olyckliga händelser som för ögonblicket är så allmänt förekommande, t.ex. krig, förföljelse, lemlästning, sjukdom och armod, det ändrar inte på principen utan visar blott. att man ännu inte i tillräcklig grad fått överblick över dessa mörka företeelsers verkliga orsaker eller första spirande källflöden i individernas dagliga själsliv, viljebestämning och moralfunktion. Men att dessa händelser har sin moralförädlande betydelse visar sig som ett orubbligt faktum redan genom den omständigheten, att humanitet i form av en "varaktig fred" blivit ifrågavarande individers mest eftertraktade ideal eller åtrå. Har inte detta ideal blivit en så fundamental faktor i jordmänniskornas moralbegrepp, att ingen strid, ingen förföljelse, inget krig, ingen lemlästelse kan äga rum eller finna giltigt försvar eller berättigad grund under någon som helst annan förevändning än just den att utlösningen därav sker i "rättfärdighetens" och därmed i "moralens" och "humanitetens" namn?

Så åtrådd eller absolut önskad är alltså en alltbehärskande humanitet, fullkomlig kultur eller varaktig, verklig fred, att varje blodshandling, skräckterror, lemlästning eller förföljelse med mord och brand endast tolereras av människorna så länge allmänheten har en oförsvagad tro på att dessa företeelser uteslutande står i rättfärdighetens och därmed i humanitetens eller i verklig kollektiv freds och harmonis tjänst.

Att en orubblig tro på ofelbarheten i en bestämd metod eller ett speciellt medel för att uppnå den åtrådda humaniteten och freden i första hand måste leda till denna metods eller detta medels praktiska användning är ju självklart. I annat fall vore ifrågavarande varelser abnorma. Det vore intolerant att begära, att metoden tvärtom skulle se dåraktig och felaktig ut.

Men just genom friheten att använda såväl dåraktiga som fullkomliga eller berättigade vägar och metoder blir det ju till sist ett levande faktum, vilken väg eller metod som är den fullkomligaste eller som leder direkt till det önskade målet. Då krigets och brutalitetens primitiva makt- och våldsmetoder har använts ända till överflöd i jordmänsklighetens historia och då önskan om humanitet och fred inte desto mindre är ännu mera otillfredsställd i vår tid än under någon annan tidsperiod, är det lätt att se, att erfarenheterna inte talar för krigs- eller terrormetodernas bevarande i vår strävan att uppnå den åtrådda varaktiga freden, humaniteten eller fullkomliga kulturen. Erfarenheterna kommer att göra det till ett faktum för individerna, att man inte kan avskaffa eller utrota något ont genom att hålla det vid liv, utveckla och föröka det. Man kan inte utrota terrorn genom att praktisera, vidmakthålla och hedra den. "Guds rike" eller "himmelriket" kan inte tvingas in över kontinenterna eller hållas i schack med hjälp av mordvapen, lemlästning och dråp. Endast genom att med förståndet eller intellektualiteten överflödiggöra och avlägsna dessa primitiva metoders nödvändighet eller förmenta nödvändighet från sitt medvetande kan individen uppleva "Guds rikes tillkomst" i sin egen mentala sfär eller i sitt eget själsliga inre.

Att bedja om "Guds rikes tillkomst" är alltså detsamma som att bedja att man måtte få vara i kontakt med det ovan skildrade erfarenhetsskapandet som leder "djuret" mot ljuset, vilket är detsamma som Gudomens skapelse av "den fullkomliga människan".

Kapitel 12. "Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden"

en fjärde tankekoncentrationen i "Fader vår", "Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden", är i realiteten endast en ytterligare förstärkning av den tredje tankekoncentrationen. Genom erfarenheterna blir det till ett faktum vad som är "Guds vilja". "Guds vilja" är alltså "djurets förvandling" eller den jordiska människans inhämtande av alla intellektualitetens högsta och skönaste dygder. "Himmelen" är ju just ett mentalt tillstånd, i vilket alla dessa högsta och fullkomligaste medvetenhetsmässiga egenskaper kulminerar och där till följd härav en hundraprocentig harmoni härskar överallt mellan de levande väsendena. Då jordmänniskan är ett väsen som befinner sig under utveckling från det primitiva, icke färdiga el1er djuriska tillståndet till den fullkomliga, högintellektuella, mänskliga tillvaron, har hon två mentala naturer i sig. nämligen de degenererande "djuriska" anlagen och de begynnande eller spirande "mänskliga" anlagen. Ibland kan de "djuriska" anlagen behärska individen, medan vid andra tillfällen de "rent mänskliga" anlagen är viljebestämmande i samma väsen. Då de "djuriska" anlagen försätter individen i kamp och strid med livet och "nästan", medan de rent högintellektuella eller mänskliga anlagen bringar individen i harmoni med livet och nästan, och då denna sista manifestationsform är identisk med den som tar sig uttryck som "Guds vilja" i "himmelen", så är den fjärde tankekoncentrationen i "Fader vår" detsamma som en bön om att de högintellektuella eller rent nästakärleksfulla anlagen skall bli så starka i ens mentalitet, att de alltid kommer att utgöra det överlägsna, viljebestämmande momentet i ens manifestationer. Detta vill med andra ord säga. att man beder om att all själviskhet eller alla härtill hörande, icke livsbetingande önskningar eller begär om personliga fördelar, som man kanske hyser, måtte bli totalt ignorerade av Försynen till förmån för uppfyllandet av varje livsbetingande eller nödvändig önskan som kan vara aktuell hos ens "nästa". Den fjärde tankekoncentrationen i "Fader vår" skapar sålunda en underbar inställning av mentaliteten på den gudomliga viljan. Det var inte så egendomligt att världsåterlösaren bad: "Fader, ske icke min utan din vilja".

