Getsemane trädgård

_{av Martinus}

1 Den fysiska tilldragelsen

I vår barndoms undervisning hörde vi för första gången talas om ”Getsemane trädgård”. Vi fick veta att det var en liten lund utanför Jerusalem vid foten av Olivberget på andra sidan av Kidrons bäck. Och vi lärde oss att Jesus tyckte om att uppehålla sig här med sina lärjungar, och att det också var hit han tog sin tillflykt när hans öde skulle avgöras. Det var här Mästaren fattade sitt livs tyngsta beslut: om han skulle låta sig korsfästas eller fly.

För den stora mängden människor, som lever på religiös auktoritetstro och därför saknar förmåga att ställa intellektuella krav på den bibliska berättelsen, blev detta endast en yttre fysisk tilldragelse enligt Bibelns bokstav, en tilldragelse som djupast sett endast blev en inre angelägenhet mellan Gud och Kristus. För de miljontals människor som har mist förmågan att tro på de bibliska berättelserna, och som i sin inställning till livet fullständigt har hängett sig åt materien eller den materialistiska vetenskapen, är berättelsen om Jesus i Getsemane trädgård utan betydelse.

Ingen av dessa två stora grupper av människor ser den verkliga sanningen om livet, som denna tilldragelse i sig själv är avsedd att ge den som har ”ögon att se med” och ”öron att höra med”. Det är nämligen så med de allra flesta religiösa berättelser från äldre tider, att de återges som yttre, historiska tilldragelser samtidigt som de rymmer avslöjandet av eller lösningen på ett rent andligt problem. Därför kommer den som är andligt ointresserad att uppfatta dessa berättelser som enbart historiska, på samma sätt som han uppfattar andra genom traditionen återgivna berättelser från äldre tider. Det stora andliga mysterium som döljer sig bakom till exempel de bibliska berättelserna, fattar inte en sådan människa, ja, ofta anar hon inte ens att detta mysterium existerar.

2 Den andliga tilldragelsen

Det är annorlunda med den andligt mogna människan, som i sin utveckling för länge sedan har passerat det rent materialistiska stadiet och blivit klar över att det finns mer mellan himmel och jord än vad den rent materialistiska vetenskapen känner till. En sådan människa har för länge sedan börjat förstå att de bibliska berättelserna uttrycker något annat och mer än enbart historia. För henne har dessa berättelser avslöjat sig som utlagda visdomsförråd, där den begynnande sanningssökaren kan få bekräftelse på sina aningar om lösningarna på tillvarons mysterium eller den verkliga och absoluta sanningen.

Vilken dold visdom finns då bakom berättelsen om dramat i Getsemane trädgård? Den bokstavliga berättelsen omtalar att Jesus här utkämpade den själskamp som ledde till att han överlämnade sig i myndigheternas händer och lät sig korsfästas; alltså är den till att börja med en rent fysisk redogörelse för var i Palestina denna händelse ägde rum. Den redogörel sen rymmer ingen mystik. Tvärtom rymmer den ett absolut klarläggande. Tack vare den blev det för eftervärlden inget problem med frågan var Jesus blev tagen till fånga. Och den övriga delen av berättelsen, nämligen Jesu själsliga kamp, rymmer skenbart heller ingen mystik. Den var, utifrån sett, en människas kamp med sig själv om att antingen fly eller ta konsekvenserna av sin inställning och sin livsgärning.

Och dock är det i denna del av berättelsen som den inre, dolda sanningen kommer fram, för den visar oss hur en människa genom sitt förhållande till Gudomen är i stånd att kämpa sig igenom den djupaste sorg, den djupaste motgång och hopplöshet, och vinna seger över själva det kulminerande mörkret. Det är denna kärna i berättelsen som är av betydelse genom att den inte gör Getsemane trädgård till enbart en fysisk platsangivelse, som i sig själv ingenting betyder, utan tvärtom gör den till namnet på en andlig situation, som betyder allt. Tilldragelsen i Getsemane trädgård utgör i själva verket berättelsen om ett andligt stadium, i vilket en människa kan uppnå att besegra fruktan för sin egen tillintetgörelse eller död och utan ångest överlämna sig åt Guds vilja, antingen denna nu ska fullbordas genom korsfästelse eller framgång. Tänk, vilket stadium! Tänk, att på detta sätt själsligt ha övervunnit allt mörkt öde och att i varje olycklig belägenhet kunna lyfta sin blick mot Gudomen och ha sin största lycka i att säga: ”Fader, låt din vilja ske, inte min” och ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”.

3 Den enskildes ”Getsemane”, vägen till inre balans

Det är sant att detta tillstånd, detta stadium, låg så svindlande högt över den vanliga människans mentala utvecklingsnivå, att man föll för villfarelsen att det var fullständigt ouppnåeligt för andra än just Kristus – ”Guds son”. Och att enda vägen till övervinnandet av mörkret därför måste vara nåd och förlåtelse med hjälp av honom som övervann detta stadium. Därför skapades sakramenten, så att var och en som tror och blir döpt kan bli salig eller uppnå inre, andlig jämvikt. Men eftersom sakramenten endast kan vara surrogat för den verkliga sanningen, måste det komma en dag då dessa surrogat, som helt var avsedda för den andligt omogne, inte räckte till och därför måste mista sin makt.