Kapitel 13. "Vårt dagliga bröd giv oss i dag"

Den femte tankekoncentrationen i "Fader vår" lyder: "Vårt dagliga bröd giv oss i dag". Även med denna tankekoncentration har individen fått ett stort hjälpmedel i sina händer. I djurrikets zon är livets upprätthållande baserat på kamp. Det är i denna zon som principen "den enes död är den andres bröd" kulminerar.

För jordmänniskorna gäller ännu i utomordentligt stor utsträckning att man måste kämpa för att leva, och den gamla traditionen att man skall "äta sitt bröd i sitt anletes svett" är också allmängiltig. Så länge jordmänniskorna i så stor utsträckning som fallet är måste "armbåga" sig fram för att förvärva sitt "dagliga bröd", vilket vill säga uppfylla de nödvändigaste betingelserna för upprätthållandet av sitt normala livs hälsa och välbefinnande, så länge kommer ju den som har de vassaste "armbågarna", i detta fall alltså den som har de största fysiska krafterna, den som är mest slipad, hänsynslös och brutal eller okänslig inför nästan, att bli den part som behärskar tillgången till de levande väsendenas fysiska livsvärden. Därför blir det i samma mån en av denna härskande part avhängig nådesak för det mindre "armbågsvassa" väsendet att få den livsviktiga tillgången till dessa värden, i all synnerhet som härskarparten stundom inte känner någon som helst mättnad i sitt begär efter att besitta värdena. Vi möter ju också inom den jordiska mänskligheten den egendomliga synen, att somliga väsen går under i slöseri, frosseri, försoffning och överkultivering, allt uteslutande baserat på kolossala rikedomar, på hundratals hems eller tusentals medväsens livsförnödenheter, som blivit dessa matadorers "legitima egendom", Det är självklart, att dessa tusentals medväsen endast kan få tillgång till livsförnödenheterna genom dryga skatter till innehavaren av den "legitima egendomsrätten" eller livsförnödenheternas "legitima" upphov, så länge denne ännu är omättlig eller glupsk i sitt begär efter att äga. Detta skattande till livsförnödenheternas "legitime" ägare stannar ju heller inte vid någon rimlig gräns utan tar sikte på en total utplundring av allt och alla till förmån för ytterligare anhopning av rikedomar inför dessa "armbågsvassa" väsens fötter, varigenom nya och ännu mera drastiska utplundringar kan sättas i verket. Att ett sådant förhållande måste leda till fattigdom, nöd, elände och svältdöd för miljoner andra väsen inom det jordmänskliga samhället har länge varit ett ovedersägligt faktum. Det är inte så underligt, att dessa väsen ropar till Gud efter sitt dagliga bröd. Att deras bön också är i kontakt med den gudomliga viljan blir till faktum genom den omständigheten, att samma gudomliga vilja för länge sedan börjat likvidera detta olyckliga förhållande i fråga om livsförnödenheterna och deras fördelning. Det har uppstått statsstyrelser och överheter som tar itu med administrationen av värdena, och tillgången till livsförnödenheterna kommer mer och mer under kontroll. Lagar stiftas som skall beskydda den svage och mindre armbågsvasse mot den mera armbågsvasses glupska men som "legitim affärsverksamhet" kamouflerade utplundring och rofferi. Att denna utveckling av överhet och statsmyndighet inte skall upphöra, förrän den fullständigt kan garantera varje människa lika tillgång till de naturnödvändiga livsförnödenheterna och omöjliggöra varje form av materiell fattigdom, svält och elände. liksom varje form av samhällsskadligt slöseri, frosseri eller annat missbruk av de fysiska livsvärdena eller de materiella tillgångarna, detta är ju ett ideal som alltmer blir till en orubblig grundval för alla moderna politiska rörelser, all politisk kamp. Ja, den gudomliga viljan är starkt i färd med att skapa bönhörelse för den femte tankekoncentrationen i "Fader vår".

En bön om det dagliga brödet är således inte bara en bön till Gud om ögonblicklig hjälp i en plötsligt inträdande fysisk situation, där möjligheten till hjälp på annat sätt synbarligen omintetgjorts och i vilken situation en sådan bön naturligtvis är i högsta grad på sin plats - utan den är också i sin djupaste, kosmiska natur en total inställning av den bedjandes vilja till kontakt med den upphöjda gudomliga viljan för skapandet av det fullkomliga samhällssystemet eller upprättandet av det riktiga människoriket på jorden.

Kapitel 14. "Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro"

Därnäst har vi den sjätte tankekoncentrationen i "Fader vår", som uttryckes så: "Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro". För den moderne andlige forskaren kan måhända denna tankekoncentration i "Fader vår" låta litet överflödig eller meningslös. Då studiet av den gudomliga världsplanen eller livet visar oss, att "allt är mycket gott" och att ingen i själva verket kan lida orätt eller göra orätt, så kan ju ingen komma i en sådan situation att det kan bli tal om någon skuld, d. v. s. en "synd" eller "orätt" som man begått mot någon och som man därför i absolut mening skulle vara pliktig att bedja om förlåtelse för. Men då det ju är ett kosmiskt väsen som anbefaller denna tankekoncentration som ett led i den bedjandes bön, vore det inte logiskt att antaga, att koncentrationen i fråga skulle vara en illusion eller en produkt av övertro. Det måste alltså finnas en fullständigt logisk grund för anbefallandet av denna bön i "Fader vår". Vilken kosmisk sanning eller absolut realitet kan då ligga gömd i denna ytligt sett missvisande ordform? Ja, är det inte så, att denna bön skall råda bot på "samvetsbetryck" eller "skuldmedvetande"? Är inte ett sådant "samvetsbetryck" eller "skuldmedvetande" i sin värsta form ett av de allra största själsliga lidanden som kan vederfaras en jordmänniska? - Är det inte just detta, som i form av "dåligt samvete" pinar den döende på dödslägret, ger honom en kvalfull död och skapar hans "skärseld" efter döden? - Kan inte samma "dåliga samvete" skapa olyckliga tillstånd på många andra av livets områden, såsom i äktenskapet, i vänskapen, i förhållandet till överordnade, underordnade och likställda? Ja, kort sagt, ödelägger det inte individens alla eljest lyckliga och harmoniska förhållanden till nästan, om det inte får utlopp i form av skuldmedvetande och bön om förlåtelse? - Representerar den moderne andlige forskaren något undantag härifrån? - Kan han med sitt höga teoretiska vetande göra sig fullständigt immun mot eller vara själsligt oberörd av varje slags obehag eller olycka som han eventuellt kommit att åsamka sin nästa? Kan han överlägset lugna sig med att denna händelse, detta obehag eller denna olycka var hans nästas "eget öde", d. v. s. en verkan, som hans nästa varit den ursprungliga orsaken till, varför samma nästa inte kan ha det minsta krav på någon ursäkt från hans sida? - I så fall har den andliga forskningen ännu inte blivit något allvarligt problem för denne andlige forskare utan är bara ett behagligt tidsfördriv, ett slags teoretisk käpphäst, bakom vilken han för sig själv och andra söker bortförklara sin ännu förefintliga stora brist på nästakärlek. Den brist på nästakärlek, som avslöjas genom en sådan hållning inför oriktiga handlingar mot nästan, röjer nämligen hos vederbörande en primitivitet som hör hemma på utvecklingsstadier, vilka står långt under den ädle troendes och vantroendes stadium i allmänhet. Skulle inte envar av dessa sistnämnda bli mer eller mindre olycklig i varje situation, där han råkat åsamka en annan varelse stor olycka eller stort lidande? - Skulle det göra nämnvärt till eller ifrån, om han alls inte medvetet hade avsett denna olycka för nästan utan helt oavsiktligt kommit att vålla den? - Finns det inte exempel på, hur förare av bilar eller andra fortskaffningsmedel rent av fått själsliga sammanbrott i situationer, där de med sina fordon kommit att lemlästa eller döda andra människor, ehuru skulden till olyckan alldeles uppenbart legat till hundra procent på den förolyckades sida? - Nej, tro för all del inte, att den sjätte koncentrationen i "Fader vår" så lätt blir överflödig. Vi ser alltså här, att för den sympatiskt eller kärleksfullt inställde individen kan inte ens det förhållandet, att han fysiskt sett uppenbarligen är helt utan skuld, förhindra en mer eller mindre påtaglig kris eller sorg över att han blivit det utlösande redskapet för sin nästas olycka. Men när denna uppenbara oskuld inte ens kan lugna det med nästakärlek mindre begåvade väsendet, hur kan man då tro, att en sådan uppenbar oskuld skulle kunna lugna det i nästakärlek långt mer mogna väsendet?

Nej, saken är den, att problemet i sin djupaste kosmiska analys inte alls är en fråga om skuld eller oskuld utan i stället en fråga om kontakt med ens eget självs allmänna tillstånd eller nästakärleksstandard. Denna standard utgör området för vad man kan nännas göra mot sin nästa, och den standarden är mycket individuell. Somliga väsen kan nännas åsamka sin nästa svåra mentala och kroppsliga lidanden, medan andra väsen inte tillnärmelsevis kan tillåta sig ett sådant uppförande gentemot medväsendena. Ja, finns det inte rent av väsen, som hellre vill lida själva än åsamka andra det minsta lidande?

Väsendena tillhör således skilda, högre eller lägre, former av nästakärleksstandard. Men gemensamt för dem alla är, att om de påför sin nästa skada eller lidande och därvid underskrider sin speciella kärleksstandard eller normen för vad de eljest kan nännas åsamka sin nästa av obehag eller lidande, så kolliderar de med denna sin vanliga eller verkliga medvetenhetsstandard. Då denna medvetenhetsstandard åter är detsamma som deras allmänna mentala tillstånd, kolliderar de alltså genom handlingen i fråga med sitt allmänna tillstånd. De blir mentalt sjuka. Och deras sjukdom kallar vi "samvetskval".

Samvetskval är alltså detsamma som förnimmelse av "ånger" och "skuldkänsla" för det obehag eller lidande man åsamkat sin nästa. Man känner sitt handlande som en begången "synd" eller "orätt" mot nästan. Denna känsla låter sig inte väsentligen ändras genom medvetandet, förklaringen eller övertygelsen att man är oskyldig. Endast det mycket kärlekslösa eller föga skuldmedvetna väsendet kan bedyra sin "oskuld" med hjälp av de kosmiska analyserna eller vetskapen om att varje väsen är sitt eget ödes första egentliga utlösare, orsak eller upphov. Det mycket kärleksfulla och därför mycket "skuldmedvetna" väsendet kan inte lugna sig med denna blotta vetskap om kosmisk oskuld.