Utvecklingen står inte stilla. Alla människor är i kraft av sin eviga natur på väg mot en högre form av intellektualitet än den som funnit sitt tillfälliga uttryck i den materialistiska vetenskapen. Och vänder vi oss mot det religiösa området, finner vi att miljoner människor i dag, genom den intellektuella utveckling de undergår, inte längre blir hjälpta av de sakrament, dophandlingar och övriga religiösa, suggestiva medel som en gång förmådde ge dem den inre frid och trygghet de fortfarande är i behov av.

För sådana människor finns det ingen annan väg än att försöka använda sina ständigt växande intellektuella krafter till förmån för en djupare insikt i den sanning de ständigt känner existerar, men som de nu söker i en annan och långt mer klarlagd form än den religionen har förkunnat för dem. Och genom detta sökande kommer den utvecklade människan snart att upptäcka, att tilldragelsen i Getsemane trädgård inte utgör berättelsen om en man på ett andligt utvecklingssteg som är fullständigt ouppnåeligt för andra, utan i stället är berättelsen om ett andligt tillstånd som är uppnåeligt för alla.

4 Kristus är den orubbliga modellen för människans seger över mörkret

Sanningen om eller lösningen på mysteriet i Getsemane trädgård, sedan det avklätts varje av okontrollerad känsla vållad detalj, är att Jesu uppträdande i allt utgör en modell för den jordiska människan. Liksom han utkämpade sin kamp i Getsemane trädgård och besegrade mörkret ska alla människor till slut lära sig att utkämpa sin kamp med samma mörker. Inget levande väsen kan leva ett annat väsens liv eller överta dess öde. Var och en har sitt eget liv, som i allt är en frukt av det egna begäret. Man kan bygga upp sitt liv till lysande intellektualitet och kärlek till andra, men även detta tillstånd är ju ens eget öde och inte nästans. Ska nästan uppleva samma öde, måste denna nästa på samma sätt bygga upp detta öde själv. Det är här som Getsemane trädgård, eller, som jag föredrar att kalla det, Getsemane, blir den orubbliga modellen för den högintellektuella människans övervinnelse av allt mörker.

Vi ser att det orubbliga fundamentet för Jesus i hans övervinnelse av mörkret, dödsfruktan och rädslan för korsfästelsen utgjordes av den väldiga kraft som brann i hans inre, vibrerade i hans nerver och fick hans hjärna att forma ordet: ”Fader”. Och gång på gång ser vi hur denna kraft får honom att avslöja för världen att han själv hade en högre förståelse av att han i sitt liv stod inför en lika levande kraft som han själv, en allmakt av vilken han själv var ett barn, en son. Och vad eller vem kunde vara större än denna allmakt, och med vad eller med vem kunde han vara närmare besläktad? Vad var då mer rimligt än att han vände sig till denna allmakt, som var hans fader eller upphov?

Måste inte varje väsens intellektualitet växa fram till denna inställning som är livets allra högsta, eftersom det är ett orubbligt faktum att intellektualitet inte kan existera utan att växa? Och måste inte detta växande föra sonen rakt in i denne faders medvetande och göra honom till ett med allmakten? Och måste inte intellektualiteten, sedan den nått fram till kännedomen om denna allmakt som sitt upphov och sin fader, fortsätta sitt växande in i odödligheten, ut över tidens och rummets gränser, och uppleva sig själv som identisk med själva evigheten? Till vad ska den annars växa, vad ska den annars kunna erövra? Och ser vi inte i världsåterlösaren Jesus Kristus ett väsen som har lagt detta växande bakom sig och blivit ett med den allt bestämmande makten i universum eller världsalltet? Måste inte vanliga små mänskliga förtretligheter, som människors spott och spe, försvinna som dagg för solen inför denna överväldigande kosmiska utblick, denna djupa förening med allmakten?

Vad betydde en fysisk kropp i detta sammanhang, där det gällde ingenting mindre än att visa människorna det eviga ”något” – den gudomliga anden och medvetandet, som hade skapat den kropp de nu torterade? Måste inte kroppen sönderslitas för att den upphöjda andens överlägsenhet skulle kunna bli ett faktum? Hur skulle en så oerhörd överlägsenhet över död och lemlästning kunna demonstreras utan denna korsfästelse? Det är ju lätt för ett väsen att vara lyckligt och lovprisa Fadern när ingen smärta, ingen undergång, ingen korsfästelse hotar.