Då samvetskval alltså, som här framhållits, gör sig gällande hos det kärleksfulla väsendet även i situationer där vederbörande fysiskt sett är helt utan skuld, liksom det också gör sig gällande hos det kosmiskt medvetna väsendet, för vilket det för länge sedan blivit till realistiskt vetande att ingen kan lida orätt eller göra orätt, så blir det ett faktum, att samvetskval inte blott och bart beror på skuldbelastning eller skuldförnimmelse, utan att det måste vara uttryck för någon annan, av absolut skuld eller oskuld helt oavhängig, djupare liggande, normal själslig företeelse. Denna företeelse vill jag här kalla individens "medvetenhetsaxel". Då denna "axel" är den för individens utvecklingsstadium normala harmonin i växelverkan mellan de egna medvetenhetsenergierna och omgivningens, med väsendenas och därmed "nästans" energier och sålunda utgör fundamentet för vederbörandes mentala eller själsliga allmäntillstånd, så kommer naturligtvis detta allmäntillstånd att störas i samma mån som "axeln" kommer ur balans. Man måste således förstå, att "axeln" har en bestämd "lutning", som håller väsendets medvetande i en för dess normala välbefinnande passande kontakt med den mentala struktur som utgör fundamentet för universums högsta, eviga lagar och styrelse (Guds medvetande), på samma sätt som jordens axellutning utgör den för jordklotets nuvarande välbefinnande (dess invånares normala utveckling och erfarenhetsskapande) nödvändiga kontakten med solen. Denna väsendets normala mentala "axellutning" är således detsamma som dess normala inställning till dess nuvarande speciella utvecklingsstadium, vilken inställning åter är detsamma som dess tillfredsställelse med ifrågavarande stadiums speciellt utmärkande företeelser. Med andra ord: en individs normala mentala "axellutning" är detsamma som den manifestationsform eller medvetenhetsutveckling som är hans stadiums högsta ideal. Detta ideal är således individens högsta mentala balanspunkt eller normen för hans normala viljande och kunnande. I denna balanspunkt har vi alltså den ovan nämnda kärleksstandarden för väsendet eller området för vad det kan "nännas" göra gentemot sin omgivning eller med väsendena och tingen. Den mentala "axellutningen" är högst olika hos olika väsen. Jämvikten mellan rovdjurets och omgivningens mentalitet har en annan balanspunkt än jämvikten mellan de växtätande djurens och omgivningens mentalitet, liksom medvetandets "axellutning" eller jämvikt mellan t.ex. en huvudjägares och nästans mentalitet är en helt annan än jämviktspunkten mellan världsåterlösarens och nästans medvetande. Men vi vet ju, att hur olika väsendenas standard än visar sig vara med avseende på vad de "nänns" göra gentemot nästan, så innebär den likväl för var och en den för tillfället rådande, högsta normaliteten. Att den inte blir kvar där utan rör sig framåt mot en högre och högre moralitet eller kärleksstandard är ju endast vad vi redan känner till som "utveckling".

Utveckling är således endast en normal förändring av den mentala "axellutningen", en normal förskjutning av förhållandet mellan väsendet och Gudomen. Alla levande väsen är alltså genom sin mentala "axellutning" själsligt, organiskt rotfästa i ett bestämt förhållande till Guds medvetande (omgivningen och nästan), alldeles på samma sätt som himlakropparnas inbördes förhållanden och banor i rymden är bundna vid jämvikten i växelverkan mellan deras ömsesidiga energiutrustning i den oändliga rymden. Denna jämvikt kommer alltså till synes i deras "axellutning". Också himlakropparnas "axellutning" undergår en normal förskjutning. Polerna flyttar sig. När denna förskjutning försiggår på normalt sätt. förekommer ingen störning i allmäntillståndet i klotets liv. Men om det inträffar, att klotet plötsligt kommer för nära en annan himlakropp, så kommer dess normala axellutning att störas av den främmande kroppens dragningskraft, och en oerhörd förödelse med jordskalv, cykloner och översvämningar blir följden för dess levande väsen. Ja, själva klotet kan i värsta fall totalt splittras och förbrännas och således försvinna från det fysiska planet.

Men liksom det finns onaturliga axelförskjutningar hos himlakropparna så finns det också onaturliga "axelförskjutningar" hos de övriga existerande levande väsendena, t. ex. hos jordmänniskan.

Medan det vid den naturliga eller normala "axelförskjutningen" (den normala utvecklingen) inte inträder någon störning i individens allmäntillstånd. kommer däremot den onaturliga "axelförskjutningen" att medföra en störning i allmäntillståndet. vilken i värsta fall även här kan bli en fysisk, dödsbringande katastrof för individen. Denna onaturliga förskjutning av "axellutningen" beror liksom hos himlakropparna alltid på en för stark påverkan från krafter i omgivningen. Denna alltför starka påverkan utifrån ingriper plötsligt i stabiliseringen av den för väsendets normala välbefinnande nödvändiga "axellutningen", varefter de främmande krafterna, allt efter sin överlägsenhet, behärskar väsendets medvetande och leder det mot katastrof eller lemlästning. Det är dessa främmande krafters övertag vi märker i form av "samvetskval", "skuldbelastning" eller "skuldmedvetande". Men det är också dessa krafters förskjutning av den normala "axellutningen" som ligger till grund för sinnessjukdom och sinnesslöhet eller, kort sagt, för alla mentala abnormiteter.

För samvetskvalets eller skuldförnimmelsens vidkommande gäller blott att individen upptäckt sin abnorma själsliga förskjutning.

Vi har således alla en viss bestämd mental "axellutning", som betingar vårt mentala balansförhållande eller den medvetenhetsmässiga harmonin mellan oss själva och vår omgivning. Om vi nu t. ex. råkar åsamka vår nästa en större eller mindre lemlästning eller ett obehag som ger oss samvetskval eller skuldmedvetande, vill detta alltså säga att vi utlöst en handling, som öppnar vägen till vårt medvetande för främmande mentala energier. Det är självklart, att tillströmningen av främmande energier snabbt förskjuter vår normala mentala "axellutning" (vår normala förnimmelse av ett gott förhållande till omgivningen eller nästan). Ju mer "axellutningen" förskjutes, desto mer kommer vi bort från förnimmelsen av att besitta den normalitet, som ensam betecknar kulminationen av vårt normala mentala allmäntillstånds högsta sundhet, vilket i sin tur är detsamma som den naturliga glädjen i att vara till.

Glädjen i att vara till, vilket alltså vill säga den för ifrågavarande utvecklingsstadium avpassade lyckokänslan (det för stadiet gällande allmänna välbefinnandet), är således en själslig, organisk funktion. Den är frukten eller verkan av en för just denna upplevelseform harmoniskt avpassad växelverkan mellan individens medvetenhetskrafter och naturens och medväsendenas allmänna livsyttringar (Guds medvetenhetsyttringar).

Allt som kommer in under begreppet "samvetskval" är alltså detsamma som främmande energiers okontrollerade passage in i individens medvetenhetsområde, där de genom sin okontrollerade frammarsch förrycker balanspunkten för den harmoniska växelverkan mellan individens egen och omgivningens energier, som är betingelsen för det normala mentala välbefinnandet. Denna okontrollerade inmarsch av främmande energier skapar en annan balanspunkt i växelverkan mellan energierna i ifrågavarande väsens medvetenhetsområde. Därvid uppstår en konflikt mellan vad individen vill och vad han kommer att utlösa. Det är en sådan situation som Paulus uttrycker med orden: "Ty det goda jag vill, det gör jag icke, men det onda jag icke vill, det gör jag". Det "goda", som Paulus ville, uttrycker den normala balanspunkten i växelverkan mellan hans egen och omgivningens och därmed också nästans energiutveckling. Det betecknar således hans normala mentala "axellutning". Det "onda", som han inte ville men som han likväl gjorde, visar oss alltså förskjutningen av hans "axellutning" över mot en balanspunkt eller jämvikt hos hans medvetenhetsenergier, som var helt emot hans vilja och därmed emot hans normala livsglädje eller lyckokänsla. När väsendet alltså liksom Paulus upptäcker, att jämvikten eller tyngdpunkten i dess samlade energifunktion eller växelverkan mellan dess egna och omgivningens energier utlöser sig i manifestationer som avviker från vad det i själva verket anser vara det riktiga, det normala, det naturliga och mest kärleksfulla, är det klart att denna upptäckt endast kan ta sig uttryck i "skuldförnimmelse" eller "skuldbelastning", alldeles oberoende av om det rent praktiskt kan dokumenteras att väsendet självt är helt oskyldigt till vad som hänt.

Att väsendet är utan skuld till vad som skett betyder alltså inte, som läsaren här sett, att dess mentala "axellutning" inte är rubbad och att väsendet inte varit utlösande redskap för den kraftutveckling som det är mot dess vilja att vara redskap för. Då den rubbade "axellutningen" betyder disharmoni i dess förhållande till livet, till omgivningen eller nästan, vilket är detsamma som förhållandet till Guds medvetande, är det naturligtvis endast i överensstämmelse med väsendets normala standard eller utvecklingsstadium att söka få denna disharmoni bragt ur världen och att därigenom åter få harmoni i sitt medvetenhetsområde.

När därför väsendet i sin själsnöd ber dem, inför vilka det känner sig skuldmedvetet, om förlåtelse för vad det har gjort eller, om detta inte är möjligt, ropar till Gudomen om förlåtelse för sin "synd" eller "skuld", vill detta i själva verket endast säga att väsendet med detta rop antingen medvetet eller omedvetet bönfaller Gudomen om hjälp att få sin mentala "axellutning" bragt tillbaka i dess naturliga läge och att därigenom få sitt naturliga förhållande till omgivningen och nästan och därmed till Gudomen återupprättat. Problemet är således, som tidigare sagts, i sin högsta analys inte en fråga om skuld eller oskuld utan en fråga om att hejda okontrollerade krafters onaturliga förskjutning av individens normala mentala "axellutning" och få denna återställd i dess naturliga läge och att därmed upprätta den för väsendets utvecklingsstadium normala harmonin mellan det självt och dess omgivning.

Att problemet är detsamma beträffande "dem oss skyldiga äro" och att det likaså här mera är tal om en mental "axellutning" än om "skuld" och "oskuld" är också en självklar sak.

Tankekoncentrationen "Fader, förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" är alltså inte någonting överflödigt och naivt, något traditionsbundet resultat av primitiv övertro, utan uttrycker en strålande, gudomlig inställning av medvetandet till förmån för stabiliseringen av en permanent, normal mental "axellutning" och det härav följande, för väsendets speciella medvetenhetsstadium normala allmäntillståndet eller gudomliga välbefinnandet.

Kapitel 15. "Inled oss icke i frestelse"

I den sjunde tankekoncentrationen i "Fader vår", "Inled oss icke i frestelse", är det i själva verket också en medvetandets "axelfråga" vi har att göra med. Den kosmiske forskaren ryggar kanske också här tillbaka, i det han menar att det väl måste vara bra att bli "inledd i frestelse", då detta ju endast kan föra individen till en sådan erfarenhetsupplevelse eller kunskap som är nödvändig för att han i framtiden på det speciella område som "frestelsen" avser, inte mera skall låta sig "frestas". och detta är naturligtvis också logiskt. Men det dagliga livet är mycket mera förfinat i sin struktur än just denna grövsta form av erfarenhetsupplevelse.

Varje individ har ett visst kvantum kunskap, inhämtad genom redan genomgångna erfarenhetsupplevelser. Med hjälp av denna kunskap kan han till en viss grad i förväg skapa sig en uppfattning om efterverkningarna av de situationer eller handlingar han önskar sätta i verket. Om kunskapen är fullkomlig kommer efterverkningarna att bli exakt sådana som individen i förväg hade tänkt sig, och han blir i så fall inte besviken. Det sker i fullt mått just vad han önskade sig. Om kunskapen inte är fullkomlig inom ifrågavarande område, så är den uppfattning av efterverkningarna som individen i förväg hade bildat sig, i motsvarande grad ofullkomlig, och efterverkningarna visar sig då bli helt andra än han i förväg hade föreställt sig. Ja, de blir ibland det rakt motsatta och kan i värsta fall bli till en hel katastrof för detta väsen. Men denna katastrof förvandlas till en fördel genom att vederbörande nu är i stånd att skapa sig den full· komliga bilden av situationen, varigenom han kan gardera sig mot en upprepning.