5 Den verkliga, andliga överlägsenheten är ett med den äkta ödmjukheten

Vi ser i Getsemane denna väldiga andliga överlägsenhet, som bara kan bli verklighet när ett väsen har upplevt allmakten som en faders kulminerande kärlek. Vi såg Jesus ställas inför mörkret. Vi såg honom ställas inför korsfästelsen, och vi såg att han ett ögonblick vacklade vid anblicken av detta oundvikliga mörker och att han bad till sin Fader: ”Låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Svettdroppar blev till blod. Han hade så mycket av de ofullkomliga människornas kött och blod att denna fruktan måste komma. Det var hans fysiska faders och moders ofullkomliga tillstånd som han här kämpade med, ty hans eget andliga tillstånd var för länge sedan höjt över mörkret och dödsfruktan, vilket han hade visat vid många andra tillfällen.

Och vi ser då också hur hans egen själsstyrka och hans kärlek till sin gudomlige Fader snabbt övervann mörkret, och att en lysande ängel visade sig för honom. Det var i denna stund som den mest upphöjda, den renaste och ödmjukaste av alla böner för första gången föddes på en människas läppar. Med orden: ”Fader, låt din gudomliga vilja ske, inte min” avslutades denna kris, som till hela sitt förlopp är den mest fullkomliga modell för andens seger över materien som historien någonsin har uppenbarat.

Från det ögonblick då denna bön var fullbordad, var lidandet och mörkret inte längre något problem för Jesus. Med väldig själsstyrka gick han igenom korsfästelse och död, och i stället för att – som många den gången trodde – avsluta sitt liv, påbörjade han det först i den stunden på allvar. Med vilket jubel har inte hans levnadshistoria sedan dess förts ut över världen. Ständigt har hans ande verkat bland oss. Hans ord har varit andligt bröd för oräkneliga miljoner, och det finns knappast någon timme på dygnet då hans namn inte är på otaligas läppar.

Men hans ord har större djup än de flesta ännu förstår. Med sitt sätt att vara avsåg han inte att bli en gudom för människorna, ett väsen som ingen förmådde efterlikna. Tvärtom brann hans själ för att förkunna för människan att uppträdandet – gärningen – var viktigare än all världens vackra ord. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” – dessa enkla ord som har uttolkats i det oändliga, och som dock enbart säger: ”Ingen kan komma till min gudomlige Fader annat än genom mitt sätt att vara. Jag är modellen för ’Guds avbild’, som människan ska skapas till!”

Genom sitt eget sätt att vara fullbordade han i Getsemane trädgård det andliga fundament som aldrig ska förgå. Endast den som här följer honom kommer att kunna vara orubbligt förbunden med allmakten – för alla andra väntar ett nytt Getsemane framöver. Livsmålet för varje levande väsen såväl som för varje samhälle, varje nation, folkslag eller folk blir därför detta: att övervinna varje hotande Getsemane och därmed orubbligt vara förenad med den allt överstrålande gudomliga viljan. Där detta sker kommer ”himmelriket” ofrånkomligt att finnas såväl inom den enskilda människan som inom nationen.

6 De brustna förhoppningarna förvandlas i ”Getsemane” till de nya möjligheternas väg

Vad ska den moderna människan då göra, när hon befinner sig mitt i sitt eget livs mörkaste stund, mitt i sin egen ”korsfästelse”, sitt eget sammanbrott? Hon ska mobilisera hela sin intellektuella kraft för att därigenom finna vägen till Guds vilja, Guds mening med den upplevda smärtan. Gör människan det, kommer hon liksom Jesus att besegra mörkret.

Till den som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen vilja till förmån för Guds vilja, kommer det alltid i den mörkaste stunden att sändas en ängel. Och Guds vilja följer man lättast genom att ge avkall på det som har frambringat Getsemane. Det kan vara förlusten av ett litet barn, en äktenskapspartners död, det kan vara upplevelsen av otrohet och svek från den man älskade högst. ”Getsemane” har många sätt att visa sig på. Men för dem alla gäller att de endast kan övervinnas genom att man inställer sig på det ofrånkomliga. Det som skett kan inte göras ogjort. De förhoppningar som knöts till det som brast, det man miste, måste man släppa.

Av hela sin kraft måste man söka sig fram till de möjligheter som ens ändrade öde rymmer. I samma ögonblick som vi lägger hela den upplevda smärtan i Guds hand och frigör oss från ängslan och fruktan, från hatets och bitterhetens nedbrytande krafter, träder en lysande ängel in i vår aura, och Guds närhet känns så intensivt att fruktan och sorgen lämnar vårt sinne. Livsglädjen börjar på nytt arbeta i blod och nerver, ty i ljuset av Guds vilja förvandlas snabbt även den djupaste smärta, den djupaste förödmjukelse, till den värmande och livgivande välsignelse som är den gudomliga frukten av varje fullbordat andligt kretslopp.

***

Utdrag från boken Kosmiska lektioner 2 av Martinus. (Danska originalet bearbetat av Erik Gerner Larsson. Översättning: Lisbeth Lanemo.)

_{© Martinus Institut 1981 www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivande av copyright och källa. Du är också välkommen att citera från artikeln, när det sker i överensstämmelse med lagen för upphovsrätt. Kopiering, eftertryck eller andra former för återgivning av artikeln, får bara göras efter skriftligt avtal med Martinus Institut.}