Om väsendet inte hade tillräcklig kunskap att avvärja katastrofen och inte heller hade förmåga att av andra motta den kunskap han själv saknade, så var katastrofen eller olyckan den absolut enda vägen framåt i utvecklingen. Här är denna erfarenhetsupplevelse i kosmisk mening inte något "ont", utan något "gott", om än ett "obehagligt gott". Och det är inte för att fritagas därifrån som den sjunde bönen i "Fader vår" blivit given åt jordmänniskan, som ju i särskilt hög grad befinner sig på de stora och grova erfarenhetsupplevelsernas stadium. I så fall skulle denna bön ju innebära, att man bad om att ens utveckling skulle avstanna. Det är en självklar sak, att denna gudomliga bön inte skall uttrycka ett sådant hejdande av utveckling och därmed av liv.

Men den nämnda katastrofen behöver inte alltid bero på bristande erfarenheter. Tvärtom kan det ibland hända att ett väsen råkar ut för en katastrof som det i själva verket mycket väl kunde ha undgått, om det blott hade "tänkt sig för". Vad vill det nu säga att "tänka sig för"? - Att "tänka sig för" är detsamma som att återkalla i sitt minne allt man känner till av upplysningar angående ett bestämt problem. Denna mobilisering av erinringar eller upplysningar är i sin tur detsamma som "koncentration", och de mobiliserade upplysningarna eller erinringarna är detsamma som "kunskap". Det är denna mobilisering av erinringar som ligger till grund för allt som hör till begreppen forskning, studium och undervisning. Den härur utvunna "kunskapen" är alltså en företeelse som kan sätta individen i stånd att utnyttja hela sitt erfarenhetsmaterial för att skapa sig en fullkomlig insikt i efterverkningarna av de situationer och handlingar som han önskar manifestera. Det är sålunda på fullkomliggörande av denna insikt, som alla skolor, universitet och läroanstalter arbetar. Det är nämligen inte blott sina egna erfarenheter eller erinringar man kan tillägna sig och göra bruk av vid mobiliserandet. Man kan också tillägna sig andras erfarenheter, blott de är någorlunda besläktade med ens egna realistiska upplevelser. Det är sådana främmande, mobiliserade erfarenheter vi har tillgång till genom böcker, föredrag och all övrig undervisning. Denna mobilisering av erfarenheter eller koncentration av kunskap har alltså det värdet, att den inom ett visst område kan fritaga väsendet från upprepningar av grova och smärtsamma erfarenhetsupplevelser.

Men om nu väsendet inte på förhand använder sig av denna kunskap, om det inte mobiliserar ett tillräckligt kvantum av upplysningar eller "tänker sig tillräckligt för" med avseende på den speciella situation som det önskar manifestera eller skapa, ja, då kommer ju denna att i motsvarande grad medföra samma obehagligheter för sitt upphov, som den skulle gjort, om vederbörande alls inga kunskaper haft inom ifrågavarande område. Detta att inte "tänka sig för" eller att på annat sätt underlåta att mobilisera kunskap före en handling, som man önskar manifestera, medför besvikelser och lidanden. Att däremot "tänka sig för" eller mobilisera kunskap om efterverkningar av en handling, som man önskar sätta i verket, garderar eller beskyddar en mot obehagliga överraskningar eller erfarenheter, och de bittra erfarenheterna kan endast komma på de områden där man själv inte har så många erfarenheter att de kan ge den nödvändiga kunskapen och där man inte heller har förmåga att förstå andras erfarenheter.

Men när denna kunskap eller upplysningsmobilisering sålunda förebygger lidande, då måste det ju vara helt ologiskt att inte utnyttja den. Varför använder sig då inte alla av de kunskaper som de i själva verket sitter inne med eller har tillgång till tack vare att andra mobiliserat dem i böcker, undervisning, rådgivning o.s.v.? - Ja, en av huvudorsakerna härtill kan helt enkelt vara en viss mental lättja. Man har ingen lust att koncentrera sig eller att söka råd och undervisning. Men detta hindrar inte alltid väsendet från att likväl vilja utföra en viss handling. och man söker då hjälpa upp sin dåligt koncentrerade kunskap med den tomma tanken eller föreställningen att "det går nog".

Det är självklart, att en handling eller manifestation måste bli för sitt upphov mindre lycklig i sitt förlopp och sina efterverkningar, när den helt planlöst sättes i verket på vinst och förlust, än när den sättes i verket av en för dess gynnsamma förlopp logiskt och planmässigt manifesterad viljeföring. Lika självklart är, att det ogynnsamma förloppet blir mera plågsamt för manifestationens upphov i ett sådant fall, där det inte beror på bristande erfarenheter utan endast på uraktlåtenheten att mobilisera dessa erfarenheter eller att sammanställa dem till den koncentration av kunskap, varmed individen på förhand kunde ha garderat sig, än i ett sådant fall där misären beror på total avsaknad av erfarenheter på ifrågavarande område. I förra fallet får väsendet samvetskval i form av "harm", och ju större katastrofen eller de ogynnsamma efterverkningarna är, desto större blir dessa samvetskval eller mentala lidanden. Väsendet är inte mera i en sådan kontakt med sin upplevelse av livet som det kunde och därför borde ha varit. Det upplever således också här en onormal förskjutning av sin normala mentala "axellutning".

Det finns således anledning nog för väsendet att uppmärksamt mobilisera erfarenheter, dels genom koncentration av egna upplevelser, dels genom att medelst studier och undervisning tillägna sig kunskap genom andras erfarenheter, där de egna erfarenheterna inte är tillräckliga. Att underlåta detta är en försummelse som alltså kan få de allvarligaste följder.

Orsaken till denna försummelse kan, som tidigare påpekats, vara mental lättja. Då lusten eller begäret att utföra handlingen eller manifestationen inte blir mindre genom denna lättja, "frestas" man att ignorera tankemobiliseringen eller den för handlingens full· komliga genomförande nödvändiga kunskapsberikningen och stöder "frestelsen" med allsköns lösa eller ytliga, inbillade "ursäkter", varmed man lugnar sitt samvete för detta sitt "låt-gå-system".

Det är en sådan situation vi återfinner hos en människa som t. ex. utför ett halsbrytande eller livsfarligt nummer på en cirkus. Ett sådant dödsnummer kan för att verkligen göra skäl för sitt namn endast utföras under åsidosättande av alla de logiska säkerhetsåtgärder som skulle göra numret "ofarligt" och därmed värdelöst som attraktion. Då sådana åtgärder här ignorerats, har den artist som skall utföra dödsnumret inte någon som helst garanti för att han skall slippa helskinnad ifrån sitt experiment. Ehuru han fullt ut känner risken och således inte saknar vetskap eller erfarenheter om farans existens, "tar han risken" och hoppas innerligt att "det går nog".

Men det är inte endast på cirkus som sådana "dödsnummer" manifesteras. I jordmänniskornas dagliga liv förekommer ett sådant åsidosättande eller ignorerande av redan inhämtade erfarenheter i långt högre grad än man i allmänhet tänker sig. Begås inte en mängd förbrytelser just på grund av ett sådant åsidosättande av erfarenheter? - Är inte många sådana förbrytelser rena "dödsnummer" med åsidosättande eller ignorerande av inhämtade erfarenheter om dödsstraff, tukthus, beväpnad polis, hemliga alarmapparater, vakthundar o. s. v. och därmed i stor utsträckning baserade på tankeinställningen att "det går nog"? - Har inte också mången krigsförklaring utlösts på samma grund? - Vad kan man säga om den vanliga, dagliga dosen osanning, som föres till torgs för att befordra hämnd eller antipati, förföljelse och underminering? - Har den månne inte i en mängd fall lancerats trots vetskapen om riskerna och likaså i förhoppningen att "det går nog"? - Ja, har vi inte när det gäller ljugandet kommit in på ett område, där ignorerandet av inhämtade kunskaper om riskerna rent av blivit en automatfunktion. vilken framträder som det vi kallar "tanklöshet"? - När en människa handlar i "tanklöshet" betyder det således inte alltid, att hon inga tankar och därmed ingen kunskap eller vetskap har på ifrågavarande område; tvärtom betyder det just, att vederbörande inte koncentrerar sina tankar bakom viljeföringen. Bakom denna blir det därför endast "tanklöshet". Väsendet ljuger i sådana situationer utan att på minsta vis dra nytta av de kunskaper eller erfarenheter om riskerna som det i själva verket är i besittning av. Det har här blivit till automatfunktion (vana) att låta det "gå som det går". Ingen tanke ägnas åt risken för ett eventuellt avslöjande och en härav följande kompromettering, trots att väsendet i djupet av sitt medvetande har ett överflöd av erfarenheter eller kunskaper. som det kunnat mobilisera och varigenom det med lätthet kunde givit sig själv en varning.

Det är således ett utomordentligt stort område i väsendets dagliga liv där mobiliserandet av kunskaper bakom viljeföringen ignoreras och väsendet "tar risken", och endast inom detta område kan det vara tal om det vi kallar "frestelse". På de områden där väsendet absolut inga kunskaper har och inte heller kan tillägna sig några, där kan det omöjligt "frestas". Här är det endast en väg som håller, nämligen den realistiska erfarenhetens väg. Varningar har väsendet inte kunskap till att förstå; därför är det ur stånd att tro på sådana. Och i dess egen kunskap existerar absolut ingenting som kan låta det ana eller begripa faran. Här måste livet självt tala. Inget annat kan här påverka individen. Helt annorlunda är det alltså i situationer, där väsendet har rikligt med kunskaper både till att förstå andras varningar och till att kunna bilda sig en egen uppfattning om risken eller faromomenten i de speciella handlingar som det önskar sätta i verket eller manifestera. Endast här kan det bli tal om "frestelse".

"Frestelse" är alltså detsamma som att förledas till att ignorera medvetna faromoment hos en manifestation eller handling som man önskar sätta i verket. Hur uppstår då en sådan situation, där man blir förledd eller "frestad" att ignorera alla naturliga varningar? – Ja, den uppstår som redan nämnts till följd av en viss mental lättja eller energiförsvagning, som i sin tur skapar olust mot att företaga den i den givna situationen nödvändiga mobiliseringen av den genom tidigare erfarenheter inhämtade kunskapen. Man vill således här uppnå vissa mentala fördelar utan att iaktta de därför nödvändiga säkerhetsåtgärderna. Man vill uppnå ett begärs tillfredsställande helt utanför de lagar som är naturliga för det säkra och fullkomliga eller farofria uppnåendet av detta tillfredsställande. Det är denna mentala inställning vi känner från det något missvisande begreppet "dumdristighet".

Då en "dristighet" som är baserad på dumhet, vilket vill säga okunnighet om faran i en viss situation, i absolut mening varken kan vara "dristighet" eller "mod" (man kan ju inte tala om "dristighet" eller "mod", där man inte anar någon fara), så kan begreppet inte uttrycka den dummes dristighet eller mod. När det därför i detta sammanhang talas om "dristighet" eller "mod", kan det endast gälla en situation, där individen känner faran men likväl mer eller mindre handlar så som den "dumme", som inte känner faran, skulle ha handlat i samma situation. "Dumdristighet" förekommer alltså i en situation där den "kloke" låter sig förledas eller "frestas" till att handla som den "dumme". Att detta inte kan vara något fullkomligt förvaltande och utnyttjande av de redan förvärvade erfarenheterna eller kunskaperna och därför måste leda individen till ett skadligt risktagande framstår således här som ett uppenbart faktum. Det gör inte saken bättre, att denna "frestelse" ytterligare kan stimuleras genom andra väsens mer eller mindre suggererande övertalningar till handling och bortförklaringar av faromomenten. Sådana medväsen blir alltså "frestare" eller medarbetare i vår egen "frestelse" av oss själva. Det är därför inte alls så märkligt, att man i den kosmiska bönen "Fader vår" har sökt komma den bedjande till hjälp i en sådan situation. "Inled oss icke i frestelse" är alltså inte en bön om att slippa ifrån realistiska, bittra verkningar av vårt handlingssätt, när vi är så oerfarna att vi inte ens kan motta kunskap, råd eller undervisning och då dessa bittra erfarenheter därför är den absolut enda vägen till kunskap. Att en sådan bön skulle stoppa all utveckling och därmed all upplevelse av liv, om inte naturen gjort dess uppfyllelse till en total omöjlighet, är ju uppenbart. Att bedja om att inte bli "inledd i frestelse" är alltså endast detsamma som att bedja om kraft och styrka att hålla sig fri från den kraft som hindrar kunskaps- och erfarenhetsmobiliseringen och som förekommer dels i form av en vid ett alltför starkt begär uppkommen böjelse eller "frestelse" att ignorera de faromoment som begärets tillfredsställande innebär, dels i form av suggererande övertalningar (frestelser) från medväsen och omgivningar som stöder individens egen ignorering av faran. Detta att hålla sig fri från "frestelse" är alltså att hålla sitt erfarenhetsmaterial i högsta beredskap, så att vår kunskap eller vårt mentala ljus i sin fulla styrka kan lysa och stråla bakom varje slags viljeföring och manifestation som vi har för avsikt att utlösa. Och är det inte just till gagn för denna högsta beredskap som bibelns ord så manande talar: "Vaken och bedjen, att I icke mån falla i frestelse. Anden är villig men köttet är svagt".

Kapitel 16. "Utan fräls oss ifrån ondo"

Vad beträffar den åttonde tankekoncentrationen i "Fader vår", utan fräls oss ifrån ondo", så kan den i själva verket endast sägas vara ett supplement till eller en fortsättning på den sjunde bönen. Som jag redan förklarat, kan det inte i absolut mening vara ett "ont" att uppleva realistiska eller praktiska erfarenheter, när all annan väg till kunskap är spärrad, då ju livet i motsatt fall helt skulle avstanna eller upphöra. Det enda som möjligen kunde betecknas som något "ont", även om detta i absolut kosmisk mening inte är korrekt, eftersom allt här ju är "mycket gott", det skulle just vara att utsätta sig för bittra lidande- eller lemlästningserfarenheter, där man i själva verket är i besittning av kunskaper nog för att undgå dessa och därför endast upplever dem på grund av mental slapphet eller bristande omtanke. Denna mentala slapphet eller bristande omtanke och verkningarna härav är således i realiteten det enda som i detta sammanhang kan betecknas som "det onda". I sin helhet kan alltså den sjunde och åttonde tankekoncentrationen i "Fader vår" i själva verket uttryckas så: "Hjälp oss, så att vi inte låter oss förledas till att ignorera vårt erfarenhetsmaterial, vår kunskap eller andras berättigade råd och vägledning, utan ständigt vidmakthåller vår förmåga att undgå det "onda" eller obehagliga som består i att återuppleva lidanden och smärtor som vi i själva verket har kunskap och förmåga nog till att undvika".

Kapitel 17. "Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen"

Härmed har vi nått fram till den nionde och sista tankekoncentrationen i "Fader vår": "Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen".

Med denna tankekoncentration överlämnar sig den bedjande helt och fullt i Gudomens hand. Större hängivenhet för och erkännande av Gudomen än som här uttrycks kan inte existera. "Riket" är sålunda här uttryck för universum eller världsalltet, medan "makten" är uttryck för detta världsallts styrelse, vilken styrelse återigen är detsamma som Gudomens vilja eller viljeföring. Med "härligheten" erkänner den bedjande denna viljeföring som den mest strålande eller högsta fullkomliga. I annat fall vore det ju ingen härlighet. Endast den fullkomliga eller rättfärdiga viljeföringen kan vara "förhärligad". I avslutningen av "Fader vår" gör sig den bedjande sålunda helt till ett med Gudomen. Samtidigt som han erkänner allt vara "Guds rike", erkänner han också att det "rike", i vilket han själv är makroväsen och centrum, d. v. s. hans egen organism, tillhör Gudomen. Och med sitt erkännande av att "makten" tillhör Gudomen tillkännager han, att hans egen maktutveckling eller viljeföring i absolut mening också är Gudomens, liksom han med erkännandet av att "härligheten" tillhör Gudomen frånkänner sig själv all rätt att framstå som rättmätigt upphov till allt stort och fullkomligt som han kan ha frambragt. Här har vi alltså den fullkomligaste medvetenhetsinställning och det största avslöjandet av kunskap om oss själva, som kan uppenbaras i ett levande väsen.

Som ni här förstår, är "Fader vår" den främsta och fullkomligaste bön som över huvud kan manifesteras, i det den omfattar absolut allt som det levande väsendet kan bedja om och med säkerhet bli bönhörd i. Det finns i denna bön absolut inget själviskt eller egoistiskt utan endast det absolut naturnödvändiga, icke blott för den bedjande själv utan även för hans nästa. Där finns inte någon som helst tendens till önskan om favorisering eller om att komma i särskild gunst eller ynnest hos Gudomen framom medväsendena eller nästan. "Fader vår" täcker således tillräckligt eller fullständigt den bedjandes behov. Men om man trots detta har ytterligare tankar eller angelägenheter, som man gärna i egna speciella ord vill ge uttryck åt inför Gudomen, så är det varken naivt eller naturstridigt att infläta dem i sitt "Fader vår", blott de är av samma osjälviska natur.

Övning i att bedja "Fader vår" med full förståelse för vad som är nedlagt i dess ordalydelse eller textform kommer således oundgängligen att leda till bönhörelse, icke blott på det fysiska utan även på det kosmiska planet, och skall med orubblig säkerhet föra den bedjandes medvetande in i den allra högsta lyckan, som är sammansmältandet med Gudomens medvetande, väsen och kärlek.

***

Ur småboken Bönens mysterium, utgåva 1981. Översättning: Agne Windmark och Nils Kalén

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}